måndag 31 december 2012

Föresatser och snittar


Inte ljuga för mig själv och därigenom skriva mer för att skriva kräver uppriktighet. Och då menar jag här. Försöka hitta fram till en ny uppriktighet. Vad jag nu menar med det. Läsa mer och Facebooka mindre. Teckna och måla mer förmodligen på kurs för annars blir det inte av. The Artist Way? Ja kanske, jag tror nämligen att det är så enkelt. Man blir kreativ när man bekräftas av andra. Vilka andra vet jag inte ännu. Tycker för övrigt mycket om denna strof av Nietzsche: "Ett verkligt intellekts ärelystnad är att inte längre upplevas som individuellt".  Nedskrivningssystem 1800-1900 är svår men inspirerande. Håller jag med honom? Vet inte ännu eftersom jag inte förstår exakt vad det innebär det att vår världsbild i första hand tekniskt konstruerad? Springa och träna, hoppa och skutta.
I kväll ska vi till M på middag och mitt jobb är att göra snittar. Jag har aldrig gjort snittar. Googlar snittar.  Ädelost och creme fraiche? Lax och dill? Det här blev lite lamt och rörigt men: Gott nytt år!

lördag 15 december 2012

Skälla ut en svart brud


Apropå Lena Anderssons välformulerade krönika i DN i dag om att det inte räcker att ena parten i en kommunikation betraktar den andra som individ och inte som grupprepresentant drar jag mig följande till minnes. 1986 var jag servitris på åttonde avenyn, Manhattan. Runt hörnan från restaurangen låg en skola. Där jobbade rektorn Hank (svart) och under sig hade han en (mestadels) svart stab. Många lunchgäster kom därifrån. De flesta var trevliga och rara, särskilt Hank som jag lärde känna ganska bra.

Det var dock ett gäng brudar som brukade komma in och behandla mig som skit. De sade aldrig hej, de var snorkiga och gav aldrig någon dricks. Jag tog skit ett bra tag, uppträdde alltid trevligt och korrekt. Men en dag beställde de en soppa som de tyckte de fick vänta för länge på. En av tjejerna ropade fram mig till bordet. "Du är en jävla rasist", sade hon. "Det är därför vi får vänta på soppan." Nej, jag är inte rasist, soppan är inte klar och du är förbannat otrevlig. Jag vill inte ha sådana gäster som du här." Mitt hjärta bankade. Hon och tjejerna droppade av, de kom aldrig mer tillbaka. Det tog ett tag för mig att bearbeta det faktum att jag faktiskt fräste till åt tre idioter, inte tre svarta kvinnor.

lördag 8 december 2012

Himmel

lördag 1 december 2012

Vilka brillor ska jag ha?

 För två år sedan provade jag också brillor. I ett annat kök. 2 är dagens fynd från Myrorna. Det lutar åt dem längst ned till vänster.

måndag 26 november 2012

Contagion


söndag 18 november 2012

Brunetten

Hotell Stella


Det där med "viffi" som fransmännen kallar wifi kan man glömma här. Men annars känns Stella som hemma. Härliga konstiga material, mysigt urtvättade lakan, tar inte kort, serverar inte frukost, en lite brysk dam på första våningen.  Rekommenderas.

Intryck från Paris Photo (draft)

tisdag 23 oktober 2012

Kassa torka tårar

Fem stjärnor av Jeanette Gentele i SVD som kallar serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” "djupt gripande".  I DN heter det att Jonas Gardell bär vittnesbörd. Mina facebookvänner uppdaterar hulkande från tevesofforna. Jag såg tredje avsnittet i går och undrar vad ni alla har sett.
Innan jag börjar negga kan jag ge Stefan Sauk cred för gestaltningen av pappan. Bra gjort.
Skådisarna Adam Pålsson (Rasmus) och Adam Lundgren (Benjamin) verkar varken veta vilka de är eller har ett manus att hålla sig till. De får vänslas mest. Är de av kött och blod och bär sina egna berättelser eller klippdockor som ska gestalta en idé om unga martyrer?

Redan i första scenen anade jag oråd när jag såg Rasmus förfärligt översminkade sår. (Linda Blair?)
Och Paul, bögen som spelas av Simon J Berger, vars roll är att hålla ihop det unga böggänget. Vad ska jag säga? Jag har känt många Paul.  Alla dessa har framförallt- och detta är viktigare än röda tånaglar eller långa örhängen- haft ett varmt hjärta och omfamnat människor. Det är så de skapar en gemenskap runt sig. De har inte varit cyniska och kyliga som Berger får denna karaktär att framstå.

