torsdag 4 oktober 2012

Narcissism på nätet?



 Hasselbladstiftelsen och Göteborgs Universitet anordnade ett seminarium i Göteborg den 2 oktober på temat ”Nätet som jag- självrepresentation, sociala medier och fotografi”.

Medverkande var Sarah Kember, Louise Wolthers och konstnären Willem Popelier. Läs mer om dem här.

Sarah Kember, professor i New Technologies of Communication på Goldsmiths, University of London talade om The Ubiquitous Photography, det vill säga det omnipresenta, det allestädes närvarande fotografiet och hur den nya informationsteknologin omformar vår syn på oss själva.
Enligt henne är vi så att säga fångna i den eftersom den både är osynlig och ideligen förändrar sig efter våra behov. Hennes forskning är inriktad på feminism, teknikstudier och nya medier. Jag anade en dystopisk ton i hennes resonemang, vi är inte fria, vi är varor på det nya kommersiella fältet, både producenter och konsumenter i ett: ”prosumenter”. Som att teknologisk utveckling har en inneboende intention att vilja snärja och övervaka. Hon förnekade detta när jag frågade men samtidigt använde hon ord som "absurt" att vi skulle ha datorer i toaletter i framtiden. Det kan man ju tycka. Eller inte.
Men hennes budskap är bra: vi måste bli medvetna om vår roll för att kunna förändra den framtida teknologin och därigenom den framtida berättelsen om oss själva. Hur ställer man sig utanför? Hur kan man hitta nya sätt att vara oppositionell på? Det kan man grunna på.

Louise Wolthers, Hasselbladstiftelsen var nästa talare. Hon forskar om linsbaserade övervakningssystem och begreppet ”övervakningskultur” återkom ett flertal gånger under anförandet. Hon presenterade tre konstnärskap: Hasan Elahis www.trackingscience.net, Lorie Novak vars projekt Collected Visions var en av de första interakiva storytellingsajterna och danskarna Bojen och Ørums gemensamma videoinstallation AutoBiography. De sistnämnda använder matematiska formler för att generera nya tolkningar av deras egna identiteter och undersöker därigen begreppet självbiografi.
Här hade jag lite svårt att hänga med, det blir alltid så när forskare läser högt ur sina papper. Jag önskar mig en text att reagera på, annars kan man inte hitta svagheterna.  Eller att hon släpper pappret och talar med oss- men då blir det slarvigt tänkt tycker forskarna, Synd för ämnet att det inte kommuniceras UTÅT.

Sist men inte minst : den holländska konstnären Willem Popelier. Han började sin presentation med att skryta om alla sina konstnärliga utmärkelser. Snabbt insåg man att han skapade satir och mycket riktigt- han ville visa hur vi skryter i sociala medier såsom Facebook. Här ruskade jag på huvudet för jag känner inte igen beteendet annat än som perifert, men Valands Hans Hedberg som satt till vänster om mig måste känna många skrytmånsar för han skrattade så att han skakade. Poängen som alltså Popelier ville göra var: Sociala medier gör oss skytsamma...OK, fattar poängen, men håller inte med.
Popelier berättade sedan om sin bok ”_och Willem” som berörde mig av helt andra skäl än de han framförde. Popelier har en tvillingbror som skildes från familjen tidigt i livet. Så de två bröderna växte inte upp tillsammans. Popelier hade skapat projektet kring bilder av de två barnen, bilder där man alltså inte vet vem som är vem osv. Han beskrev detta som en undersökning av identitet men under ytan anade jag en annan och svårare berättelse: en om förlust. Där blev det väldigt intressant, särskilt som tvillingbrodern inte ville vara med i bokprojektet och Popelier tog bort hans namn och ansikte från boken.


Sedan beskrev han Showroom Girls där han cyberstalkade två fjortonåriga tjejer. Genom att hämta bilder från en affär, där tänkbara köpare provar datorns inbyggda kamera (Tänk vårt beteende på Siba, Elgiganten) hade han använt bilder på två poserande tjejer som lagrats, letat reda på deras identiteter, tagit reda på så mycket han kunde om dem och sedan ställt ut det hela UTAN att informera tjejerna. De fick reda på projektet när de hade läst om det i tidningen- de och deras föräldrar undrade varför han inte hade kontaktat dem. Och det undrar publiken också. Han hävdade att metoden var den enda rätta eftersom syftet var att visa hur lätt det är att leta rätt på information om enskilda. Syftet med projektet var också en undersökning av den digitala narcissism som råder enligt Popelier.

Här opponerar jag mig återigen. Konstnären verkar hysa en gammaldags, mainstream syn på medier och teknologi som jag känner igen från föräldrarmöten. Kontentan: 1. Det finns mängder av onda människor där ute som stalkar oss. 2. Människor blir narcissistiska på grund av sociala medier. Jag SER inte dessa fenomen i min omgivning, håller inte med. Förstår faktiskt inte vad narcissism har med tonåringarnas kråmande framför datorns kamera att göra? De vill ju vara snygga och bli sedda. Inget nytt. Teknologin gör oss möjligen mer exhibitionistiska, sociala och lekfulla. Och låter världen veta det. Tvärtom tror jag: bilderna och all meningslös info vi slänger upp på oss själva gör oss  MER medvetna om hur obetydliga vi är på det stora hela och alltså MINDRE narcissistiska. Jag tror inte heller det är någon större risk för majoriteten av oss som lever i demokratier att bli övervakade eller förföljda på grund av vad vi lägger ut på Facebook. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är mer narcisstistiskt av Popelier att utsätta dessa minderåriga för sitt konstprojekt. Han anser ju att hans högre syfte står över deras behov av att få leka i fred. För mig faller alltså premisserna för hans resonemang. Narcissmen bär han på, inte nätets tonåringar. Vi ser hos andra vad vi bär på själva.

Men överlag var det spännande som sagt att få reda på vad samtidsforskarna fokuserar på. Seminariets organisatörer var Hans Hedberg, Gunilla Knape, Tyrone Martinsson och Louise Wolther. Läs mer om seminarieserien här.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida