onsdag 26 oktober 2011

Kroppen inget köttfordon åt själen

Martina Lowden skriver nära sin smärta i DN i dag om sin Aspergers-diagnos och beskriver sitt komplicerade förhållande till kroppen.

"För kroppen är inte bara det där köttfordonet min hjärna har för att transportera sig mellan olika bibliotek. Jag går omkring i min egen kropp och kan inte sluta tänka på andras."

Hon fortsätter: "Mitt jag är inte begränsat till min kropp, sa jag, och kanske har jag inte med dig att göra bara för att vi delar kategorier som kön eller födelseår."

Där tappar hon mig som läsare. Jo, fram tills våra kroppar dör är våra jag begränsade till kroppen- därefter kan vi leva vidare som enbart text, happily forever after.

Vad hon inte verkar kunna greppa är att människans självbild och språk är en produkt av kroppen och dess specifika förutsättningar (varseblivningsapparat, näring och omgivande miljö). Även Martina Lowden ingår så att säga i evolutionen. Jag tror att hon i sin iver att fly från sitt fysiska jag begår samma misstag som Descartes- gör en skillnad mellan kropp och själ och bygger sin religion (ie litteratur) på denna felaktig premiss. Hon skriver att hon länge hatade sin kropp, nu låtsas hon bara som att den inte finns.

Men Lowden ÄR kropp så länge hon lever. Sköt om den. Spring, dansa och bygg muskler får man lust att säga.

6 kommentarer:

Ingenjören sa...

Hmm, men vantolkar du inte Lowden nu? Du förvandlar negationen av ett påstående till dess motsats. Hon skrev att hon inte bara är kropp, detta vänder du till att hon har dikotomiserat världen. Men det hon skrev var att hon inte bara var kropp. Jag är bland annat en minnesbild av en colaflaska när jag var liten, jag är inte colaflaskan, inte heller är min kropp colaflaskan. Ändå är minnet av colaflaskan en del av mig. Inte heller jag är bara kropp, även om minnet vilar i kroppen.

Jenny Morelli sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jenny Morelli sa...

Hej ingenjören!

Jag förstå inte riktigt att jag "förvandlar negationen av ett påstående till dess motsats"

Det jag uppfattar i texten är att hennes självbild är segregerad från hennes kroppsbild- att hon uppfattar sig själv som ngt som är avskiljt från kroppen- så ser jag inte på människan längre-jag tror inte på den dualismen. För mig är språk vibrationer som alstras av våra kroppar. Inget nedsättande med vibrationer dock, de kan ju alstra allt möjligt såsom finfina romaner och colaflaskor etc

Hanna sa...

Ja men precis. Däremot är kroppen mer än vad man kanske för det mesta tänker på när man talar om kropp vs själ. Själen är ju kroppen. Minnet sitter i kroppen. Hjärnan är kroppen. Etc etc.

Jenny Morelli sa...

när jag läser om ML:s text inser jag att den handlar om så många saker att den blir svår att förhålla sig till-texten börjar med ett tema dvs "jag o kropp" och landar i ett annat -dvs att ha aspergers o inte vill representera en diagnos...(och inte heller representera en homosexuell som jag minns att hon hade problem med att ses som när hon kom ut som det också i DN i somras...) Men jag undrar varför hon då väljer att gå ut med denna typ av självbekännelser? För att hon är rädd? Fast för vad? Vad andra människor ska tycka om vad? Jag förstår inte...kroppsuppfattning aspergers, eller sexuella läggning- verkar hon lägga mkt energi på att tänka på...samtidigt som hon påstår att just dessa aspekter av henne inte alls är viktiga...

ShadoWolf sa...

Jenny: Att kroppen ger oss förutsättningarna till att uppleva vår omgivning är självklart; det är inte det Lowden tar avstånd från som du tycks tro utan snarare exakt vad hon menar med "köttfordon" (precis som en SUV ger dig vissa förutsättningar har en liten Micra andra).

Lowden pratar om hur omgivningen uppfattar din kropp och begränsar dig som människa. Istället för att se Dig, Ditt intellekt, Dina inre förmågor s.a.s. ser omgivningen ditt kön, etnicitet (ev. synligt funtionshinder) och klass som är direkt formgivande för hur du uppfattas som person. Fördomar, med andra ord. Om du då tillägger en funktionsskillnad som inte är direkt uppenbar kommer liknande fördomar att prägla bilden av hur andra uppfattar dig. Begränsa dig, osynliggöra och omyndigförklara dig bara för att du inte fungerar som de flesta andra men fungerar bra ändå.

Det var väl inte så svårt att förstå?

Och i ljuset av detta förstår i alla fall jag hur jobbigt det är att veta om att folk har dessa fördomar och vara rädd för att de ska användas mot en själv och därmed förminska en till en diagnos. Allt man gör kan komma att förklaras med den och man får inte vara bara en individ som alla andra.

Men sådant kanske du aldrig har varit rädd för? Du kanske inte tycker det är särskilt jobbigt med fördomar om blonda och synskadade (jag förutsätter att det inte är fönsterglas i dina bågar)?