Jaha, där sitter kompisgänget och firar jul igen. Paul i mitten säger lite vassa kvickheter.  De andra bara reagerar på hans repliker, fnissar ansträngt för så kul är det inte.  Snart ska alla dö. Varför ska jag tro på denna gemenskap? Jag tittar på ett rätt kasst martyrspel. En dyr pekoral.

PS Ja, Ingrid det var roligt att de spelade in på din gård DS

fredag 19 oktober 2012

Den leende cyklisten/ Dag 1

I dag var det premiär för konstprojektet Den leende cyklisten.

Vid Kungsgatan stannade en välklädd karl vid övergångsstället för att jag skulle cykla förbi. Men då stannade jag, log och släppte fram honom med orden "det är jag som ska stanna". Han log tillbaka.

Vid Strömbron stannade jag för rött bredvid en ung dam i nylonstrumpor, pumps, kjol och urringad tröja. Det blåste kallt från havet och började regna. "Oj oj, oj, du är fel klädd i dag" sade jag. "Usch, jag vet" sa hon. "Men du är snygg!" sa jag och log. Hon log.

Vid Hornstull väntade jag på grön gubbe vid övergångsstället. En farbror stod bredvid. "Här kan man få stå länge" sa jag och log. "Vasa?" sa han.  Sen blev det grönt.

Vid Zinkensdamm cyklade jag förbi en liten dam med röd "kepshjälm", alltså en cykelhjälm som är förklädd till keps. Jag var på vippen att ropa: "Snygg keps!" men hindrade mig eftersom jag såg risker med att damen skulle tappa koncentrationen och köra rakt in i en refug.

Vid Sveavägen stirrade jag på en snygg karl med tangorabatt medan jag låste upp cykeln. Han log. Jag log.

INGÅR: Kropp, cykel, lampa på kvällen, stänkskärm, tydliga tecken hos cyklisten när den svänger, hyfs och stil och respekt för andra personer och bilar som också har rätt till staden osv

INGÅR INTE: att alltid stanna för rött, att aldrig köra på trottoar, att aldrig köra mot enkelriktat, att aldrig skälla tillbaka på tanter som skäller på en för att man cyklar på trottoaren. Ju färre gånger man behöver sätta ned foten mellan punkt A-B desto fler stilpoäng får man.

TEMA: storstad, vänlighet, hålla sams om det utrymme man har, visa hänsyn, sprida god karma. 

Etiketter:

onsdag 10 oktober 2012

5 år med Lars Vilks

Jag har läst Vilks blogg länge. Han har lärt mig att ha ett kritiskt förhållningssätt till konstvärlden och jag förstod intentionerna med hans Muhammed-teckning som jag läste om på semestern på Gotland i juli 2007. Den tillkom för att han ville gestala ett ämne vid en gräns där den svenska samtidskonsten inte ville och inte vill befinna sig- det vill säga vid gränsen mot islam. Det var när Tälleruds hembygdsgård inte ville visa teckningen av säkerhets skäl som den blev en nyhet. Vilks sökte alltså inte uppmärksamhet, han gavs den.

Jag hade mitt första gräl men verkligen inte mitt sista (för det var i går) om Vilks intentioner den sommaren. Förstörde stämningen vid middagsbordet tyckte min man. Vi grälar fortfarande om Vilks, kanske är det vårt sätt att bidra till konstprojektet.

Förra veckans Uppdrag Granskning övertygade mig inte om att Lars Vilks har en dold politisk agenda. Inte heller att hans innersta önskan skulle vara att hetsa mot muslimer. Programmet avslutade med att Janne Josefsson anklagar Vilks för att vara islamkritisk, “du har sagt att de flesta muslimer är bokstavstrogna”.  “Nej, jag säger (i radioprogrammet) att den islamiska världen domineras av dem”, sa Vilks. Då spelade Josefsson upp den oklippta intervjun från Kulturnytt. Vilks säger på bandet att muslimer i allmänhet är bokstavstrogna. Men Vilks poängterar återigen att kontexten var islamska länder. Vilks vankar nu virrigt fram och tillbaka och ser ut att ha tappat greppet.  Ungefär som att han inte VET SJÄLV var han står i frågan. Josefsson vill få oss att tycka att det Vilks säger är superkontroversiellt och att han nyss avslöjat sig. Hotar bokstavstrogna muslimer i islamska länder demokratiska värderingar och yttrandefrihet?  I ett land som Egypten kanske man kan svara ja. I Turkiet träffade jag flera som tyckte så. Var står Janne Josefsson själv?

