söndagen den 26:e februari 2012

Dramaten


Senast jag var på Dramaten såg jag publiksuccén Scener ur ett äktenskap. Aldrig har jag känt mig så ensam som när publiken skrattade åt Jonas Carlsson som låg och vickade med tårna i den äktenskapliga bädden. ( Jo möjligen då jag på teve hör publiken skratta högt åt Jonas Gardells skämt i "Mellanmjölkens land".)

Egentligen skulle jag sett Polanskifilmen Carnage som går på Sture men när jag gick förbi Dramaten fick jag för mig att "överaska mig själv "byta spår" och köpte en sista minuten- biljett. Det blev en pjäs av en författare jag gillar: John Ajvide Lindqvists "Fem kända musiker döda i seriekrock".

Tio minuter senare började föreställningen. Jag var välvilligt inställd men efter ca 10 minuter ångrade jag mig bigtime där jag satt på första raden utan möjlighet att smita.
Exakt vad skulle denna förutsägbara dansbandskvintett vara metafor för? Vad var den större berättelsen? Jag tyckte männens problematik var banal och förutsägbar, bävern löjlig, den unge filmaren JÄTTETRÅKIG och skämten trista och när publiken skrattade skrattade inte jag.
Männens folkhemssorg blev inte min sorg.
En enda replik som den toksnygge Reuben Salamander fällde var tajmad men jag kan inte erinra mig nu exakt vad det var. Jag trodde inte för fem öre på gestalterna. Jag ville att den påstådda bomben skulle brisera. Jag har roligare när jag pratar i telefon med någon jag känner. Jag kommer aldrig mer gå till Dramaten tror jag. I alla fall inte om det ska kosta mig 180 kronor.

1 kommentar:

Space babe sa...

Ganska precis så kände jag med Carnage. Den var filmad teater och kändes helt förutsägbar. Har skrivit nu, men vill eg veta vad du tycker.