lördag 31 december 2011

Privat, provinsiellt, osammanhängande


Årets sista dag skriver jag att det är sol och frost på gräset i slänten som vetter ned mot sjön Klämmingen där Moa Martinssons barn INTE drunknade. (Däremot var det Harry Martinsson som namngav Elektron inne i Gnesta och han hade en stuga mot Mölnbo till.)

Min yngsta son Olle bygger en legovärld en trappa upp. (Kan vi den dagen han slutar leka med lego göra en tavla med alla legobitar och sätta upp på väggen- kan det bli fint?) Min man Martin kollar takpannorna så att de ligger där de ska efter att den hiskeliga stormen Dagmar dragit förbi. Förra veckan fällde hon en tall som med blott ett par centimeter missade vårt gästhus.

Min man passerade för övrigt just bordet där jag sitter och undrade om ”jag ska sitta här hela dagen”. (Klockan är fem i elva) Han vill inte vara den som ensam springer omkring och fixar grejer lyckades jag uppfatta fast jag inte hör något just nu. Jag berättade för honom att jag lagat min gamla slitna persianpäls och att jag nu bloggar. Han godtog detta som skäl men bad mig ändå (tror jag) att ta hand om allt i köket som står kvar efter frukosten. Ok, svarade jag. Har läst Dagens Nyheter och retat mig på Bodil Malmstens text om 2011. Hur lyckas hon? Berest och beläst men ändå ack så provinsiell och osammanhängande. Diffust missnöjd med än det ena än det andra. Och aldrig allmängiltig, alltid privat. Arg på New Yorker festivalens bokningssystem? Stackars tant som inte fick lyssna på Jeremy Irons. So what? Sur på den borgeliga kulturpolitiken- längtar tillbaka till den fina tid då socialdemokratens kulturminister Bengt Göransson satt och lyssnade på dikter. Moahahaha

I eftermiddag kommer några vänner, jag ska hämta dem inne på tågstationen. De har med sig en sagolik kräftsoppa som vi ska äta till förrätt i kväll. Och Martin har handlat kött för 540 kronor på Hötorgshallen. I januari blir det: enkla soppor, blodpudding, potatis, korvslattar, lökbitar, morotsbitar och så vidare. Har jag något nyårslöfte? Nej inte i år heller. Förutom att jag ska lära mig teckenspråk. Jag vet redan vad december heter: Luciakrona. Och november: göra regn med båda händerna. Och fina september! Svampen! Juli- torka svetten ur pannan! Juni: det snirkliga bandet runt midsommarstången. Och att jag kanske ska skriva något på riktigt. Vi får se om de dyra vinerna i kväll gör mig morsk.

Min sjuttonåring är kvar i stan med sina 1000 vänner. Övergiven? Min tolvåring är med sin far eller med sin bästis. Och min 80-åriga mor ligger på Danderyds sjukhus med Guillaume Barrés syndrom som förvandlat hennes ben till kokta spagettistrån. Hoppas att nattsköterskan har masserat mammas onda, onda rygg. Jag avslutar denna provinsiella, privata osammanhängande text med att sända en god tanke till den nattliga ängeln på Danderyds sjukhus. Hoppas att du jobbar även denna årets sista natt.

måndag 26 december 2011

Dagmar was here


 Hedetorp, Gnesta. Jag som log snett åt Aftonbladets stormvarning i går.

Vi vill helst inte tänka

Schwisch, snabbt ska det gå; att tolka en mängd intryck och avgöra om något utgör ett hot mot min vidare existens. Alla sinnen samverkar. Och om den gröna smala saken i synfältet inte är en grön böna utan en giftig orm, bör jag förflytta mig snabbt upp i trädet, Hopplala.

Vårt tänkande är uppdelat i två separata system. Det första hjälper oss upp i trädet, att känna igen ansikten, förstå tal och ta snabba beslut baserade på knapphändig information. Detta system har direkt tillgång till alla våra tidigare minnen. De mest tillgängliga minnena är kopplade till våra starkaste känslor: rädsla, smärta och hat.

System Ett tar ofta fel. Men eftersom vi människodjur ständigt utsattes för ständiga faror såsom gröna giftormar och anfallande rovdjur fick den snabba feltänkaren evolutionära fördelar (fler barn) framför den som tänkte rätt men långsamt. Glufs, säger rovdjuret när det tuggar i sig den saktmodiga.

System Två däremot har oftare rätt, vilket alla vi som erfarit eftertankens kranka blekhet alltför väl känner till. Detta system konstruerar kunskaper på medvetet tänkande och synar kritiskt alla argument. System Två är Storebrodern, Kulturen, Korrläsaren, Städtanten. Det lägger i hop två och två, det tillåter oss att korrigera missuppfattningar och planera inför framtiden. Systemet är av ett senare evolutionärt datum. En människoapa är inte i lika stort behov av att fly från rovdjur, däremot kan tankar om utvidgade territorium vara av större vikt. (Befinner sig för övrigt inte den episke romanförfattaren ofta i denna kategori?)

Men- om vi människor nu har alltså tillgång till båda systemen- varför använder vi då inte System Två lite oftare eftersom det är mer tillförlitligt?

Enligt Daniel Kahneman (Nobelpris i ekonomi 2002) beror det på att System Två är en latmask, en stor mental ansträngning krävs för att sätta i gång det. Det är jobbigt och kostar massor av kalorier. Våra stackars hjärnor konsumerar stora mängder glykos när vi tänker PÅ RIKTIGT och det vill vi inte. 

(Det här känner jag igen, jag brukar må illa när jag koncentrerar mig för mycket) Men observera att när vi sysselsätter oss med sysslorna matematik, retorik och logik- så behöver vi inte tänka, bara följa reglerna. Då är det snabbfotade System Ett som springer runt. Långsamma Tvåan använder vi bara om vi absolut måste. Kahneman talar om "Availability Bias" och om jag förstår saken handlar det om att vi alltid är partiska utifrån de tillgängliga erfarenheter vi bär på, oftast bygger vi ny kunskap på lagrade falska illusioner om hur det faktiskt är.
Vi är blinda för vår egen blindhet...

Läs mer:  "How to Dispel Your Illusions" by Freeman Dyson i NYROB
Intervju med Kahneman i Independent

lördag 17 december 2011

Lunch med Nacho Tatjer

Jag och konstnären Nacho Tatjer har smidit planer och ätit dumplings och miso-soppa på Pong. Och jag vet, vi borde inte gått till Pong för de var dumma mot min systerdotter Jing men jag älskar läget.