Vilks arbetar konceptuellt. Återigen: Konstupplevelsen är inte teckningen som sedan förvandlades till politik och en yttrandefrihetsfråga.  Det är det symboliska värdet vi har laddat teckningen med och sedermera vad vi projicerar på konstnären själv som är själva grejen.  Han har ställt sig vid en för oss (oss=svensk media/ medelklass/ ofta vänsterliberal konstpublik) oerhört besvärlig gräns. Och det vi upplever, känner, tar ställning för eller emot när vi betraktar hans “konstverk” är del av verket.  Som alltså inte blir klart förrän det ställs ut. Och ingen upplåter en konsthall åt Vilks att ställa ut i. För det är för farligt.

Han är glasklar på bloggen. De gånger jag sett honom på teve slår det mig att han inte debatterar lika väl som han skriver. Men alla starka känslor, åsikter och affekter han väcker hos sin omgivning har lärt mig något om vad samhället står i dessa frågor.  Täppas Fogelberg tycker att hans hus ska stormas, Leif GW är inne på liknande vildsinta tankegångar.

Jag kan också känna mig provocerad när han i Josefssons program till synes lallar med på Sion-konferensen. Han smalltalkar, han skämtar om mordförsöket. Josefsson vill att han ska använda sin position i rampljuset till att slå näven i bordet och säga emot. Men det gör han inte. Men tänk efter- är det hans jobb? Platsen han åkte till skulle jag inte veta något om i fall det inte var för honom.  Och varför kräver vi av Vilks att han ska arbeta journalistiskt och redovisande? Journalistiken får väl vi själva klara av. Han anklagas av till exempel Åsa Lindeborg för att “bara” jobba mot islam- men islam var ju och är ju den blinda fläcken. Konstvärlden ljuger sålunda när den påstår sig vara intresserad av yttrandefrihet, gränser och provokationer. Man kan inte hylla Pussy Riot samtidigt som man dissar Vilks. Det är hyckleri.

Det finns en annan gräns han synliggjort, den mellan honom och konstetablissemanget. Det var rätt tyst på kultursidorna hela sommaren 2007. När det började skrivas var det mestadels negativt. Det vill säga vad Vilks gör accepteras inte som bra konst Etablisemanget brukar försvar sig med att det Vilks gör är "dåligt". Men inte kan man väl ha synpunkter på ett verk som ännu inte är klart. Därför tycker jag att de också hycklar. Vad säger det om vårt kulturklimat? Vad har egentligen hänt med västvärldens syn på yttrandefrihet sedan Salman Rushdie gav ut Satans Verser 1989. Att den som provocerar en våldsam minoritet får skylla sig själv?

Vilks kritiserades för sitt dåliga omdöme, att han inte “höll hunden i kopplet” när han for till New York i somras. Men ha i åtanke att det var svensk media som blåste upp det hela, inte Vilks själv.  Och jag kan inte se några tecken på dåligt omdöme eftersom VI reagerar och får möjlighet att själva ta ställning. Så får vi en lektion i extremism. Vilken annan konstnär lär oss detta?

Lars Vilks är inte som Aftonbladets Åsa Lindeborg påstår feg. Tvärtom är han modig och tror så starkt på det han gör att han struntar i andra människors negativa projektioner.När den dagen kommer att islam blir mindre laddat kommer vi omvärdera hans gärning. Läs hans blogg, lär av honom, varför inte försöka hitta ANDRA gränser och tystnader i vår samtid?  Livet är kort, konsten är lång. Det fria ordet får inte undvika farliga områden och konsten ska inte väja för besvärliga ämnen.
Häromkvällen var för övrigt en bra och sansad debatt på Publicistklubben som man kan se här.  Det gladde mig att Marianne Lindberg De Geer står upp för konstens frihet.

torsdag 4 oktober 2012

Narcissism på nätet?



 Hasselbladstiftelsen och Göteborgs Universitet anordnade ett seminarium i Göteborg den 2 oktober på temat ”Nätet som jag- självrepresentation, sociala medier och fotografi”.

Medverkande var Sarah Kember, Louise Wolthers och konstnären Willem Popelier. Läs mer om dem här.

Sarah Kember, professor i New Technologies of Communication på Goldsmiths, University of London talade om The Ubiquitous Photography, det vill säga det omnipresenta, det allestädes närvarande fotografiet och hur den nya informationsteknologin omformar vår syn på oss själva.
Enligt henne är vi så att säga fångna i den eftersom den både är osynlig och ideligen förändrar sig efter våra behov. Hennes forskning är inriktad på feminism, teknikstudier och nya medier. Jag anade en dystopisk ton i hennes resonemang, vi är inte fria, vi är varor på det nya kommersiella fältet, både producenter och konsumenter i ett: ”prosumenter”. Som att teknologisk utveckling har en inneboende intention att vilja snärja och övervaka. Hon förnekade detta när jag frågade men samtidigt använde hon ord som "absurt" att vi skulle ha datorer i toaletter i framtiden. Det kan man ju tycka. Eller inte.
Men hennes budskap är bra: vi måste bli medvetna om vår roll för att kunna förändra den framtida teknologin och därigenom den framtida berättelsen om oss själva. Hur ställer man sig utanför? Hur kan man hitta nya sätt att vara oppositionell på? Det kan man grunna på.

Louise Wolthers, Hasselbladstiftelsen var nästa talare. Hon forskar om linsbaserade övervakningssystem och begreppet ”övervakningskultur” återkom ett flertal gånger under anförandet. Hon presenterade tre konstnärskap: Hasan Elahis www.trackingscience.net, Lorie Novak vars projekt Collected Visions var en av de första interakiva storytellingsajterna och danskarna Bojen och Ørums gemensamma videoinstallation AutoBiography. De sistnämnda använder matematiska formler för att generera nya tolkningar av deras egna identiteter och undersöker därigen begreppet självbiografi.
Här hade jag lite svårt att hänga med, det blir alltid så när forskare läser högt ur sina papper. Jag önskar mig en text att reagera på, annars kan man inte hitta svagheterna.  Eller att hon släpper pappret och talar med oss- men då blir det slarvigt tänkt tycker forskarna, Synd för ämnet att det inte kommuniceras UTÅT.

Sist men inte minst : den holländska konstnären Willem Popelier. Han började sin presentation med att skryta om alla sina konstnärliga utmärkelser. Snabbt insåg man att han skapade satir och mycket riktigt- han ville visa hur vi skryter i sociala medier såsom Facebook. Här ruskade jag på huvudet för jag känner inte igen beteendet annat än som perifert, men Valands Hans Hedberg som satt till vänster om mig måste känna många skrytmånsar för han skrattade så att han skakade. Poängen som alltså Popelier ville göra var: Sociala medier gör oss skytsamma...OK, fattar poängen, men håller inte med.
Popelier berättade sedan om sin bok ”_och Willem” som berörde mig av helt andra skäl än de han framförde. Popelier har en tvillingbror som skildes från familjen tidigt i livet. Så de två bröderna växte inte upp tillsammans. Popelier hade skapat projektet kring bilder av de två barnen, bilder där man alltså inte vet vem som är vem osv. Han beskrev detta som en undersökning av identitet men under ytan anade jag en annan och svårare berättelse: en om förlust. Där blev det väldigt intressant, särskilt som tvillingbrodern inte ville vara med i bokprojektet och Popelier tog bort hans namn och ansikte från boken.


Sedan beskrev han Showroom Girls där han cyberstalkade två fjortonåriga tjejer. Genom att hämta bilder från en affär, där tänkbara köpare provar datorns inbyggda kamera (Tänk vårt beteende på Siba, Elgiganten) hade han använt bilder på två poserande tjejer som lagrats, letat reda på deras identiteter, tagit reda på så mycket han kunde om dem och sedan ställt ut det hela UTAN att informera tjejerna. De fick reda på projektet när de hade läst om det i tidningen- de och deras föräldrar undrade varför han inte hade kontaktat dem. Och det undrar publiken också. Han hävdade att metoden var den enda rätta eftersom syftet var att visa hur lätt det är att leta rätt på information om enskilda. Syftet med projektet var också en undersökning av den digitala narcissism som råder enligt Popelier.

Här opponerar jag mig återigen. Konstnären verkar hysa en gammaldags, mainstream syn på medier och teknologi som jag känner igen från föräldrarmöten. Kontentan: 1. Det finns mängder av onda människor där ute som stalkar oss. 2. Människor blir narcissistiska på grund av sociala medier. Jag SER inte dessa fenomen i min omgivning, håller inte med. Förstår faktiskt inte vad narcissism har med tonåringarnas kråmande framför datorns kamera att göra? De vill ju vara snygga och bli sedda. Inget nytt. Teknologin gör oss möjligen mer exhibitionistiska, sociala och lekfulla. Och låter världen veta det. Tvärtom tror jag: bilderna och all meningslös info vi slänger upp på oss själva gör oss  MER medvetna om hur obetydliga vi är på det stora hela och alltså MINDRE narcissistiska. Jag tror inte heller det är någon större risk för majoriteten av oss som lever i demokratier att bli övervakade eller förföljda på grund av vad vi lägger ut på Facebook. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är mer narcisstistiskt av Popelier att utsätta dessa minderåriga för sitt konstprojekt. Han anser ju att hans högre syfte står över deras behov av att få leka i fred. För mig faller alltså premisserna för hans resonemang. Narcissmen bär han på, inte nätets tonåringar. Vi ser hos andra vad vi bär på själva.

