onsdag 2 februari 2011

Kvinnan med det tunna håret

Kvinnan med det tunna svartfärgade håret och sidbena sitter framför mig på tunnelbanan och talar i sin mobiltelefon. På sätet bredvid står två plastpåsar, hon sitter med armen uppe på nackstödet i en avslappnad pose. Först tror jag att hon är berusad men kroppen är lite för stilla för att vara alkoholstinn, hon sitter märkvärdigt stilla. Det är som att hon inte alls lägger märke till oss två som råkar sitta på sätet framför henne. Jag försöker läsa men reagerar snart på hennes tonfall, hon talar med enorm frenesi och hon låter kränkt. Hon berättar för personen i luren om hur sårad hon känner sig. Någon som heter Alex har varit dum. Hon är i 30- årsåldern men rösten är en liten arg flickas. Denne Alex tyckte inte middagen var mysig trots att hon hade ansträngt sig så. Han hade valt någon annans sällskap och han hade sedan haft mage att säga att han inte kände sig trygg med henne. Hennes röst går upp i falsett, så förorättad hon är...det kommer vrede också.
Jag märker att jag stirrar på henne utan att hon märker något. Hon går helt upp i sin monolog om denne Alex och hans uteblivna ömhetsbetygelser. Plötsligt får jag kalla kårar, inser att det är ett litet barn hon talar om. Denna vuxna kvinna talar om sin egen son framför några helt okända människor i tunnelbanan. Detta oälskade barn med bebisröst och stripigt hår är någons mor. Och jag tänker på Bobbys mamma och jag hatar henne.

2 kommentarer:

Jankan sa...

Stark läsning :/

Jenny Maria sa...

Bra skildrat.

Jag har vid några tillfällen hört sådana konversationer. Om det finns något jag avskyr så är det människor som pratar skit om sina barn inför andra.