söndag 27 november 2011

Min kamp 2

Jag var inte helt såld på ettan men Min kamp 2 är ett mästerverk. Så han kämpar på. Jag skrattar och gråter om vartannat. När Linda föder deras första barn och när han håller tal till sin 60-åriga mamma strömmar tårarna. När han beskriver de pappalediga skalliga Stockholmspappor med plastglasögon, är på babyrytmik och konfronterar sin svärmor för att hon smygsuper skrattar jag högt. Så han knogar. FAN FAN FAN. Med sig själv och med att vara vuxen och ta ansvar. När han återberättar de långa samtalen med kompisen Geir (Gulliksen?) älskar jag honom för att han bjuder in oss att lyssna. Och för att han skriver ut Ha ha ha.
Författaren öppnar sig för alla, just så, man stänger ingen ute. Jag som läser blir mindre ensam. På samma sätt som när jag ser verk av Pipilotti Rist och filmer av Lars von Trier. Jag känner till flera personer som är namngivna i texten och många av platserna har jag också frekventerat. Det är som att mitt eget liv skymtar fram runt knuten. Knausgårds gräl med Linda påminner om min mans och mina gräl. Jag skrattar högt åt deras destruktiva tjafs, precis sådana gräl har vi också haft, även våra barn har sagt: "Ni är ju jämt arga". Och som vi har grämt oss och skämts. Och alla de gånger man har tänkt se djupa och bra filmer men ju närmare kvällen man kommer desto mer vill man bara bli underhållen och flyta med. Somna till första scenen i Stalker om och om och om igen. Ha, ha ha.

Och hans anspråk. Äntligen någon som vill något stort. Som tar på sig det allvaret och som inte gömmer sig bakom fiktion. När det dyker upp en röst med en sådan stark moralisk hållning inser jag att jag måste förändras själv. Texten rumsterar om i min innersta kärna. Knausgårds prosa gräver sig ned i min hårddisk och kräver att även jag ska bli mer...anständig.

Inte bara flyta med i strömmen tills döden kommer utan faktiskt använda språket till att simma mot mig själv, så att säga uppströms.

lördag 26 november 2011

Ruben Östlunds Play

Såg Play med Mathimlen i går och håller med om en del av det Hynek Pallas skrivit i DN. Fast jag kan inte se på vilket sätt filmen speglar svensk rasism, snarare speglar den väl segregationen, klassklyftorna och den frånvarande vuxenvärlden. Hur slarvigt får akademiker använda ordet rasism egentligen?

Känslan av skräck hos barn är inte ny. Jag känner igen den från min egen barndom, men då var det killar med andra namn i andra förorter som jag var rädd för och faktiskt fick stryk av.
Men jag är inte held såld på filmen och drabbades inte känslomässigt av den som jag gjorde med "De ofrivilliga". Kanske för att berättelsen saknar riktning och för att jag har sett storyn gestaltas lite för många gånger förut: unga män i grupp som spelar maktlekar och blir destruktiva. Flugornas herre, Funny Games. Ingenting händer med personerna, stackarna från medelklassen
med stulna mobiler och klarinett kommer det gå bra för, de svarta killarna kommer det förmodligen gå dåligt för. Ingen verkar ha ett val. Alla är fast i sina strukturer. Som att filmen i första hand är en sociologisk betraktelse över ett svenskt tillstånd. Ett debattinlägg. Jag har en vän som tyckte scenen när rånarna käkade pizza och pratade i mobil var rasistisk, det tyckte inte jag. Kanske för att jag inte upplevde dem som särskilt onda eller äckliga. Inte heller när en av de svarta killarna fuskar för att vinna springtävlingen- det så klart han måste fuska- spelregeln är ju att han MÅSTE vinna. Den obegripliga scenen med den magra flickan som dansar i slutet före killen med klarinett tyckte jag andades hoppfullhet, inte rasism. Men som att den var inslängd. Jag anar att Östlund haft problem när han klippte i hop den. Men vilket enastående skådespeleri. Man blir ju hoppfull om mänskligheten för mindre. Vilka killar!

