tisdag 12 april 2011

De flesta passerar inga som helst gränser...

Var på ett seminarium på Nalen om Kreativitetens gränser i lördags. Återigen var det paneldebatt om de tecknade barnporrbilderna och huruvida det är lämpligt att ritade teckningar föreställande sexuella situationer med påhittade barn ska vara olagliga att inneha. Genomtänkte Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik framlade tanken att just myndigheter kan ha problem att visa kontroversiell konst som tar ställning, att de stoppas av kravet på saklighet. (Jag tror han framförallt tänkte på Forum för Levande historia men jag har verkligen svårt att tro att ett privat galleri (tex Fotografiska) kan kosta på sig att vara mer kontroversiell än ett statligt museum (tex Moderna). Det handlar om vilka chefer man rekryterar; konformististiska klättrare finns det lite väl gott om.

Diskussionen gled in på att Kulturhuset nyligen stoppade Celebration of womanhood i vilken dansarna skulle ha dansat till en koranvers. Samma institution som dagarna innan bjudit in till yttrandefrihetsdebatt och flugit hit folk från Ungern lägger ned en dansföreställning för att EN kille (vem?) skrev en tråd om detta på Facebook (har inte sett denna tråd, måste man inte vara vän med killen för att se den?)
Så finns det en gräns mot islam? Svar ja, det visste vi ju redan med Vilks sommaren 2007.
Finns det ett verkligt hot i att med ett konstnärligt verk kränka en extremistiskt lagd muslim i Stockholm? Skulle någon verkligen lägga en bomb på Kulturhuset? Ja, det vet vi ju inte förrän det händer. Men det har hänt Vilks. Och Elisabeth Ohlsson Wallin fick prata med polisen i Göteborg som bad henne tänka över saken innan hon skulle visa bilderna. Tänk på samhällskostnaden, konstnär.

När jag sitter där på Nalen i rummet med kulturutövare och hör hur samtalet fortsätter in på huruvida Apple censurerar ammande kvinnobröst och Facebook Zorn känns det som att jag sitter mitt i en stor rädd flock. Skitsamma om vi inte får visa tuttar för Apple. De viktigaste gränserna är ju de som ligger inuti oss själva som vi inte ser. De flesta svenska kulturutövare anser det inte vara konstens uppgift att passera gränser eller eventuellt göra någon förbannad. Möjligen vill de sitta med i Svenska Pen och vara med på goda middagar där de kan öva sig att konversera på engelska med utländska yttrandefrihetskämpar. Den kulturella och sociala stigmatiseringen av sådana som Simon Lundström, Palle Torson och Lars Vilks talar sitt tydliga språk. Jag vet inte hur många jag träffat de senaste åren som genast vill skapa konsensus med mig genom att small-talka om vilken ful teckning Vilks ritat (massor med konstnärer 2007 och framåt), vilken idiot Vilks är, vilken islamofob Vilks är (gubbe på Kulturdepartementet), vilken extremist Vilks är, vilken judehatare Vilks är (Anders Carlberg). Det blir gräl. Men jag tänker inte sluta säga det: han är konstnär och ni är fega och tråkiga och han borde inte vara så ensam om det han gör.

3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Goda middagar, Jenny? Förklara gärna!

MVH
Ola L

12 april 2011 14:22  
Blogger Jenny Morelli sa...

ja, inte vet jag vad ni äter egentligen, Ola L, men yttrandefrihetsetablissemanget höll rätt länge tyst om Vilks

12 april 2011 22:56  
Blogger Hanna sa...

Ofta har jag inget speciellt att tillägga för du säger det så bra utan vill bara trycka på like-knappen. Kan du inte införa en sån?

17 april 2011 10:01  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida