onsdagen den 8:e februari 2012

Som hör boskapen till



Samma dag regissören Linus Tunström intervjuades i DN befann jag mig på en linoleummatta i en gymnastiksal, omgiven av flåsande motionärer i tajts och t-shirts. Ledaren bar rött och hojtade ”Kom igen nu!” Gruppen hoppade och skuttade. Jag stod med armarna uppåt sträck när en stark olustkänsla infann sig. Jag sänkte armarna, tog min väska, lämnade rummet och gick därifrån.

Ni vet, när man ser filmer och fotografier från andra världskriget och tyskarna föser i hop judarna med stjärnor och trycker in dem i godsvagnar eller ställer dem på led, strippar dem på alla kläder och föser in dem i gaskammare. Först förvandlar man människor till anonym boskap, sedan dödar man. Att vara ingen att sakna namn, att vara en i boskapsflocken, icke ha en historia och befinna sig mitt bland människor som är namnlösa och saknar en berättelse. Ingen sticker ut, ingen blåser upp sig.

Tunström träffade jag för övrigt ett par gånger på 90-talet, skrev några rader om hans i mitt tycke belåtna självbild i en av mina diktsamlingar: den unge konstnären som dinglar med fötterna under barbordet och tuggar i sig sin viktiga neuros. 20 år senare är pojken en uppburen regissör och av jag är en anonym kropp som gör sit-ups på Friskis. Självbilden: att vara någon särskild eller möjligen kunna bli någon särskild i framtiden rasade.

Jag rotar efter känslor av avundsjuka i mitt inre. Hittar ingen. Men något i artikeln måste förstås ha slagit an en sträng av ”jag skulle ha varit han...”. Så måste det förstås ha varit. Att erkänna avund är svårt för mig. Att vilja ha det någon annan har, karriär, framgång, saker är tabu, fult. Man har det man har. Men när jag stod där med armarna i luften måste jag ha jämfört min sociala lägesposition med hans. Där jag befann mig fanns ingen strålkastare eller en intresserad publik som antecknade mina rörelser eller yttranden om världen. En anonym kropp, ett linoleumgolv, svettiga motionärer, bättre blev det inte.

Det har gått ett par år sedan det hände. Jag tränar gärna i grupp igen. Lider inte alls av att inte vara någon. Utmärker mig inte med hjälp av klädsel. Får inte längre gaskammarassociationer när en större mängd kvinnokroppar duschar i hop.

3 kommentarer:

Thomas Wennersten sa...

Läser glatt din blogg medans frugan njuter av Björn Ranelid på Melodifestivalen....

Jag gick ut från Friskis för ett par år sedan, det var helt enkelt för trångt. Jag upptäckte att jag åkte bil till jobbet, bil till Friskis, skuttade och bytte svett med de andra och tog sedan bilen hem...Jag började cykla till jobbet och sket i Friskis.

Ditt inlägg tar vid ett tidigare om du minns, att vara någon osv.

http://morellisnya.blogspot.com/2011/11/osynlig-ar-bast.html

Bättre blev det inte säger du, jag tänkte häromdagen på när det i livet det är kört, när det inte längre är någon idé att påverka "hur det blev", det blev en text av det med titeln "Livets Färgcirkel": http://eljest.blogspot.com/2011/12/livets-fargcirkel.html

Jenny Morelli sa...

Tack för din kommentar, Thomas, att du väljer bort Ranelid för att läsa bloggen, vilken ära :-)


Ja visst har inläggen med varandra att göra, kan förstå om de andas en viss uppgivenhet, men jag ser det kanske som en mitt i livet-process: livsglädjen växte visst i den hörna där alla föreställningar om vad livet skulle innebära har rasat. Läser just nu Murakamis IQ84 och tänker blogga om den snart,hans förhållningssätt till livet tilltalar mig också, berättarrösten är också en i mängden.
Jag förstår precis varför du struntade i Friskis, men själv tränar jag där igen och cyklar och springer när jag kan. Nu ska jag läsa din bloggtext!
Med vänlig hälsning Jenny

Space babe sa...

Jag är glad att tillfället var för ett par år sen. Att försonas med att man inte var den man trodde att man borde vara för att vara "lyckad" e rätt skönt. Fortf dagsformsberoende känsla, men allt mindre.

Intressant det där: Varför måste d man gör ha en publik för att räknas?