söndag 4 mars 2012

Det skändliga

Det finns en bild jag önskar att jag aldrig hade sett. Den föreställer en kvinna som våldtogs och dödades för några år sedan. Polisens brottsplatsbilder hamnade i förundersökningsprotokollet. Bilden mörkades innan protokollet offentliggjordes men eftersom censureringen skedde i ett nytt lager var det bara att ta bort den svarta fyrkanten. Bilden spreds. Och där låg hon. Kroppen i en groteskt onaturlig ställning, den högra handen håller om det vänstra benet, både tånaglarna och fingernaglarna rödmålade, huvudet vridet uppåt och bortåt från kroppen, munnen gapade, underlivet täcktes av löv och sand. Inte nog med att hon träffade fel person den natten och miste sitt liv. Bilden av hennes kropp åker sedan på turné i hela världens subversiva digitala medier. Och jag står inte ut med tanken. Hade detta varit fiktion eller konst hade det varit något annat- men här är det på riktigt, en bild av en naken död flicka blir allmängods. Det känns som att jag begår en våldtäkt bara genom att se på bilden. Min blick skändar hennes minne.

I en utmärkt artikel av författaren och debattören Kenan Malik beskriver han begreppet blasfemi under århundradena har förändrat sin betydelse och kommit att handla om identitetspolitik. Och hur vår syn på vad ett samhälle anser är skändligt förstås hänger i hop med som anses vara heligt. Vår moraliska upprördhet inför det blasfemiska övertrampet pekar ut den gränsen. Han citerar författaren Ziauddin Sardar som beskriver hur han kände sig när han läste Salman Rushdies "Satansverserna" för första gången:
It felt as though Rushdie had plundered everything I hold dear and despoiled the inner sanctum of my identity. Every word was directed at me and I took everything personally. This is how, I remember thinking, it must feel to be raped.

Våldtäktsliknelse där med. Men när Sardar identifierade sig med den våldtagna, blev jag den som våldtar.

Maliks läsvärda text landar i ett försvar för blasfemin:

Once we give up the right to offend or to blaspheme, once we accept the idea of a sacred space, whether religious or secular, then we erode our ability to defy those in power.

Och jag håller med honom. Jag är för hädelser, för yttrandefrihet och till och med för hate speech. Men när det kommer till flickan i parken och bilden av henne tar det stopp. Kan vi i vår sköna nya gudlösa värld åtminstone bevara ett enda heligt rum där vi låter de dödas kroppar vara i fred? Och även om min reaktion på just den bilden förmodligen har med stark identifikation att göra (jag har också rumlat hem sent på natten, jag är också förälder) förstår jag min moraliska regel måste gälla bilder av ALLA döda. Så varför publicerade jag tidigare bilderna från Ryssland med de där mumierna som galningen grävt upp? Svaret är att jag inte tyckte de var skändliga, de väckte ömhet.

Kan det få vara svårt? Nu måste jag städa.

2 kommentarer:

Blogger Jenny Morelli sa...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

4 mars 2012 10:33  
Blogger Jenny Morelli sa...

Här skrev jag tidigare om likheten mellan Pippi Långstrump och Muhammed.

4 mars 2012 10:35  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida