Min kamp 2

Jag var inte helt såld på ettan men Min kamp 2 är ett mästerverk. Så han kämpar på. Jag skrattar och gråter om vartannat. När Linda föder deras första barn och när han håller tal till sin 60-åriga mamma strömmar tårarna. När han beskriver de pappalediga skalliga Stockholmspappor med plastglasögon, är på babyrytmik och konfronterar sin svärmor för att hon smygsuper skrattar jag högt. Så han knogar. FAN FAN FAN. Med sig själv och med att vara vuxen och ta ansvar. När han återberättar de långa samtalen med kompisen Geir (Gulliksen?) älskar jag honom för att han bjuder in oss att lyssna. Och för att han skriver ut Ha ha ha.

Författaren öppnar sig för alla, just så, man stänger ingen ute. Jag som läser blir mindre ensam. På samma sätt som när jag ser verk av Pipilotti Rist och filmer av Lars von Trier. Jag känner till flera personer som är namngivna i texten och många av platserna har jag också frekventerat. Det är som att mitt eget liv skymtar fram runt knuten. Knausgårds gräl med Linda påminner om min mans och mina gräl. Jag skrattar högt åt deras destruktiva tjafs, precis sådana gräl har vi också haft, även våra barn har sagt: "Ni är ju jämt arga". Och som vi har grämt oss och skämts. Och alla de gånger man har tänkt se djupa och bra filmer men ju närmare kvällen man kommer desto mer vill man bara bli underhållen och flyta med. Somna till första scenen i Stalker om och om och om igen. Ha, ha ha.

Och hans anspråk. Äntligen någon som vill något stort. Som tar på sig det allvaret och som inte gömmer sig bakom fiktion. När det dyker upp en röst med en sådan stark moralisk hållning inser jag att jag måste förändras själv. Texten rumsterar om i min innersta kärna. Knausgårds prosa gräver sig ned i min hårddisk och kräver att även jag ska bli mer...anständig.

Inte bara flyta med i strömmen tills döden kommer utan faktiskt använda språket till att simma mot mig själv, så att säga uppströms.