Diotima säger

I Platons Symposium berättas det om Eros. Det är Sokrates som har fått kunskapen från den kvinnliga tänkaren Diotima. Fattigdomens gudinna Penia, slog sig ned i Poros trädgård. Där somnade hon under ett träd och den rike Poros, rusig efter fest, lägrade henne och hon blev havande med Eros. Därför är begäret aldrig stilla, alltid på väg, från tomhet till att bli fullt. Begäret är inte rikt, inte vackert, inte perfekt. Modern är alltid fattig. Fadern är alltid rik. Eros, demonen, den som far emellan, den som står för rörelse.

Ja det stämmer förstås. Det är därför Berlin är sexigare än Stockholm, det är därför vi MÄTTA VÄLMÅENDE RIKA TJOCKA STOCKHOLMARE MED IPHONES gillar white trash- estetiken, den är nämligen sexig till skillnad från den där dyra trävillan i Lysekil där de utsökta dyra stövlarna står bredvid ytterdörren och den perfekt sydda skjortan som hänger över en designer-stol. De rikas stillastående är i princip det läskigaste jag vet. Det måste ju bero på att det saknas rörelse. Det här måste jag tänka ännu mer på. Hej svejs!

lördag 10 december 2011

Mot Myrorna i Hjorthagen

När han som lämnade familjen i bland och skrev dikter i framsätet på bilen vid Västerås Central tog emot Nobelpriset i dag grät jag en skvätt. Och vid Kjell Espmarks röst. Tidigare på dagen hade jag farit genom Liljans-skogen, molnen snabba små tussar som for söderöver mot Konserthuset och Stadshuset till. Dagen går i C-dur: i dag kan jag dö, det blir inte bättre. Ät något dyrt och gott till lunch så slipper du skämmas vid eventuell obduktion. Poeter som inte ens vet om att de är poeter föds om och om igen. Jag ser dem lämna alla möjliga krypin - de spritter av glädje. Det rusar i dem. Och det har inte ens hänt ännu. Snabbt blir det mörkt över skogen men en strimma av ljus hänger sig kvar. Damerna i backen mot Hjorthagen gör sitt bästa för att hjälpa den som farit vilse.

söndag 27 november 2011

Min kamp 2

Jag var inte helt såld på ettan men Min kamp 2 är ett mästerverk. Så han kämpar på. Jag skrattar och gråter om vartannat. När Linda föder deras första barn och när han håller tal till sin 60-åriga mamma strömmar tårarna. När han beskriver de pappalediga skalliga Stockholmspappor med plastglasögon, är på babyrytmik och konfronterar sin svärmor för att hon smygsuper skrattar jag högt. Så han knogar. FAN FAN FAN. Med sig själv och med att vara vuxen och ta ansvar. När han återberättar de långa samtalen med kompisen Geir (Gulliksen?) älskar jag honom för att han bjuder in oss att lyssna. Och för att han skriver ut Ha ha ha.
Författaren öppnar sig för alla, just så, man stänger ingen ute. Jag som läser blir mindre ensam. På samma sätt som när jag ser verk av Pipilotti Rist och filmer av Lars von Trier. Jag känner till flera personer som är namngivna i texten och många av platserna har jag också frekventerat. Det är som att mitt eget liv skymtar fram runt knuten. Knausgårds gräl med Linda påminner om min mans och mina gräl. Jag skrattar högt åt deras destruktiva tjafs, precis sådana gräl har vi också haft, även våra barn har sagt: "Ni är ju jämt arga". Och som vi har grämt oss och skämts. Och alla de gånger man har tänkt se djupa och bra filmer men ju närmare kvällen man kommer desto mer vill man bara bli underhållen och flyta med. Somna till första scenen i Stalker om och om och om igen. Ha, ha ha.

Och hans anspråk. Äntligen någon som vill något stort. Som tar på sig det allvaret och som inte gömmer sig bakom fiktion. När det dyker upp en röst med en sådan stark moralisk hållning inser jag att jag måste förändras själv. Texten rumsterar om i min innersta kärna. Knausgårds prosa gräver sig ned i min hårddisk och kräver att även jag ska bli mer...anständig.

Inte bara flyta med i strömmen tills döden kommer utan faktiskt använda språket till att simma mot mig själv, så att säga uppströms.

lördag 26 november 2011

Ruben Östlunds Play

Såg Play med Mathimlen i går och håller med om en del av det Hynek Pallas skrivit i DN. Fast jag kan inte se på vilket sätt filmen speglar svensk rasism, snarare speglar den väl segregationen, klassklyftorna och den frånvarande vuxenvärlden. Hur slarvigt får akademiker använda ordet rasism egentligen?

Känslan av skräck hos barn är inte ny. Jag känner igen den från min egen barndom, men då var det killar med andra namn i andra förorter som jag var rädd för och faktiskt fick stryk av.
Men jag är inte held såld på filmen och drabbades inte känslomässigt av den som jag gjorde med "De ofrivilliga". Kanske för att berättelsen saknar riktning och för att jag har sett storyn gestaltas lite för många gånger förut: unga män i grupp som spelar maktlekar och blir destruktiva. Flugornas herre, Funny Games. Ingenting händer med personerna, stackarna från medelklassen
med stulna mobiler och klarinett kommer det gå bra för, de svarta killarna kommer det förmodligen gå dåligt för. Ingen verkar ha ett val. Alla är fast i sina strukturer. Som att filmen i första hand är en sociologisk betraktelse över ett svenskt tillstånd. Ett debattinlägg. Jag har en vän som tyckte scenen när rånarna käkade pizza och pratade i mobil var rasistisk, det tyckte inte jag. Kanske för att jag inte upplevde dem som särskilt onda eller äckliga. Inte heller när en av de svarta killarna fuskar för att vinna springtävlingen- det så klart han måste fuska- spelregeln är ju att han MÅSTE vinna. Den obegripliga scenen med den magra flickan som dansar i slutet före killen med klarinett tyckte jag andades hoppfullhet, inte rasism. Men som att den var inslängd. Jag anar att Östlund haft problem när han klippte i hop den. Men vilket enastående skådespeleri. Man blir ju hoppfull om mänskligheten för mindre. Vilka killar!

