söndag 6 november 2011

Osynlig är bäst

Sprang nyss på Norra Djurgården, mötte en stor klunga människor som joggade i grupp. Annars mötte jag nästan ingen. Vad mycket natur som bara ligger där och som ingen ser. Var är alla? Ett skirt grått ljus över en liten sjö strax söder om Universitet. Jag är lyckligare nu när jag inte skapar. Lider när jag läser Knausgårds "Min Kamp 2". Jag minns hur det var. Han betalar ett sådant högt pris, skär sig i ansiktet när han blir ratad. Jag blir galen på sådant. Såg Idol på TV4 Play och grät när Moa sjöng sin egen låt. Gladdes åt att hon gladdes. Hennes leende mun med tandställning. Men vill jag vara den som presterar? Vill jag älskas av publiken? Vill jag ha många läsare? Svaret är nej. Jag vill springa inkognito på Norra Djurgården, bland dimma och skog.

6 kommentarer:

gunnarstrandberg sa...

Sen vet man ju hur det är med den där sortens publik kärlek... Man ska nog vara glad över att man inte behöver den, tror jag.

Jenny Morelli sa...

jag vet, jag tänker på hur flyktigt det när jag ser hur glada tex ungdomarna i Idol blir när de får kärlek från publik o jury. Väger så lätt som gas, ändå blir man glad..
Läste förresten att Knausgård ska sluta skriva: http://www.dn.se/kultur-noje/knausgard-slutar-skriva
han verkar vara inne på samma linje. En gång tidigare i livet skrev jag att mitt syfte med skrivandet var att inte skriva alls, det var ingen som begrep det.

gunnarstrandberg sa...

Mänskligt och fint, kanske just precis för att du kan se att det är så flyktigt?

Och om man är den som får sån uppskattning kanske man vill älska sina illusioner, och tja, trots att man vet att det är gas, så kanske man bara säger sig att det man älskar är... gas.

Ledsen för amatöranalysen...

Läste också det. Och såg en helt annan man, både i citaten och på fotot där han var kortklippt. Han ser ut som en ledsen pojke i ögonen nu. Som insett vad han gjort mot vissa, och ångrar sig (lite), och samtidigt vet att han inget val haft.

Jag kan förstå det också. Mycket väl.

Joseph K sa...

Jag tänker ibland att det är modigare att vara osynlig. Inte en chans till applåder, man får leva ändå. Eller, är det kanske tvärtom, den som gör sig synlig vågar utsätta sig för risken att bli utan applåder.

De flesta får dock vara glada för en eller annan gillning.

Jenny Morelli sa...

Gunnar-tack för dina tankar, inte alls amatöranalytiska, gas- ja.

Och Josef- jag tänker plötsligt på den polske författaren Stefan Chwin, http://en.wikipedia.org/wiki/Stefan_Chwin
som jag läste en bra essä av för många herrans år sedan, om att de flesta av oss inte är ämnade för stora ting utanför ganska mediokra liv, dvs att osynlig kuta över jorden och i bästa fall glädjas åt att man får vara vid liv. Men det ligger verkligen ngt i det du säger: att det kanske är tvärtom- jag beundrar alla människor som skapar, som satsar, som skriver romaner och som står ensamma i strålkastarljus och sjunger....kanske är det den fege som nöjer sig med gillningar, lite beröm i bland istället för berömmelse

Thomas Wennersten sa...

Kul koppling till Stefan Chwin, ska kolla in det.

Jag tänker att det går att vända på det mesta. Är det mod eller feghet att ensam, utan någon familj som hjälp, uppfostra två barn på en undersköterskelön. Ingen som ger dig applåder då, men i mina ögon är det en större hjälte än den som skriver en bok om hur kass man varit som förälder och sedan föreläser om det som en auktoritet på ämnet.

Vem ska vi applådera den; karismatiske före detta knarkaren och tjuven som reser land och rike runt och berättar på ett engagerande sätt om hur ungdomar inte ska göra för att bli som han, eller ska vi applådera den som aldrig beslutade sig för att börja knarka och aldrig orsakade tragedier genom att begå brott?

Det är nog tyvärr som vanligt, det finns ingen sanning.

Det slår mig också att det förmodligen är livsviktigt för alla människor att vara någon. Någon för någon. Den som är ingen för alla lever inte länge, men alla är ingen för någon och då menar jag verkligen alla (det finns barn idag som inte vet vem Elvis var tex). Vi kan ju hoppas att undersköterskan här ovan är någon för sina barn, det är hon förmodligen även om hon misskött sig och ur en förälders eget perspektiv har vi väl alla gjort det. Rör sig alltså frågeställningen mot "ska man vara någon i media?", vill du vara någon för en person du inte känner, för en person som för dig är ingen? I skolan fick man lära sig att förkorta uttryck om man som jag gick en tekniskt orienterad utbildning, gud så trist. Nåväl, jag försöker förkorta tankarna ovan och får fram: Vill man vara någon för ingen?

Ja inte vet jag om det är viktigt, det får man väl känna efter.

Föresten, jag har ändrat min profil från att tidigare varit en fiktiv JosephK till att ni verkligen vara Thomas Wennersten :)