fredag 31 augusti 2012

Så vi eldar upp oss

tisdag 14 augusti 2012

Supernice supercute #middleage #fashion #fun

Och har man en tröja som det står så på är man det ju inte enligt mig

fredag 3 augusti 2012

Flaskan i trappen

Avalons svaga skelett


Nu har jag äntligen sett den hyllade filmen Avalon. Och jag instämmer med kören: Johannes Brost är lysande, Leonore Ekstrand (regissörens faster- ej skådis) är superb. Peter Carlberg är mycket bra. Stämningen i Båstad, tonfallet, skådespelarnas kemi med varandra= perfekt. Storyn= bra. Men manus och regi= icke godkänt.

Brost lämnas ofta vind för våg och då är det enbart på grund av hans timing och skicklighet och icke att förglömma- hans fårade, åldrade, vackra, trötta ansikte med i bland den glada munnen med alla de vita tänderna som håller uppe mitt intresse. Filmen hade tjänat på ett starkare skelett och tydligare riktning för utan Brost hade filmen rasat i hop. Regissören Axel Peterséns borde ha funderat ett par varv till över dramaturgi och vad som ska hända i de separata scenerna, inte luta sig så mycket på Brost.
Men överlag- en toppenrulle. Heja Avalon! Heja Peterséns.

torsdag 2 augusti 2012

Den vilda sidan och den hopsjunkna

Ansiktets högra sida har skrumpnat i hop, ögat hänger längre ned, min högra sida är ledsnare, mer sårbar och barnsligare. ( Mer som Ringaren, ha ha) Den vänstra sidan är mer alert, ögat stirrar, hela intrycket är piggare ut och ansiktet håller sig uppe. Vad styr utseendet på höger och vänster ansiktshalva undrar jag? Styrs vänster ansiktshalva av höger hjärnhalva precis som vänstra handen? Då är den stirrande blicken min kreativa sida. Om höger ansiktshalva styrs av den vänstra hjärnhalvan är det hopsjunkna ansiktet min depressiva sida, alltså den som är vänd mot verkligheten och den likgiltiga himlen. Ja, jag ser väldigt allvarlig ut och det är för att jag koncentrerar mig ordentligt för att hålla upp bilderna och plåta samtidigt.

Artipelag- så rätt att det blir trist


Var på konsthallen Artipelag och blev helt betagen av arkiktekturen (Johan Nyrén! RIP!) platsen, tallarna, Baggensfjärden, takterassen och inte att förglömma; STENARNA som byggts in i huset. Platsens själ: absolut!

Och konsten var...helt okej. No offense, alla duktiga konstnärer som visade era saker där, problemet var att jag inte överraskades ALLS. Såg inget och lärde mig inget nytt. Det var som att samtliga konstnärer jag intervjuat för Tidningen Vi de senaste åren fanns representerade i samma rum.

Den uppenbart konventionella försteintendenten Bo Nilsson har valt ut konsten. Och jag förstår att det ska vara så att säga bred konst. Men what about Baby-Björn Jakobsson himself? Har inte han en egen smak? Jag hade nästan hellre sett skymten av den, även om den skulle vara "fel". För det blev något av en besvikelse att vandra runt där bland alla familjära verk. Så rätt att det kändes fel.

Okej, det är inte Robert Weil som väljer ut verken på Magasin 3 heller men han har ju valt superproffset David Neuman som intendent. Bo Nilsson är uppenbarligen ingen David Neuman- han är mer en Jenny Morelli, ha ha.

Den generösa satsningen på den tyska fotografen Candida Höfer gillade jag dock skarpt, men jag hade velat se ett tydligare och mer pedagogiskt grepp om hennes konstnärskap. Varför inte texter på väggarna tex? Bjud in oss i konstnärens värld när vi väl har tagit oss ut i skärgården och kommit hit för att vara med om något. Se bilder av henne här.