Men överlag var det spännande som sagt att få reda på vad samtidsforskarna fokuserar på. Seminariets organisatörer var Hans Hedberg, Gunilla Knape, Tyrone Martinsson och Louise Wolther. Läs mer om seminarieserien här.

onsdag 3 oktober 2012

August- en djefla utställning=WOW

 Jag hade nästan tänkt att inte åka förbi Liljevalchs och pressvisningen för jag är trött- inte på Strindberg men väl på Strindberg-årets alla jippon. Men jag cyklade till Djurgården och släpptes in och trädde in i en helt otrolig utställning som säkert Strindberg skulle ha gillat för den var MODERN och RÖRLIG och hade SJÄLVFÖRTROENDE. Scenografen Ulla Kassius ("Geniet från Söder" sa Mårten Castenfors och jag håller med) Marie Lundquist ("Sveriges bästa författare", sa Castenfors) med flera deltog. Och de hade haft KUL när de gjorde den och det märktes på dem. Vi gick genom De små gnetiga bokstävernas rum,  Guldmakarens rum, Inbillningarnas rum och Kryptallens rum med flera rum. Jag hinner inte skriva mer om detta nu men det var riktigt djefla bra.  Läs mer på  Liljevalchs hemsida. Öppnar i övermorgon.

Självporträtt med löv och blå byxa

tisdag 25 september 2012

Tanters stirr

Ok, jag är nio år och åker själv till skolan. Buss och tunnelbana inga problem. När jag kommer fram skickar jag ett sms: JAG ÄR FRAMME NU. När jag lämnar skolan skickar jag ett sms: JAG GÅR FRÅN SKOLAN NU. Det ENDA som är jobbigt med att åka själv är alla äldre damer som STIRRAR UT mig när jag sitter på mitt säte i godan ro. Råkar jag harkla mig STIRRAR de på mig. De gör mig NERVÖS med sitt stirrande. Hej då.

fredag 21 september 2012

Köpt. Glad.

onsdag 19 september 2012

Istanbul

Utsikt från hotelltak i Beyoglu.
 
Kvällen jag for hemifrån kände jag ett stort "varför" inuti, det är ju i denna lilla nordliga stad jag lever och verkar, varför ska jag lämna den? Vad är en stad om man inte älskar någon i den? Så där höll jag på. Men nu vet jag varför jag for. Alla ansikten och blickar jag mötte där, alla intryck, alla dofter finns inuti nu. Staden är magnifik, mångröstad och komplex. Ruiner och byggplatser sida vid sida. Istanbul fyllde mig med vördnad och optimism, tänk vad människor hittar på. Vad människor kan. Blå moskén, Top Kapi, Prinsöarna, Fener, Beyoglu, Hagia Sofia. Vikingarna som på 900-talet karvade in typ "I was here" i runskrift en trappa upp, klumpiga streck i den magnifika kyrkan. Jag skämdes å min landsmäns vägnar. Kunde ni inte hittat på något mer elegant sätt att uttrycka er på bland all prakt?
 
Mysig stämning i Blå moskén, ungar kutar runt, det luktar Friskis & Svettis för alla tar av sig skorna. Jag fick en starkare känsla för moskén som ett socialt rum i Istanbul. Umayyaad-moskéen i Damaskus där jag var för ett par år sedan kändes mer som en vallfärdsort, den här var också ett vardagsrum.
 
Såg bara en bråkdel förstås men fick en favoritstadsdel: Kuzguncuk. Den ligger på den asiatiska sidan och påminde om Brooklyn. Särskilt den sociala gemenskap som verkade råda i grannsskapet. Lönnar med kamouflageklädda stammar prydde några av gatorna. Jag hälsade på en kompis kompis och drack öl på hennes balkong. Hon var orolig för Turkiets framtid som sekulär stat och kände sig sviken av de intellektuella och av politiken. EU hade varit hoppet, nu hotar Syriens kris att sprida sig till Turkiet. När hon puttade till en katt som ville stjäla vår mat sade våra bordsgrannar, hennes vänner skämtsamt: "Vet du inte att du måste vara snäll mot djuren, annars kommer vi inte med i EU".
Vilket EU undrade jag. Vännerna fnissade.

Ja, en slags dysterhet och en oro för framtiden. Den kände jag även hos två andra turkarna jag hade middag med en annan kväll, en konstnär och en restaurangägare. Konstnären var 58 och hade en 2-årig son med en kvinna som hade slängt ut honom. Han var ledsen för det. Ville inte säga vad han hade gjort men han hade varit dum. Jag tyckte de skulle gå på rådgivning. Han var rädd att mista sin son för gott.