Nu rasar allt


Så där ja, nu har man sabbat håret igen. Om ni får för er att blondera håret själva- vänta ett par dagar mellan första omgången- då håret tenderar att bli gult- och andra omgången. Håret måste få ta igen sig mellan gångerna. I går efter andra omgången rasade hälften av mitt hår av, hårståna bryts av. Nu har jag kletat in håret med olja och måste klippa det kort. För övrigt funkar Jane Hellens superblondering bra, effektivt som ni kan se. Nu ska jag läsa klart Knausgårds kamp del 2 som är ett mästerverk och i eftermiddag ser jag Play med Mathimlen.
Tack för ordet.

onsdag 23 november 2011

Städat skrivbordet


Och värms av Alex Pragers bild av Crystal på sitt gula badlakan och i sin röda peruk. Som att jag stannade upp i den tidigare bestämda rörelsen att grotta ner mig i det som kallas jag och rota där och kalla det jag hämtar ord. (läser Knausgårds Min kamp del 2, skrattar ofta högt åt hans analyser, att de VILL se bra film men hamnar med lättsamma underhållningsfilmer och Geirs och Knausgårds dialog och grät så det skvalade när hans fru födde barn) Men här mellan hjärna och tangentbord är det tyst. Ytan inuti är hal. Det inre slippery slappery. I have nothing to say/ and I am saying it/ and that is poetry/ as I need it. (John Cage). Kan inte en läkare eller dylik auktoritet skicka mig till ett enormt varmt och extremt ljust land ensam en vecka? Då skulle det eventuellt bli liv i den inre luckan. 500 kronor för Kanarieöarna men är det varmt där?

måndag 14 november 2011

Blygsamhet som skaver

Det är något som klingar falskt i Daniel Sjölins farväl-text som publicerades på SVT:s hemsida för några veckor sedan och jag har försökt sätta fingret på vad det är. Så vad är det som stör? Är det att han prisar sina kollegor lite för många gånger? Är det den underligt aggressiva drömmen om den nya programledaren som flyttar in i huset bredvid och spikar upp en SVT-skylt? Är det det överdrivet modesta tilltalet som rimmar så illa med längden på texten?

Sjölin beskriver hur han efter moget övervägande bestämt sig för att hoppa av sitt välbetalda jobb, för att falla och skriva. Inte har han lyssnat till sitt hjärta, inte till sitt huvud, inte till sin fåfänga, utan till sin mage... jag förstår inte vad han lägger in i begreppet ”mage”. Vad är det för klokhet som sitter i magen? Och han sörjer redan att han inte längre kommer få serveras ”reportrarnas bakelser”. Märkligt att välja en sådan klumpig metafor för tv-inslag.

Lite längre fram, efter att han går igenom Scylla och Charybdis-skräcken för att tvingas bli kommersiell eller en sådan som enbart skriver för att blidka de ljushuvuden som sitter i stipendiefonderna, berättar han att det är hjärnan som blivit tom. Det kan jag mycket väl förstå. Han är säkert aldrig ensam, alltid sedd. Att vara en tevekändis kostar på.

Sedan följer ett underligt utfall mot en stackars mamma som uppges vara av säljar-natur och som byggt en pool i Marbella men här stoppar han sig snart eftersom han inte vill falla i den självbiografiska sommarprats-kategorin. (Fasa att bli en sådan som SR ringer för att fråga om man vill sommarprata- det kallar jag högmod.)

Därefter säger han sig vilja nollställa sig själv och inte PRESTERA varvid han i nästa stycke går igång på vilken mästare i smal litteratur han egentligen drömmer om att bli. Han har hävdat redan i första stycket att han skulle nobba Peter Englund men här i texten inser jag att det är ju PRECIS det samtalet han vill få. Välkommen till akademin. Han har STORA planer men låtsas ha små. I detta liknar han många andra manliga författare av samma generation, dessa förklätt blygsamma jeppar som aldrig kan låtsas om att de egentligen drivs av mycket stora tankar om sig själva och sitt litterära värde.

Slutligen prisar han återigen sina medarbetare: ”vem ska nu lyssna på mina litanior och suckanden, min utbrott över slappa romaner, mina rättshaveristiska åsikter, min cynism, mina bra och dåliga skämt?” Ja, kanske dina vänner? Din familj? Din fru som gillar att nollställa hemmet genom att städa. Ner i källaren med dig och skriv en lysande roman!

Samtiden sjunger i barnen

Samtiden sjunger i ens barn. Man kan som förälder avsky vissa aspekter hos barnen som inte kommer från en själv utan från rådande samtidskultur. Man bråkar med dem: exempelvis om märkeshysterin, de hysteriska prestigeuppvisningarna på barnkalas, iphone-hysterin, latte-kulturen, den jättedyra vinterjacks-kulturen med mera. När jag växte upp var jag kulturellt sett långt borta från min egen mamma som är född 1932. Hon är präglad av sin tid: man köper inte nya jackor varje vinter, man lagar, man handlar inte snabbmat i Täby Centrum, man äter innan man går, man skiljer sig inte och man är inte feminist. Jag minns att vi hade gräl om den samtid som sjöng i mig och som hon så starkt tog avstånd från. Nu kan jag se att jag gör samma sak med mina barn. Sluta med ert tjat om dyra kläder till exempel. Förbaskade samtid.

onsdag 9 november 2011

God natt

Randig kaviar

Drömde att min man skulle gå hemifrån när jag kom hem, det vill säga sent på kvällen, han "skulle träffa någon", han uttryckte sig luddigt och mumligt. Jag förstod att han vänsterprasslade så jag sa något om "kvinnan med med blåa ögonen" och blev så arg att jag tog fram den randiga kaviartuben från kylen, öppnade den och sprutade ut randig kaviar på köksbänken för att provocera honom och det funkade, han blev jättearg.

Mina 3 krämpor

I början av december är det dags för läkarkontroll med jobbet och jag är redan nervös för vad de kan tänkas hitta. Hålla sig borta från sjukhus är min devis, jag har undvikit allt vad cellprovsbehandlingar och mammografier heter så gott jag har kunnat de senaste åren. Vad jag tycker om de uttjänta föderskornas egentliga funktion har jag ju skrivit om tidigare. Och Beas syrra lade de direkt i en ambulans och körde till akuten med när hon gjorde hälsokontroll.