Nu rasar allt


Så där ja, nu har man sabbat håret igen. Om ni får för er att blondera håret själva- vänta ett par dagar mellan första omgången- då håret tenderar att bli gult- och andra omgången. Håret måste få ta igen sig mellan gångerna. I går efter andra omgången rasade hälften av mitt hår av, hårståna bryts av. Nu har jag kletat in håret med olja och måste klippa det kort. För övrigt funkar Jane Hellens superblondering bra, effektivt som ni kan se. Nu ska jag läsa klart Knausgårds kamp del 2 som är ett mästerverk och i eftermiddag ser jag Play med Mathimlen.
Tack för ordet.

torsdag 24 november 2011

Gula Hunds urspung




onsdag 23 november 2011

Städat skrivbordet


Och värms av Alex Pragers bild av Crystal på sitt gula badlakan och i sin röda peruk. Som att jag stannade upp i den tidigare bestämda rörelsen att grotta ner mig i det som kallas jag och rota där och kalla det jag hämtar ord. (läser Knausgårds Min kamp del 2, skrattar ofta högt åt hans analyser, att de VILL se bra film men hamnar med lättsamma underhållningsfilmer och Geirs och Knausgårds dialog och grät så det skvalade när hans fru födde barn) Men här mellan hjärna och tangentbord är det tyst. Ytan inuti är hal. Det inre slippery slappery. I have nothing to say/ and I am saying it/ and that is poetry/ as I need it. (John Cage). Kan inte en läkare eller dylik auktoritet skicka mig till ett enormt varmt och extremt ljust land ensam en vecka? Då skulle det eventuellt bli liv i den inre luckan. 500 kronor för Kanarieöarna men är det varmt där?

onsdag 16 november 2011

Skymning på Blekingegatan

tisdag 15 november 2011

Hej löv, vad heter du?

måndag 14 november 2011

Blygsamhet som skaver

Det är något som klingar falskt i Daniel Sjölins farväl-text som publicerades på SVT:s hemsida för några veckor sedan och jag har försökt sätta fingret på vad det är. Så vad är det som stör? Är det att han prisar sina kollegor lite för många gånger? Är det den underligt aggressiva drömmen om den nya programledaren som flyttar in i huset bredvid och spikar upp en SVT-skylt? Är det det överdrivet modesta tilltalet som rimmar så illa med längden på texten?

Sjölin beskriver hur han efter moget övervägande bestämt sig för att hoppa av sitt välbetalda jobb, för att falla och skriva. Inte har han lyssnat till sitt hjärta, inte till sitt huvud, inte till sin fåfänga, utan till sin mage... jag förstår inte vad han lägger in i begreppet ”mage”. Vad är det för klokhet som sitter i magen? Och han sörjer redan att han inte längre kommer få serveras ”reportrarnas bakelser”. Märkligt att välja en sådan klumpig metafor för tv-inslag.

Lite längre fram, efter att han går igenom Scylla och Charybdis-skräcken för att tvingas bli kommersiell eller en sådan som enbart skriver för att blidka de ljushuvuden som sitter i stipendiefonderna, berättar han att det är hjärnan som blivit tom. Det kan jag mycket väl förstå. Han är säkert aldrig ensam, alltid sedd. Att vara en tevekändis kostar på.

Sedan följer ett underligt utfall mot en stackars mamma som uppges vara av säljar-natur och som byggt en pool i Marbella men här stoppar han sig snart eftersom han inte vill falla i den självbiografiska sommarprats-kategorin. (Fasa att bli en sådan som SR ringer för att fråga om man vill sommarprata- det kallar jag högmod.)

Därefter säger han sig vilja nollställa sig själv och inte PRESTERA varvid han i nästa stycke går igång på vilken mästare i smal litteratur han egentligen drömmer om att bli. Han har hävdat redan i första stycket att han skulle nobba Peter Englund men här i texten inser jag att det är ju PRECIS det samtalet han vill få. Välkommen till akademin. Han har STORA planer men låtsas ha små. I detta liknar han många andra manliga författare av samma generation, dessa förklätt blygsamma jeppar som aldrig kan låtsas om att de egentligen drivs av mycket stora tankar om sig själva och sitt litterära värde.

Slutligen prisar han återigen sina medarbetare: ”vem ska nu lyssna på mina litanior och suckanden, min utbrott över slappa romaner, mina rättshaveristiska åsikter, min cynism, mina bra och dåliga skämt?” Ja, kanske dina vänner? Din familj? Din fru som gillar att nollställa hemmet genom att städa. Ner i källaren med dig och skriv en lysande roman!

