lördag 31 mars 2012

Jag

Mamma

Mormor

Mormorsmor

onsdag 21 mars 2012

Han fyller 13

torsdag 15 mars 2012

Carnegie Art Award


Foto: Heli Rakula

Var på Konstakademin och såg pressvisningen. Den finska konstnären Heikki Marila som fick 1 miljon målade stora smaskiga, lackiga oljemålningar som föreställde blommor. Kitschsigt och härligt. Jag grattade honom till miljonen. Han sa att det gärna hade fått vara euro istället för kronor. Jag svarade att han får ställa till en scen om det i kväll när de rika hänger där och han förväntas spela rollen som argsint geni.

Modeordet för i år som jag inte sett tidigare i katalogen är intuitivt. Vad det betyder vet jag inte. Jag vet å andra sidan inte heller vad utarbetad plan betyder.

Jag började nyligen på boken "Filosoferna" av Svante Nordin. I inledningen står det så här:

Hos de viktiga filosoferna kan man alltid urskilja en dagordning, mer eller mindre tydlig, mer eller mindre medveten, mer eller mindre välartikulerad men alltid förefintlig. Där finns ett syfte, en riktning, ett projekt.

Det vill säga filosofer tänker inte bara, de har en plan. På samma sätt förhåller vi oss i konstpubliken till konstnärer. Vi som står framför vad X eller Y har skapat letar genast efter dagordningen, riktningen, the master plan. Ofta finner vi den för att vi VILL finna den. Jag är inte så säker på konstnärer själva ser den eller tror sig ha den.

Och hur vet vi att den som filosoferar verkligen filosoferar? Tänker inte den bara?

Ovan, fotografier av Heli Rekula. Ett porträtt av en kvinna vars ansikte döljs av en fläck av fett fäst på kamerans lins. I fettet ses den porträtterade själv teckna konturen av ett huvud, täckt av ett abstrakt rutmönster. Heli Rekula lär också arbeta intuitivt...

Och här: den nyblivna miljonären Heikki Marilas kladdiga blommor.

måndag 12 mars 2012

Alla dessa måltider

onsdag 7 mars 2012

Fynd på Liljeholmsbron


19.90 per minut blir ca 1200 i timmen för Liv Hege.

Dröm om barnet- obs väldigt ointressant för folk som inte känner mig

M, O och jag var i något hus med en kvinna som skulle visa oss något på något annat ställe. Så vi tog bilen, en blå gammal Volvo 142, till Täby Centrum, till entrén mot Roslagsbanan som den såg ut förr och där mellan Täby C och Roslagsbanan fanns en å med grumligt vatten och vi parkerade vid kanten och väntade på kvinnan under ett litet träd för det var sommar och varmt. Så såg jag att bilen började glida ned mot ån. M hade inte lagt i bromsen, så bilen plumsar i och försvinner under ytan jättesnabbt.
Jobbdatorn är det jag tänker på först.

Vi blir helt tysta och paralyserade men till slut säger M till mig: Vad tänker du? Och jag bara: Ingen aning.

Sedan hoppar M i vattnet fast först tar han av sig sin vita t-shirt. Han simmar mot mitten där bilen sjönk och försvinner ner under vattnet. Så plötsligt hoppar O i också och simmar mot samma håll och jag ropar Stopp! Men O simmar vidare mot mitten och jag blir orolig för M har varit borta en stund men precis då kommer M upp och bär på en livlös kropp, en liten flicka ser jag, bara i underbyxor och M simmar mot kanten och O simmar efter. M placerar flickan på marken och jag förstår att hon är död och tar den vita t-shirten och springer dit för min första tanke är att skydda henne från allas blickar. Hon är kanske 3 år och ligger på rygg och jag brer t-shirten över henne men så ser jag att ögonlocken rör sig. Hon hostar till. Hon lever. Hon måste alltså precis ha fallit till botten när bilen sjönk. Jag ser mig omkring. En man med hästsvans sitter och solar i en solstol precis bredvid. Bakom honom sitter fyra äldre personer och solar, typ mormor och morfar och farmor och farfar. De sitter i sådana där gamla träsolstolar med tyg. De sitter och blundar, är jättebruna och har inte tagit notis om den lilla alls. Han med hästsvans och röda badbyxor är pappan. Jag försöker få honom att förstå allvaret i situationen men han verkar inte tycka att det varit något problem med något. Min sista minnesbild är av den lilla som ser pigg och glad ut och full av energi. Det kommer trots allt att gå bra. Jag vaknar med väldigt motstridiga känslor. Förlust, chock, lättnad, stolthet, vrede, lycka.