Men de här sakerna skulle jag faktiskt vilja råda bot på:
1. Magen kurrar alltid tokhögt, särskilt när jag sitter i tysta rum med lågmälda intellektuella människor omkring mig. Min mages ljud överröstar då vad folk säger och jag får panik.
2. Käkarna knakar när jag gapar stort. Knak, knak låter det, jag påminns att det finns ett hårt och vitt skelett längst inne som är felgängat och en dag kommer blottläggas, benpipor och brosk.
3. Jag snarkar -vilket i och för sig inte jag lider av -men de som sover i samma rum.



söndag 6 november 2011

Pappa

Gogo med hjälm

Osynlig är bäst

Sprang nyss på Norra Djurgården, mötte en stor klunga människor som joggade i grupp. Annars mötte jag nästan ingen. Vad mycket natur som bara ligger där och som ingen ser. Var är alla? Ett skirt grått ljus över en liten sjö strax söder om Universitet. Jag är lyckligare nu när jag inte skapar. Lider när jag läser Knausgårds "Min Kamp 2". Jag minns hur det var. Han betalar ett sådant högt pris, skär sig i ansiktet när han blir ratad. Jag blir galen på sådant. Såg Idol på TV4 Play och grät när Moa sjöng sin egen låt. Gladdes åt att hon gladdes. Hennes leende mun med tandställning. Men vill jag vara den som presterar? Vill jag älskas av publiken? Vill jag ha många läsare? Svaret är nej. Jag vill springa inkognito på Norra Djurgården, bland dimma och skog.

tisdag 1 november 2011

Nattlig stress

ännu en stressig dröm- var på en buss full med folk och min man hade fyllt den med bråte som han hittat som han tyckte kunde vara bra att ha- typ gamla trasig dörrkarmar och gamla dörrar, lampor, brädor, utspritt över hela bussen. Det var en spansk förening på bussen som sjöng och hade sig, vet inte riktigt vilka de var men det var mitt jobb att hålla i hop det hela. Två glin bröt sig in i grannens hus, jag såg dem själv klättra ned från stegen och skulle skälla på dem och ta dem i örat och vi var på en jättelik Finlandsbåt och jag jagade dem och de smet iväg och jag frågade en tjej om råd och hon pekade på en rödklädd tant en trappa ned och när jag kom till trappan var det JÄTTEHÖGA steg så jag kom inte ned där och så började en grupp bakom mig sjunga en fin svensk folksång som jag var tvungen att sjunga med i och till slut kom jag ned och då vara hela planen full av rödklädda tanter och jag kunde inte alls förstå vem som skulle hjälpa mig att få ordning på pojkarna men såg dem skymta på väg in i en spelarkad men när jag stapplade in där var de inte heller. Jag kunde inte röra mig så fort. Vaknade helt utmattad.

onsdag 26 oktober 2011

Kroppen inget köttfordon åt själen

Martina Lowden skriver nära sin smärta i DN i dag om sin Aspergers-diagnos och beskriver sitt komplicerade förhållande till kroppen.

"För kroppen är inte bara det där köttfordonet min hjärna har för att transportera sig mellan olika bibliotek. Jag går omkring i min egen kropp och kan inte sluta tänka på andras."

Hon fortsätter: "Mitt jag är inte begränsat till min kropp, sa jag, och kanske har jag inte med dig att göra bara för att vi delar kategorier som kön eller födelseår."

Där tappar hon mig som läsare. Jo, fram tills våra kroppar dör är våra jag begränsade till kroppen- därefter kan vi leva vidare som enbart text, happily forever after.

Vad hon inte verkar kunna greppa är att människans självbild och språk är en produkt av kroppen och dess specifika förutsättningar (varseblivningsapparat, näring och omgivande miljö). Även Martina Lowden ingår så att säga i evolutionen. Jag tror att hon i sin iver att fly från sitt fysiska jag begår samma misstag som Descartes- gör en skillnad mellan kropp och själ och bygger sin religion (ie litteratur) på denna felaktig premiss. Hon skriver att hon länge hatade sin kropp, nu låtsas hon bara som att den inte finns.

Men Lowden ÄR kropp så länge hon lever. Sköt om den. Spring, dansa och bygg muskler får man lust att säga.

lördag 22 oktober 2011

Den sjangserade skönhetens doft?

En viss typ av doft strömmar i bland från äldre kvinnor, jag kan närmast beskriva den som söt och lite nötaktig. Jag upplever den som kvalmig och vill fly från den. Som att den ska stänga mig inne. Fattar inte vad det är för det för avdunstning för det är EXAKT SAMMA doft. Jag har försökt se ett mönster hos kvinnorna (typ att de dricker för mycket eller har ångest) men hittar inga gemensamma nämnare förutom att de är äldre än jag och ofast sympatiska. (Är det för att jag har kemi med dem som gör att jag kommer dem fysiskt nära och alltså kan sniffa på dem?) Det skulle även kunna vara en viss typ av parfym som är populär hos 50-talister. Vad är det annars? Den sjangserade skönhetens doft? Den uttjänta föderskans doft? Den i vilken östrogenhalten sjunker stadigts doft? Den kulturella kvinnans feromoner? Har ingen aning om jag själv luktar så men hoppas inte. Senare i livet kommer gammelgumsdoften. Den är läskig men den tar vi sen.

torsdag 13 oktober 2011

Magdalena Ribbing och naglarna

Efter ungefär 40 års troget nagelbitande upphörde ovanan en dag för kanske ett och ett halvt år sedan. Det var som att en ledning i hjärnan plötsligt kopplades om, jag kunde inte förmå mig att trycka in fingrarna i munnen och gnaga, tanken blev oerhört främmande, handlingen osmaklig.

Och då hade jag ändå gjort otaliga försök under åren- som barn med mammas hjälp och frekventa inköp av Stopp & Väx på Apoteket i Täby Centrum, senare i livet med hjälp av lösnaglar och allsköns metoder. Inget hade hjälpt. Åren gick. Men så den där vinterdagen läste jag en notis i DN som lyckades få mig att sluta bums och neurosen fick söka sig andra vägar.
Magdalena Ribbing hade svarat på ett läsarbrev från en nagelbitares pojkvän: här är konversationen.

Nu har jag tyvärr trillat dit igen. Ledningen i hjärnan har kopplat tillbaka sig till default.
Läser Ribbings notis om och om igen och försöker bli medveten om det synnerligen ocharmiga med detta nagelbitande... detta att stoppa fingrarna i munnen, och hur äckligt det är att utan mellanliggande handtvätt ta i saker som andra ska ha, är självklart fel och det kan gärna alla nagelbitare och tandpillare tänka på....

fredag 7 oktober 2011

Jobbigt kånka på Tranströmer

Drömde att jag skällde ut ordförande för Norska Författarförbundet i natt. Jag skulle nämligen hjälpa Tomas Tranströmer och hans fru Monica och bar poeten på mina axlar till ett hotell där han skulle tas emot eftersom han ska få Nobelpris. Tranströmer hade en lång och böjlig kropp, ungefär som en gummidocka, men hans kropp liknade även Lillebrors i Lars von Triers Riket. Han var inte så tung och i bland böjde han sig ned och pratade med mig. Jag kånkade på.