Bilden ovan föreställer David Svenssons verk ”Old world rise again” sammansatt av gamla glaskupor som han köpt på loppisar runt om i världen och byggt en ny stad av. Helt magiskt bra. Foto: Jean Babtiste Beranger/ Artipelag

onsdag 1 augusti 2012

A visit from the goon squad


Sjömän brukade kalla albatrossen för goon, en otympligt flaxande fågel som inte verkar kunna styra sina rörelser ordentligt. Ordet kom så småningom att betyda en storvuxen och korkad våldsverkare utan hjärna. Och en Goon Squad är ett helt gäng stora otympliga buffliga typer som slår ned folk, typ huliganer. Bokens svenska titel: Huliganerna kommer på besök.

Men i den Pulitzerprisbelönta boken "A visit from the goon squad" av den amerikanska författarinnan Jennifer Egan är det tiden själv som är en Goon Squad och som ohjälpligt klubbar ned oss och lämnar oss halta, lytta, blinda, rynkiga och brännmärkta.

Jag vet inte exakt hur författaren gör det men jag känner genast stark identifikation med både berättarrösten och Sasha: skivbolagstjejen som inte kan låta bli att stjäla saker. (Möjligen är det för meningen "You mean steal it?" på sidan 2 som gör det, ni får kolla själva)

Rösten fortsätter i alla fall att presentera nya aktörer kapitel efter kapitel. Persongalleriet är stort och brokigt: vi möter Benny, Rhea, Lou, Joycelyn, Scotty, Mindy, Charlie, Jules med flera.

Stilen är kaxig, humoristisk och driven- det känns direkt att det kommer hända något kul och hemskt när som helst. Och det gör det. I bland är det som att läsa en novellsamling eftersom varje kapitel har en egen dramaturgi och en egen...tonart även om personerna återkommer.

Först möter vi alltså Sasha på date med Alex som hon träffat på nätet. Det är 2000-tal. Den trista daten blir raskt lite roligare och jobbigare när hon snott en plånbok inne på damtoaletten och brottas i sitt inre med sin terapeut som vill få henne att sluta snatta.

I nästa kapitel hoppar vi till 70-talets San Fransisco och träffar punkarna Rhea och Joycelyn och den kokainsniffande Lou, tillbaka till nutid och den fallna PR-drottningen La Doll som klantat sig rejält och som jobbar för en diktator, den en gång begåvade musikern Scotty som snodde tjejen Benny var kär i men som nu filosoferar i skuggan av New York City och fiskar förorenade abborar i East River och funderar över skillnaden mellan ett liv UTANFÖR och ett liv INNANFÖR. Och så är vi tillbaka i tiden i Afrika på safari med Lou och hans barn och nya flickvän, sedan i New York i nutid med den feta och comeback-sugna rockstjärnan Bosco som en gång var så wild and crazy att självaste Iggy Pop framstod som passiv och blygsam bredvid honom på scen.

Den som är tonåring och spelar huvudrollen i det ena kapitlet är vuxen och skymtar i en biroll i nästa. Perspektiven förskjuts. Men det märkliga är att det nästan inte spelar någon roll (för mig) vilka de är eller vad de heter- de har något gemensamt som jag inte kan sätta fingret på.

De kastas omkull av den goon som kallas livet. Tiden är oss hack i häl och äter upp oss. Jag tänker både på Dostojevskisk polyfoni och på Stephen Kings langoliärer som ohjälpligt glufsar oss i nackhåren. Men ack vad roligt det kan vara på vägen till det ohjälpliga slutet. "Sure everything is ending- but not yet"som den rejält tilltufsade karaktären Jules säger när turen plötsligt ler mot honom.

Nuet som jag trodde var "nuet" i boken blir plötsligt "då" i bokens sista powerpoint-kapitel då vi är i framtiden, det är visst science-fiction.

Egan säger sig ha inspirerats av både Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" och teveserien Sopranos som hon såg samtidigt som hon läste Proust. Goon Squad ska bli en teve-serie som produceras av HBO. Frågan är hur bra det kan bli. Det är trots allt inte karaktärerna som rollfigurer som är bokens egentliga kvalitet utan...ja återigen; tonen, de introspektiva berättelser människorna bär om sig själva.

DN:s Jonas Thente skrev lyriskt om boken i samband med att den gavs ut på svenska.