Basilikacisternen! (Hur bygger man akvedukter? Hur många män fick gräva? Hur fick man vattnet från sjön som ligger 17 kilometer norr om Istanbul? Hur länge grävde man?)  Istlikal Cadesi,  spårvagnarna, färjorna över Bosporen, alla män som står och fiskar, alla män som fikar, alla män som RÖKER, alla män som går. Kvinnorna som sitter själva och äter på samma restaurang som jag, den trötta rynkan i mångas ansikten. Som i New York faktiskt, staden ger energi men den tar också.

Knådades på hamam, tyvärr var de tjocka damerna en aning för okoncentrerade för min smak. De glömde mig först, sedan skulle jag sitta i kö med andra turister, då klagade jag och fick gå före kön till de andra turisternas förtret. Masssagen var bra, tvagningen var so so. Jag gillar inte att känna mig som vem som helst. I alla fall inte när jag är naken.

Hösten kom till Istanbul i förrgår. En kall vind plötsligt.
Drack i fyra dagar ett äckligt bittert  kaffe på hotellet innan jag insåg att det var te jag hällt i mig. Ganska gott te dessutom.

Turkarna snälla och inte gåpåiga- det KAN ha med min ålder att göra att jag är osynlig men staden kändes cool, jag tror nästan unga snygga tjejer i shorts kan gå relativt ifred. Sista dagen blinkade en gammal turk med ena ögat, det var nog det mest påträngande jag var med om under mina dagar där. På kvällarna åt jag middag med olika trevliga människor eller själv.  Mehane var mums. Nu ska jag laga blodpudding.


Hagia Sofia.

Halvdans klotter på 900-talet.

Träd och båtar som väntar i bakgrunden i kö. De ska genom Bosporen. Värsta båtstockningen.

Hotel Buyuk Londra

Skylt på Buyuk Londra.

Så kom hösten även till Istanbul.

fredag 31 augusti 2012

Så vi eldar upp oss

tisdag 14 augusti 2012

Supernice supercute #middleage #fashion #fun

Och har man en tröja som det står så på är man det ju inte enligt mig

fredag 3 augusti 2012

Flaskan i trappen

Avalons svaga skelett


Nu har jag äntligen sett den hyllade filmen Avalon. Och jag instämmer med kören: Johannes Brost är lysande, Leonore Ekstrand (regissörens faster- ej skådis) är superb. Peter Carlberg är mycket bra. Stämningen i Båstad, tonfallet, skådespelarnas kemi med varandra= perfekt. Storyn= bra. Men manus och regi= icke godkänt.

Brost lämnas ofta vind för våg och då är det enbart på grund av hans timing och skicklighet och icke att förglömma- hans fårade, åldrade, vackra, trötta ansikte med i bland den glada munnen med alla de vita tänderna som håller uppe mitt intresse. Filmen hade tjänat på ett starkare skelett och tydligare riktning för utan Brost hade filmen rasat i hop. Regissören Axel Peterséns borde ha funderat ett par varv till över dramaturgi och vad som ska hända i de separata scenerna, inte luta sig så mycket på Brost.
Men överlag- en toppenrulle. Heja Avalon! Heja Peterséns.

torsdag 2 augusti 2012

Den vilda sidan och den hopsjunkna

Ansiktets högra sida har skrumpnat i hop, ögat hänger längre ned, min högra sida är ledsnare, mer sårbar och barnsligare. ( Mer som Ringaren, ha ha) Den vänstra sidan är mer alert, ögat stirrar, hela intrycket är piggare ut och ansiktet håller sig uppe. Vad styr utseendet på höger och vänster ansiktshalva undrar jag? Styrs vänster ansiktshalva av höger hjärnhalva precis som vänstra handen? Då är den stirrande blicken min kreativa sida. Om höger ansiktshalva styrs av den vänstra hjärnhalvan är det hopsjunkna ansiktet min depressiva sida, alltså den som är vänd mot verkligheten och den likgiltiga himlen. Ja, jag ser väldigt allvarlig ut och det är för att jag koncentrerar mig ordentligt för att hålla upp bilderna och plåta samtidigt.

Artipelag- så rätt att det blir trist


Var på konsthallen Artipelag och blev helt betagen av arkiktekturen (Johan Nyrén! RIP!) platsen, tallarna, Baggensfjärden, takterassen och inte att förglömma; STENARNA som byggts in i huset. Platsens själ: absolut!

Och konsten var...helt okej. No offense, alla duktiga konstnärer som visade era saker där, problemet var att jag inte överraskades ALLS. Såg inget och lärde mig inget nytt. Det var som att samtliga konstnärer jag intervjuat för Tidningen Vi de senaste åren fanns representerade i samma rum.

Den uppenbart konventionella försteintendenten Bo Nilsson har valt ut konsten. Och jag förstår att det ska vara så att säga bred konst. Men what about Baby-Björn Jakobsson himself? Har inte han en egen smak? Jag hade nästan hellre sett skymten av den, även om den skulle vara "fel". För det blev något av en besvikelse att vandra runt där bland alla familjära verk. Så rätt att det kändes fel.

Okej, det är inte Robert Weil som väljer ut verken på Magasin 3 heller men han har ju valt superproffset David Neuman som intendent. Bo Nilsson är uppenbarligen ingen David Neuman- han är mer en Jenny Morelli, ha ha.

Den generösa satsningen på den tyska fotografen Candida Höfer gillade jag dock skarpt, men jag hade velat se ett tydligare och mer pedagogiskt grepp om hennes konstnärskap. Varför inte texter på väggarna tex? Bjud in oss i konstnärens värld när vi väl har tagit oss ut i skärgården och kommit hit för att vara med om något. Se bilder av henne här.

Bilden ovan föreställer David Svenssons verk ”Old world rise again” sammansatt av gamla glaskupor som han köpt på loppisar runt om i världen och byggt en ny stad av. Helt magiskt bra. Foto: Jean Babtiste Beranger/ Artipelag

onsdag 1 augusti 2012

A visit from the goon squad


Sjömän brukade kalla albatrossen för goon, en otympligt flaxande fågel som inte verkar kunna styra sina rörelser ordentligt. Ordet kom så småningom att betyda en storvuxen och korkad våldsverkare utan hjärna. Och en Goon Squad är ett helt gäng stora otympliga buffliga typer som slår ned folk, typ huliganer. Bokens svenska titel: Huliganerna kommer på besök.

Men i den Pulitzerprisbelönta boken "A visit from the goon squad" av den amerikanska författarinnan Jennifer Egan är det tiden själv som är en Goon Squad och som ohjälpligt klubbar ned oss och lämnar oss halta, lytta, blinda, rynkiga och brännmärkta.

Jag vet inte exakt hur författaren gör det men jag känner genast stark identifikation med både berättarrösten och Sasha: skivbolagstjejen som inte kan låta bli att stjäla saker. (Möjligen är det för meningen "You mean steal it?" på sidan 2 som gör det, ni får kolla själva)

Rösten fortsätter i alla fall att presentera nya aktörer kapitel efter kapitel. Persongalleriet är stort och brokigt: vi möter Benny, Rhea, Lou, Joycelyn, Scotty, Mindy, Charlie, Jules med flera.

Stilen är kaxig, humoristisk och driven- det känns direkt att det kommer hända något kul och hemskt när som helst. Och det gör det. I bland är det som att läsa en novellsamling eftersom varje kapitel har en egen dramaturgi och en egen...tonart även om personerna återkommer.

Först möter vi alltså Sasha på date med Alex som hon träffat på nätet. Det är 2000-tal. Den trista daten blir raskt lite roligare och jobbigare när hon snott en plånbok inne på damtoaletten och brottas i sitt inre med sin terapeut som vill få henne att sluta snatta.

I nästa kapitel hoppar vi till 70-talets San Fransisco och träffar punkarna Rhea och Joycelyn och den kokainsniffande Lou, tillbaka till nutid och den fallna PR-drottningen La Doll som klantat sig rejält och som jobbar för en diktator, den en gång begåvade musikern Scotty som snodde tjejen Benny var kär i men som nu filosoferar i skuggan av New York City och fiskar förorenade abborar i East River och funderar över skillnaden mellan ett liv UTANFÖR och ett liv INNANFÖR. Och så är vi tillbaka i tiden i Afrika på safari med Lou och hans barn och nya flickvän, sedan i New York i nutid med den feta och comeback-sugna rockstjärnan Bosco som en gång var så wild and crazy att självaste Iggy Pop framstod som passiv och blygsam bredvid honom på scen.

Den som är tonåring och spelar huvudrollen i det ena kapitlet är vuxen och skymtar i en biroll i nästa. Perspektiven förskjuts. Men det märkliga är att det nästan inte spelar någon roll (för mig) vilka de är eller vad de heter- de har något gemensamt som jag inte kan sätta fingret på.

De kastas omkull av den goon som kallas livet. Tiden är oss hack i häl och äter upp oss. Jag tänker både på Dostojevskisk polyfoni och på Stephen Kings langoliärer som ohjälpligt glufsar oss i nackhåren. Men ack vad roligt det kan vara på vägen till det ohjälpliga slutet. "Sure everything is ending- but not yet"som den rejält tilltufsade karaktären Jules säger när turen plötsligt ler mot honom.

Nuet som jag trodde var "nuet" i boken blir plötsligt "då" i bokens sista powerpoint-kapitel då vi är i framtiden, det är visst science-fiction.