Slutligen kom vi fram och försökte ta reda på vart vi skulle. Någon pekade mot restaurangen, så det blev att vandra lite upp och ned för olika bergskullar innan vi kom fram till restaurangen som var full av norska och svenska (scout?) ungdomar och ingen tog emot och ingen visste vem jag bar på. Monica gick i förväg och slog sig ned vid ett bord för att äta något. Jag och Tranströmer försökte hitta en plats men det gick inte. Så böjde sig Tranströmer ned och sa "alltså, jag ska ju få Nobelpriset, är det inte lite konstigt att ingen tar emot mig eller vet vem jag är..?"

Jag insåg plötsligt hur upprörande situationen i själva verket var. Vilken nonchalans! Så det blev till att släpa tillbaka Tranströmer till receptionen ett par kilometer bort över berg och dal och stock och sten igen. Där fanns fortfarande ingen ansvarig att tala med, ingen som tog emot och jag blev jättearg. Då dök den nyanlända kortvuxna ordförande för Norska Författarförbundet upp och jag tokskällde på honom efter att först försiktigt ha placerat Tranströmers långa gummiaktiga kropp i en mjuk fåtölj. Vaknade helt utmattad.

fredag 23 september 2011

fredag 16 september 2011

Munterhet på fasans rand

om änglar finns
så måste det- det hoppas jag-
falla för
en munterhet som gungar på fasans rand
och som inte ens ropar hjälp hjälp hjälp,
eftersom allting sker i det tysta.

Ur Nära Ögat, dikten Slapstick av Wislawa Szymborska


Jag tyckte mycket om Monolog för Kassandra också, gudinnan som alltid talar sanning men som aldrig blir trodd. Hon som vet att katastrofen ska komma och ber människorna se sig själva från stjärnorna.
Jag älskade dem
Men gjorde det från ovan.
Ovanför livet.
Från framtiden. Där är det alltid tomt.

Jag är hemma nu. Ska laga ett par byxor åt Olle, sätta en läderlapp på knäet. I morgon är det bröllop för Max och Maria, jag ska hålla tal och fnular på det i kväll. Homo Ludens är ett tema. Förgänglighet ett annat. Personkemi ett tredje. Förmågan att få livet att ske precis där man själv är, att aldrig snegla.

söndag 11 september 2011

Spädbarnet

Jag drömmer ofta om Spädbarnet som lämnats i kylan utomhus, kanske i en papperskorg eller inlindad i tidningspapper på en buss. Har drömt om Spädbarnet sedan jag var tonåring. Hur jag finner det och måste ta ansvar för det. I bland lyckas jag, i bland lyckas jag inte. Det är kallt ute och Spädbarnets lilla kalla kropp har inget objektivt värde. Spädbarnet har bara mig och mitt godtycke. I bland ser drömmarna till att jag tappar bort det eller förlägger det. Jag tror att drömmen handlar om att ansvar. Och om nurturing. Jag känner mig god när jag berättar att jag drömmer om Spädbarnet. Men i samma sekund som jag känner mig god för att jag berättar om att jag drömmer om Spädbarnet känner jag mig ond. Som att jag till varje pris inte får berätta om detta. Nu vill jag säga något vasst, hårt och vitsigt. It is complicated.

tisdag 6 september 2011

När mårddjuret inte dyker upp

Naturfotografen Terje Hellesø har förfalskat sina bilder. Fotografi är inte sanning, skriver Bo Madestrand i dagens DN och citerar Susan Sontags berömda credo att fotografi är en tolkning av världen precis som teckningar och målningar. Men vissa aspekter av fotografin- särskilt vetenskapsfotografin eller naturfotografin som Terje Hellesø utövar- utger sig faktiskt för att visa något som finns “därute”. Det må vara en hjärncell eller ett djur i naturen.

Verklighetskravet kämpar även journalister med varje gång vi skriver en text i vilken mårdjuret vägrar dyka upp. Är vi kreativa vill vi givetvis skriva en så god historia/ skapa en så bra bild som möjligt och klarar vi inte att tryffera den med exotiska djur, kändisar eller vad det nu kan vara riskerar den att bli tråkig. Men journalister kan inte hittepåintervjua. Det finns massor av exempel på när folk i mitt skrå inte kunnat stå emot och "photoshopat fram" ett samtal i efterhand. Ett känt exempel är en Bill Gates-intervju som den norska journalisten Björn Benkow fantiserade fram.


Om inte Terje Hellesø sitter i timmar i skogen och väntar på lodjur innan han tar sina bilder bryter han ett kontrakt med naturfotografipubliken. För hans bilder berättar inte bara om skygga lodjur, de berättar också om en morgontidig envis man i oömma kläder med en känsla för djur och som är skicklig med arbeta med ljuset. Om det är konstnär han vill vara, är förstås alla tricks och knep tillåtna, men då borde hans bilder visas på ett konstgalleri till hösten i stället för på Naturhistoriska Riksmuseet.

Är det inte trevligare ute i skogen än framför datorn undrar jag dessutom...

måndag 29 augusti 2011

I början av staden

Det var sol i går när jag vandrade norrut mot Roslagstull. En ensam man satt med en bok och åt thaimat på en restaurang. Många bilar i omlopp fast det var söndag och det doftade bensin från Statoil-macken. Plötsligt insåg jag att jag bor i början av staden. När jag som liten satt i baksätet på pappas bil har jag starka minnesbilder av just Roslagstull, vi kom körande från Norrtäljevägen och plötsligt tornade den mytiska staden upp sig. Min storasyster Ingrid fick berätta om vad som gick att köpa i alla butiker som vi körde förbi. Tyckte det var magisk. Jag korsade tullen och gick Bellevue-vägen upp mot Carl Eldhs- ateljémuseum. Förbi Brunnsviken och så ut på Haga, upp till turkiska paviljongen och sedan tillbaka. Kände eufori. Sedan tillbaka till Roslagstulls alla bilar och hus. Har saknat att vara en del av staden. Här trivs jag. Här vill jag bo.

torsdag 25 augusti 2011

Korven befriade

Jag sitter på en lunchrestaurang nära Rådmansgatan och är omgiven av människor med god ekonomi och bra smak och jag får panik och känner mig insnärjd. De är inte purunga, men deras tänder är kritvita och de har slimmade kroppar och likadana kläder. De skrattar jättehögt åt skämt jag inte hör. Jag får Stepford-wife-panik. Fixar uppenbarligen inte medelålders perfektion. Rymmer till en Seven Eleven, utanför ser jag en annons för korv som är kul: "bejaka din kärlek till korv". Jag köper en Bigbite med räksallad för 28 kronor och ser medvetet till att spilla på sidenblusen. Friare genast.

onsdag 17 augusti 2011

Grovsoprumskonkurrenten

Det började en dag i våras med att jag hittade trädgårdsmöblerna som hade flagnat i färgen och hade lösa skruvar men som var helt okej. Och dagen efter- den bondska rokokosoffan med fint randigt tyg. Numera kan jag inte gå förbi grovsoprummet utan att titta in och se om det står något där. Förra veckan hittade jag två fina skoställ i metall och trä och en fin utdragssäng i trä som jag inte tog.