Samtiden sjunger i barnen

Samtiden sjunger i ens barn. Man kan som förälder avsky vissa aspekter hos barnen som inte kommer från en själv utan från rådande samtidskultur. Man bråkar med dem: exempelvis om märkeshysterin, de hysteriska prestigeuppvisningarna på barnkalas, iphone-hysterin, latte-kulturen, den jättedyra vinterjacks-kulturen med mera. När jag växte upp var jag kulturellt sett långt borta från min egen mamma som är född 1932. Hon är präglad av sin tid: man köper inte nya jackor varje vinter, man lagar, man handlar inte snabbmat i Täby Centrum, man äter innan man går, man skiljer sig inte och man är inte feminist. Jag minns att vi hade gräl om den samtid som sjöng i mig och som hon så starkt tog avstånd från. Nu kan jag se att jag gör samma sak med mina barn. Sluta med ert tjat om dyra kläder till exempel. Förbaskade samtid.

lördag 12 november 2011

Utsikten från mitt fönster

Park, Göteborg.

onsdag 9 november 2011

God natt

Randig kaviar

Drömde att min man skulle gå hemifrån när jag kom hem, det vill säga sent på kvällen, han "skulle träffa någon", han uttryckte sig luddigt och mumligt. Jag förstod att han vänsterprasslade så jag sa något om "kvinnan med med blåa ögonen" och blev så arg att jag tog fram den randiga kaviartuben från kylen, öppnade den och sprutade ut randig kaviar på köksbänken för att provocera honom och det funkade, han blev jättearg.

Mina 3 krämpor

I början av december är det dags för läkarkontroll med jobbet och jag är redan nervös för vad de kan tänkas hitta. Hålla sig borta från sjukhus är min devis, jag har undvikit allt vad cellprovsbehandlingar och mammografier heter så gott jag har kunnat de senaste åren. Vad jag tycker om de uttjänta föderskornas egentliga funktion har jag ju skrivit om tidigare. Och Beas syrra lade de direkt i en ambulans och körde till akuten med när hon gjorde hälsokontroll.

Men de här sakerna skulle jag faktiskt vilja råda bot på:
1. Magen kurrar alltid tokhögt, särskilt när jag sitter i tysta rum med lågmälda intellektuella människor omkring mig. Min mages ljud överröstar då vad folk säger och jag får panik.
2. Käkarna knakar när jag gapar stort. Knak, knak låter det, jag påminns att det finns ett hårt och vitt skelett längst inne som är felgängat och en dag kommer blottläggas, benpipor och brosk.
3. Jag snarkar -vilket i och för sig inte jag lider av -men de som sover i samma rum.



tisdag 8 november 2011

Brev från Elena

söndag 6 november 2011

Pappa

Gogo med hjälm

Osynlig är bäst

Sprang nyss på Norra Djurgården, mötte en stor klunga människor som joggade i grupp. Annars mötte jag nästan ingen. Vad mycket natur som bara ligger där och som ingen ser. Var är alla? Ett skirt grått ljus över en liten sjö strax söder om Universitet. Jag är lyckligare nu när jag inte skapar. Lider när jag läser Knausgårds "Min Kamp 2". Jag minns hur det var. Han betalar ett sådant högt pris, skär sig i ansiktet när han blir ratad. Jag blir galen på sådant. Såg Idol på TV4 Play och grät när Moa sjöng sin egen låt. Gladdes åt att hon gladdes. Hennes leende mun med tandställning. Men vill jag vara den som presterar? Vill jag älskas av publiken? Vill jag ha många läsare? Svaret är nej. Jag vill springa inkognito på Norra Djurgården, bland dimma och skog.

tisdag 1 november 2011

Nattlig stress

ännu en stressig dröm- var på en buss full med folk och min man hade fyllt den med bråte som han hittat som han tyckte kunde vara bra att ha- typ gamla trasig dörrkarmar och gamla dörrar, lampor, brädor, utspritt över hela bussen. Det var en spansk förening på bussen som sjöng och hade sig, vet inte riktigt vilka de var men det var mitt jobb att hålla i hop det hela. Två glin bröt sig in i grannens hus, jag såg dem själv klättra ned från stegen och skulle skälla på dem och ta dem i örat och vi var på en jättelik Finlandsbåt och jag jagade dem och de smet iväg och jag frågade en tjej om råd och hon pekade på en rödklädd tant en trappa ned och när jag kom till trappan var det JÄTTEHÖGA steg så jag kom inte ned där och så började en grupp bakom mig sjunga en fin svensk folksång som jag var tvungen att sjunga med i och till slut kom jag ned och då vara hela planen full av rödklädda tanter och jag kunde inte alls förstå vem som skulle hjälpa mig att få ordning på pojkarna men såg dem skymta på väg in i en spelarkad men när jag stapplade in där var de inte heller. Jag kunde inte röra mig så fort. Vaknade helt utmattad.