söndag 4 mars 2012

Det skändliga

Det finns en bild jag önskar att jag aldrig hade sett. Den föreställer en kvinna som våldtogs och dödades för några år sedan. Polisens brottsplatsbilder hamnade i förundersökningsprotokollet. Bilden mörkades innan protokollet offentliggjordes men eftersom censureringen skedde i ett nytt lager var det bara att ta bort den svarta fyrkanten. Bilden spreds. Och där låg hon. Kroppen i en groteskt onaturlig ställning, den högra handen håller om det vänstra benet, både tånaglarna och fingernaglarna rödmålade, huvudet vridet uppåt och bortåt från kroppen, munnen gapade, underlivet täcktes av löv och sand. Inte nog med att hon träffade fel person den natten och miste sitt liv. Bilden av hennes kropp åker sedan på turné i hela världens subversiva digitala medier. Och jag står inte ut med tanken. Hade detta varit fiktion eller konst hade det varit något annat- men här är det på riktigt, en bild av en naken död flicka blir allmängods. Det känns som att jag begår en våldtäkt bara genom att se på bilden. Min blick skändar hennes minne.

I en utmärkt artikel av författaren och debattören Kenan Malik beskriver han begreppet blasfemi under århundradena har förändrat sin betydelse och kommit att handla om identitetspolitik. Och hur vår syn på vad ett samhälle anser är skändligt förstås hänger i hop med som anses vara heligt. Vår moraliska upprördhet inför det blasfemiska övertrampet pekar ut den gränsen. Han citerar författaren Ziauddin Sardar som beskriver hur han kände sig när han läste Salman Rushdies "Satansverserna" för första gången:
It felt as though Rushdie had plundered everything I hold dear and despoiled the inner sanctum of my identity. Every word was directed at me and I took everything personally. This is how, I remember thinking, it must feel to be raped.

Våldtäktsliknelse där med. Men när Sardar identifierade sig med den våldtagna, blev jag den som våldtar.

Maliks läsvärda text landar i ett försvar för blasfemin:

Once we give up the right to offend or to blaspheme, once we accept the idea of a sacred space, whether religious or secular, then we erode our ability to defy those in power.

Och jag håller med honom. Jag är för hädelser, för yttrandefrihet och till och med för hate speech. Men när det kommer till flickan i parken och bilden av henne tar det stopp. Kan vi i vår sköna nya gudlösa värld åtminstone bevara ett enda heligt rum där vi låter de dödas kroppar vara i fred? Och även om min reaktion på just den bilden förmodligen har med stark identifikation att göra (jag har också rumlat hem sent på natten, jag är också förälder) förstår jag min moraliska regel måste gälla bilder av ALLA döda. Så varför publicerade jag tidigare bilderna från Ryssland med de där mumierna som galningen grävt upp? Svaret är att jag inte tyckte de var skändliga, de väckte ömhet.

Kan det få vara svårt? Nu måste jag städa.

torsdag 1 mars 2012

Gul och Blå 1977

Gul & Blå katalogen-1977. Foto: Torbjörn Calvero Jag tror min syrra hade ett par sådan rosa. Jag minns i alla fall den vördnad man kände när man trädde in i Gul & Blå palatset i passagen vid Norrmalmstorg. Det var som att kliva in i en katedral. Måste ha varit mitt första möte med kommersiell ungdomskultur. Och allt var begärligt och läckert. Marilyn. Elvis, ja vad mer hette brallorna.

Grattis Axess!

Tidskriften Axess fyller år och eftersom mitt namn finns med på deras B-lista ( dvs de man bjuder när vipparna på A-listan inte svarar) kom en inbjudan häromdagen. Jag har läst Axess i flera år och jag tycker om den. (OK jag har synpunkter på att den i bland dammar av akademisk gubbighet och att texterna inte alltid dansar lätt på tå men på det stora hela: Mycket bra!)

För att slippa känna mig helt bortkommen bland tweedkavajerna i Nordstjernans hus mailade jag en bekant för att fråga om han ska gå. Han svarade skämtsamt jepp, han ska ta på sig sin svarta skjorta och gå.

När Maria Sveland skrev om "De hatade" nämnde hon Axess i samma andetag som Anders Breivik. Men jag blir irriterad å Axess vägnar. För är det någon publikation som satt i gång min tankeverksamhet kring vart exempelvis den socialdemokratiska ideologin ska ta vägen framöver är det Axess och INTE Aftonbladet eller DN. Så jag skiter i ert höger och vänster. Grattis Axess!