Men i förrgår när jag stack in huvudet stod en äldre dam med långt grått stripigt hår, cig i mungipan och lite tuffa mc-kläder där. Jag trodde hon slängde saker, bredvid henne stod en vacker gammal kälke och en finfin lerkruka.
"Fin kruka, den ska du väl inte slänga?" sade jag.
"Jag tog den först men vill du köpa den?" sa tanten.
"Nej tack" sade jag och log artigt.

Jag backade sakta ut och insåg att jag fått en grovsoprumskonkurrent. En co-scavenger. Hon verkar stenhård. Jag aktar mig nu lite för grovsoprummet.

måndag 1 augusti 2011

Duktig fjortis

Heathers såg jag aldrig när det begav sig men den verkar ju bra. Bild hittad hos den här unga begåvningen-modebloggarnas egen Martina Lowden. Nu ska jag cykla hem från första dagen på jobbet, adjö.

tisdag 26 juli 2011

Breivik och usel fiktion

Jag köpte en deckare på Hemköp i Gnesta och började läsa den dagen efter Anders Breiviks massaker på Utöya. I ett kapitel jagas den vackra idealistiska Penelope och hennes pojkvän Björn på en ö i skärgården av en yrkesmördare som är utklädd till polis och som aldrig verkar ge upp. Paret söker skydd hos en avdankad tv-kändis som tvingar dem att delta i en ond lek i stället för att hjälpa dem. Hade jag läst detta kapitel dagen före massakern i Norge hade jag slängt ifrån mig boken men nu vet jag inte längre vad ordet "trovärdig handling" betyder.

Jag vankar av och an genom sommarhuset, växlar mellan att måla fönster, läsa deckaren och ta del av nyheter och analyser om vad som händer i Norge. Jan Kjaerstad (citerades i DN i morse) har en poäng vad avser norsk självbild även om jag inte tror att det hade varit politiskt enklare för Norge om en annan typ av extremist (läs Al-Qaida) hade begått terrordådet.

"Det hade varit enklare om det hade funnits en yttre fiende. Nu angreps Norge av Norge. I mördarens manifest ser vi ett svagt eko av det en del norrmän känner igen sig i. Även om man aldrig skulle vara i närheten av själva handlingen, känns tankemönstret bitvis igen, det innehåller en skepsis mot invandrare, en önskan om att vilja bygga en mur runt landet och framför allt ett hat mot den solidaritet som socialdemokratin grundar sig på. Det tror jag är det allra mest skrämmande. I honom ser vi en förvriden bild av det tankemönstret. Och det är detta vi måste göra upp med."

Jag minns vad jag sade till min man när jag kom hem från Norge i våras med svenska 60-tals-vibbar. Norge framstår som mer nationalistiskt och slutet. I Sverige ser man eventuellt EN kvinna som har folkdräkt vid en högtid, där hade ALLA folkdräkt när ett barn döper sig. De röd-vit-blåa flaggorna vajar tätt i de norska trädgårdarna.

Jag har inte läst (det till synes urtråkiga, fullt med pojkhänvisningar och grafer) manifestet på 1500 sidor men har tagit del av referat och ögnade igenom början. På en punkt håller jag med vad jag tror Breivik menar: globalisering och migration förändrar världen och Europa men i motsats till honom ser jag inget "vi" som måste försvaras.

Historien är en flod och jag tillhör inte - mitt vätesuperoxiderade blonda hår till trots- någon särskild sorts förnäm klan av homo sapiens som till varje pris måste bevaras. Det som var "vi" för min farmor och farfar är ett annat "vi" i dag och det kommer vara ett annat "vi" i morgon. Måhända smälter islam och kristendom samman, måhända är hela världen sekulariserat muslimsk om 200 år, eller så blir vi hinduer eller fromma ateister. Jag är inte ett dugg orolig för vår framtid, till skillnad från Anders Breivik är de allra flesta människor konstruktiva, kreativa och vill den andre väl.

Hade jag läst en pocketbok om en blond extremist som ansåg sig besitta ett moraliskt mandat att avrätta barn och ungdomar på en ö hade jag funnit den urtråkig. Så när en sådan mördare som Breivik uppenbarligen existerar förvandlas verkligheten till ett gungfly och allt omkring mig framträder som fiktion. Dålig fiktion sipprar ut. Vad mer kan hända? Kommer någon lustigkurre släppa en atombomb över Stockholm? Var magsjukan i Östersund i vintras egentligen en förövning till en islamistisk terrorattack? Var är det där kriget som Breivik åstundar? Mördas inte just nu hela den svenska regeringen som samlats till krismöte? (Var håller förresten Reinfeldt hus- varför är han så tyst?)

Ett vet jag: jag har ingen lust att lära känna eller förstå mannen som skrivit det urusla manuset till händelserna i Norge. Det bär mig så emot att ta del av hans ideologi och reagera på den. Men jag kommer att tvinga mig till det för att kunna komma med motargument. Skapa bättre konst helt enkelt.

Det som skrämmer mig mycket är det faktum att dåliga romaner säljer som smör. Jag hoppas att inte Breivik får använda medierna som han avser. Låt oss överlista honom. Jag vet bara inte hur.

När jag såg bilderna som Breivik lagt ut på sig själv associerade jag till Hamiltons karaktär i Coq Rouge, den hemmasydda uniformen med dessa påhittade ordnar, han såg ut som en liten Stellan Skarsgård med svart kajal under ögonen. Det står någonstans att Breivik hade musik i hörlurarna när han gick runt på ön och mördade, vilken musik undrar jag? Och att han filmade. Den filmen vill jag inte tänka på.

Jag retar mig på att vissa gör attacken mot Norge till en höger-vänster-fråga när det handlar om terrorism kontra demokrati. I bästa fall kan tragedin betyda en nytändning för (social)demokratiskt engagemang. Just nu har Breivik skapat skräck och förtvivlan. Men han kommer inte att vinna. Det råder inget krig och jag tänker inte släppa tron på att verkligheten är mer komplex än en dålig roman. Men då måste vi försöka skriva den berättelsen tillsammans. 850 000 människor har skrivit sina namn här.

måndag 27 juni 2011

Long Island

Vi tar det slamriga tåget från Atlantic Terminal mot Hampton Bays. Speonk heter sista stoppet, längre går inte tåget idag. Ronkomkoma, Sagaponack. Montauk. Om några timmar ska vi på midsommarfest i ett hus vid havet, vi ska hem till en rik man vi inte känner, till ett hus där unga vackra svenskor visar sina tavlor, alla flickor är i inbjudan ombedda att ha blommor i håret.
Vi har inte hittat hotell, vi bara åker. Vi far österut förbi amerikansk förorter. Husen blir större ju längre bort från staden vi kommer. Titta på elkablarna, säger J, de ringlar som svarta ormar mellan stolparna.