Egan säger sig ha inspirerats av både Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" och teveserien Sopranos som hon såg samtidigt som hon läste Proust. Goon Squad ska bli en teve-serie som produceras av HBO. Frågan är hur bra det kan bli. Det är trots allt inte karaktärerna som rollfigurer som är bokens egentliga kvalitet utan...ja återigen; tonen, de introspektiva berättelser människorna bär om sig själva.

DN:s Jonas Thente skrev lyriskt om boken i samband med att den gavs ut på svenska.

fredag 27 juli 2012

Trollet Ghillie

måndag 23 juli 2012

Kvällssol på Sturkö

Etiketter:

torsdag 12 juli 2012

Fogskumsexperiment med rosa ballong

onsdag 4 juli 2012

Try it: Puddings profet är äta

söndag 1 juli 2012

Samtidigt i Rosornas stad #almedalen

fredag 29 juni 2012

Humpty, Kasper eller Ringaren- vem får följa med till #Almedalen?

Kasper är ju äldst och skörast, dessutom tenderar han att skrämma folk, särskilt politiker. Lilla Ringaren har sett minst av världen, Humpty är världsvanoch tålig....lutar åt Humpty.

måndag 18 juni 2012

Livat

tisdag 12 juni 2012

Kasper vaktar kimchin



Han har gömt sig i kylskåpet förr, Kasper.  Här är han ute med cykel, här är han på Norstedts Förlag, här tittar han på Lars Tunbjörks ledsna rep och här dansar han.

torsdag 7 juni 2012

Pommes Zinken

lördag 2 juni 2012

Det enda en unge kan begära

fredag 1 juni 2012

Bokhyllan sums it up

Linnea Sjöberg

torsdag 31 maj 2012

Det lilla som skiljer kvinnan från hunden

torsdag 24 maj 2012

Love is for mortals

 Vad jag kan sakna Grim Fandango. Vet inte hur jag ska spela det igen. Försökte med en CPU-killer på en äldre Windows-version för ett par år sedan men nu...? Vill höra alla oneliners, älskar samtliga karaktärer.

tisdag 15 maj 2012

Säg hej till Ringaren!

lördag 12 maj 2012

Min kompis Raymond

Raymond sitter i baren. Han berättar att hans hund har blivit påkörd.
-Jag fann den bredvid vägen, min dotter är helt förtvivlad hon brukade sjunga för den, lät den sova i hennes säng, säger han.
-Vad gjorde du med den? frågar jag.
-Jag begravde den djupt i skogen, säger han. Sedan skrev jag en dikt om hunden som blev så bra att jag nästan blev glad åt att den hade dött.
-Raymond!
Det är hans fru som ropar utanför. Hon står vid bilen han parkerat utanför. Han sveper ölen. Vinkar adjö. De kör iväg. Norrut mot 95.

fredag 11 maj 2012

Min kompis Frank


- Är du rädd? frågar Frank.
- Ja för det inuti är jag rädd, svarar jag.
- Är du hungrig? säger Frank.
- Ja, för det fattas bitar i världen som jag tror är jag, säger jag.
- Du vet att jag också vandrade med olika slags hundar som barn. Att jag besteg berg i skymning där vattentorn hägrade, säger Frank.
-Jag vet men jag var ändå ensam, säger jag. Men berätta nu varför du alltid var så slarvig, alltid skrev med brandspruta?
-Det var roligare så, det fanns alltid andra som skrev med pipett.
-Men du blev aldrig en av de stora...?
-Nej, jag var en av de charmerande mindre poeterna, det räcker väl?
-Ja, det kanske räcker.

söndag 6 maj 2012

Lui, moi


måndag 30 april 2012

Brasan i Hedetorp

söndag 22 april 2012

Grön böna, Hungerspelen

lördag 21 april 2012

Loppisfynd till höger

fredag 20 april 2012

Tv-dinner med Olle

torsdag 12 april 2012

Hej Klorofyll!

lördag 7 april 2012

Norma says:

tisdag 3 april 2012

Fru diktator shoppar loss



Så snart en diktatur är på väg att falla kommer det garanterat på nyhetsplats: "Fru diktator gillar att shoppa dyra saker". Senast var det Syriens Asma al-Assad som shoppat loss. Och Imelda Marcos skor och Elena Ceausescus garderob och så vidare. Men när anser allmänheten att dessa priviligierade kvinnors moraliska rätt att shoppa upphör? Silvia gillar också att shoppa för skattepengar vad jag förstår. Och Anna Lindh shoppade på NK när hon blev mördad. Vad är det för slags indignation som ska väckas kring konsumtionen av flärd som de vacklande dikatorernas fruar står för?

lördag 31 mars 2012

Jag