Vi kommer med en taxibil sista biten ned till havet. Men motellet är fullbokat, det pågår ett bröllop. Gårdsplanen är full med bilar som männen som ansvarar för dem kör runt runt och organiserar så att de gäster som ska åka hem först kan komma ut. Vi går planlöst tillbaka mot staden. J tar bilder på ballonger vid väggen. Men även nästa och nästnästa motell har NO VACANCY skyltar.

Så viker J in på en stig där det står Summer Rentals och jag följer efter och vi kommer fram till några hus, en hund skäller, några barn hörs leka på håll. Dörren till ett av husen öppnas och ut kommer en man i blå t-shirt. Vi säger: "Sorry for Trespassing men vi är på desperat jakt efter boende en natt. Vi vill stanna i Hamptons, inte åka tillbaka till Manhattan."

Den brundbrända mannen i shorts som talar som en blandning av Rod Stewart och Robert de Niro springer in i huset igen för att ringa. Han kraxar ut språket stötvis. Här ska fixas. 10 minuter senare flyttar vi in i hans gäststuga, den nuvarande hyresgästen sover borta en natt för vår skull. Vår räddare heter Moe. En bil kommer körande. Det är kocken Matt. Moe ber Matt köra oss till festen när vi ska dit om en timme vilket den rödbrusiga vänliga Matt gärna gör. Vi gör oss snygga och åker sedan på fest i ett fantastiskt hus vid havet. Champagnen flödar. Min väska är full av visitkort dagen efter. En indisk tant är 77. Hon har överlevt 2 män nu är hon på jakt efter den 3:e men han bör vara runt 80 säger hon och här finns inte så gamla gubbar. Hon har en fantastisk klänning i vitt siden och ett slags krinolin. En fransman dricker inte vin på festen, det är för äckligt tycker han, bara jättedyra viner funkar. På natten sedan får vi skjuts hem av en man som heter Bob. Han är rätt bitter och arg. Pratar mycket om pengar. Håller små anförande om hur saker och ting är. Förmodligen nyskild. Vad är det för skatt på fastigheter i Sverige? Så här ligger det till i Amerika.

När vi vaknar äter vi pannkakor på Matts restaurang. Bittra Bob kommer dit och vill att vi återvänder till villan där festen var för att sola vid poolen med de unga svenskorna. Vi vill inte. Moe kommer och säger att han kör oss till havet. Vi vill. Vi får skjuts till havet. Där träffar vi Moes fru Carla. Där vandrar vi i timmar vid stranden. J pratar med alla hon får tillfälle att prata med. Underbart. På kvällen får vi skjuts tillbaka till stationen. Moe säger, kan inte din dotter gifta sig med min yngste son så att vi blir familj. Jag säger gärna. Vi skakar hand på det.

Bara med kyla

Jag ser horder av homo sapiens flanera i staden och får ångest. Antalet människor på jorden står förstås i relation till hur homogena vi måste vara för att överleva som art. Ju fler vi blir desto större likriktning krävs. Jag anar att konstbegreppet som vi känner det enbart kunde uppstå under de senaste 300 årens befolkningsbetingelser. Nu är vi snart för många för att tillåta individuell kreativitet och alltför stora avvikelser. Normbrytare kommer straffas hårdare. Men inte med spö och eld förstås. Bara med kyla. Med uteslutning.

fredag 24 juni 2011

Min mage kurrar högre

Funderar på att sluta negga om hur dåliga dikter de utländska poeterna skriver- de är ju trots allt de enda som talar med mig. Åker tåg med en av dem som visar mig en dikt om havet . ”Oh min vattennymf, lyssna till mig, liksom vattnet kysser sanden när tidvattnet höjer sig och sjunker undan” Nej tack. jag går till restaurangvagnen där jag köper öl och pizza. De andra poeterna står långt borta och hänger sig åt varandra. Min mage kurrar högre än vad de flesta av dem läser. Eva Ribbich? Har hon hört talas om magstöd? En annan är utklädd till tjock gubbe. En tredje läser pretentiöst och helt utan energi. Åsa Ericsdotter är bäst so far, hon tar plats med sin förföriska bebis-Lisa Ekdahl-röst.
Bokmässan 2010

torsdag 12 maj 2011

Engelskalektion

Minne från Paris

Psykoanalytikern ger mig sitt visitkort och håller sedan en lång monolog om vem han är: Fotograf (MYCKET framgångsrik) Berest (Kanada, Usa, Frankrike) Jungian (Efterfrågad i hela världen). Hans fotografiska verk ställs ut nedåt gatan i en bokhandel.

Ja, uppblåst och löjlig men samtidigt rörande.

Skruven

Min dikt är en mindre skruv
Konisk med vassa gängor i fall det hon träffar på är trä
Cylindrisk med spets när hon träffar på stål
Oftast skjuter hon ut i ingenting
Alltid ren mellan gängorna och i de flesta hålrum

Hon tröstar aldrig, ser inte det som sin uppgift, hon bara vrider sig

onsdag 20 april 2011

Nytt brott-att fotografera


Ett nytt lagförslag som kan träda i kraft 1 juli nästa år gör själva fotograferingsakten olaglig i vissa integritetskränkande situationer. Det helt nya brottet olovlig fotografering kläms in mellan två existerande brott hemfridsbrott och ofredande.

Så vilken typ av bilder kommer att vara förbjudna att ta om lagförslaget går igenom?
Och kanske ännu viktigare- vilka bilder måste vi skynda oss att ta innan?


1.PLÅTA PERSON SOM DUSCHAR UTAN ATT DET VET OM DET OCH BARA TITTA PÅ BILDERNA SJÄLV
LAGLIGT I DAG
OLAGLIGT I MORGON

2. PLÅTA PERSON SOM DUSCHAR UTAN ATT DEN VET OM DET OCH PUBLICERA BILDERNA
OLAGLIGT I DAG
OLAGLIGT I MORGON

3. PLÅTA HALVNAKNA MÄNNISKOR PÅ STRAND UTAN ATT BE OM LOV
LAGLIGT I DAG
LAGLIGT I MORGON (men om det sker närgånget eller dolt kan det ändå vara olagligt trots att stranden är en allmän plats)

4. SITTA I TRÄD OCH TA BILDER MED TELEOBJEKTIV I REINFELDTS HEM- REINFELDT TAR HEROIN
LAGLIGT I DAG
LAGLIGT I MORGON EFTERSOM HAN TAR HEROIN (“om syftet med dokumentationen är att i media kunna visa att en högt uppsatt offentlig person i en bostad begår en mycket klandervärd handling.”)

5. SITTA I TRÄD OCH TA BILDER MED TELEOBJEKTIV I REINFELDTS HEM- REINFELDT KYSSER SIN FRU
LAGLIGT I DAG
OLAGLIGT I MORGON (om man inte kan i domstol bevisa att denna kyss var en synnerligen klandervärd handling)


6. SMYGPLÅTA DROTTNING SILVIA NÄR HON KLÄR OM BAKOM BUSKE PÅ STRANDEN
LAGLIGT I DAG (om hon inte upptäcker dig, det vill säga! Då kan hon ropa på polis!)
OLAGLIGT I MORGON (Så till vida bilden inte visar att Silvia har en svastikatatuering eller något annat som kan tänkas vara av allmänintresse)

7. PLÅTA SIN FÖRRA FRU MED NY ÄLSKARE I GEMENSAMT HEM OCH BEHÅLLA BILDERNA SJÄLV FÖR ATT PLÅGA SIG
LAGLIGT I DAG (så länge du inte SPRIDER bilderna är det OK)
OLAGLIGT I MORGON (om du inte är KONSTNÄR!)

8. PLÅTA SIN FÖRRA FRU MED NY ÄLSKARE I GEMENSAMT HEM OCH SKICKA BILDERNA TILL SVÄRMOR
OLAGLIGT I DAG
OLAGLIGT I MORGON (spridningen kan vara förtal, förolämpning)

9. TA BILDER PÅ FOTBOLLSSPELARE I ETT OMKLÄDNINGRUM
LAGLIGT I DAG
OLAGLIGT I MORGON (Om inte alla i rummet samtycker därtill)

10. PLÅTA EN JOURNALIST SOM KYSSER EN HÖGT UPPSATT POLITIKER PÅ RESTAURANG
LAGLIGT I DAG
OLAGLIGT I MORGON? ( Ja, för vad betyder egentligen liknande utrymme: "olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme." )

11.RIKTA KAMERAN MOT HUSET BREDVID OCH TA SMYGBILDER AV GRANNARNA I SINA HEM
LAGLIGT I DAG (För att de ska kunna anklaga dig för ofredande krävs det nämligen att de är medvetna om att de blir ofredade medan ofredandet pågår, samma som som med Silvia och i duschen)
OLAGLIGT I MORGON (Om du inte är konstnär och kan hävda verkshöjd!)



Sammanfattning av det nya lagförslaget:

Straffbestämmelsen föreslås omfatta den som, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme. Bestämmelsen föreslås vidare omfatta olovlig fotografering eller annan bildupptagning som, oavsett plats, sker på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson.

tisdag 12 april 2011

De flesta passerar inga som helst gränser...

Var på ett seminarium på Nalen om Kreativitetens gränser i lördags. Återigen var det paneldebatt om de tecknade barnporrbilderna och huruvida det är lämpligt att ritade teckningar föreställande sexuella situationer med påhittade barn ska vara olagliga att inneha. Genomtänkte Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik framlade tanken att just myndigheter kan ha problem att visa kontroversiell konst som tar ställning, att de stoppas av kravet på saklighet. (Jag tror han framförallt tänkte på Forum för Levande historia men jag har verkligen svårt att tro att ett privat galleri (tex Fotografiska) kan kosta på sig att vara mer kontroversiell än ett statligt museum (tex Moderna). Det handlar om vilka chefer man rekryterar; konformististiska klättrare finns det lite väl gott om.

Diskussionen gled in på att Kulturhuset nyligen stoppade Celebration of womanhood i vilken dansarna skulle ha dansat till en koranvers. Samma institution som dagarna innan bjudit in till yttrandefrihetsdebatt och flugit hit folk från Ungern lägger ned en dansföreställning för att EN kille (vem?) skrev en tråd om detta på Facebook (har inte sett denna tråd, måste man inte vara vän med killen för att se den?)
Så finns det en gräns mot islam? Svar ja, det visste vi ju redan med Vilks sommaren 2007.
Finns det ett verkligt hot i att med ett konstnärligt verk kränka en extremistiskt lagd muslim i Stockholm? Skulle någon verkligen lägga en bomb på Kulturhuset? Ja, det vet vi ju inte förrän det händer. Men det har hänt Vilks. Och Elisabeth Ohlsson Wallin fick prata med polisen i Göteborg som bad henne tänka över saken innan hon skulle visa bilderna. Tänk på samhällskostnaden, konstnär.

När jag sitter där på Nalen i rummet med kulturutövare och hör hur samtalet fortsätter in på huruvida Apple censurerar ammande kvinnobröst och Facebook Zorn känns det som att jag sitter mitt i en stor rädd flock. Skitsamma om vi inte får visa tuttar för Apple. De viktigaste gränserna är ju de som ligger inuti oss själva som vi inte ser. De flesta svenska kulturutövare anser det inte vara konstens uppgift att passera gränser eller eventuellt göra någon förbannad. Möjligen vill de sitta med i Svenska Pen och vara med på goda middagar där de kan öva sig att konversera på engelska med utländska yttrandefrihetskämpar. Den kulturella och sociala stigmatiseringen av sådana som Simon Lundström, Palle Torson och Lars Vilks talar sitt tydliga språk. Jag vet inte hur många jag träffat de senaste åren som genast vill skapa konsensus med mig genom att small-talka om vilken ful teckning Vilks ritat (massor med konstnärer 2007 och framåt), vilken idiot Vilks är, vilken islamofob Vilks är (gubbe på Kulturdepartementet), vilken extremist Vilks är, vilken judehatare Vilks är (Anders Carlberg). Det blir gräl. Men jag tänker inte sluta säga det: han är konstnär och ni är fega och tråkiga och han borde inte vara så ensam om det han gör.

fredag 8 april 2011

tisdag 5 april 2011

Murakami-dum i huvudet


Jag är nästan klar med första delen av Murakamis 1Q84. Redan första scenen har etsat sig fast och blivit bild inuti: den kvinnliga huvudrollsinnehavaren hoppar ut ur en taxibil mitt på motorvägen för att hinna till ett viktigt möte. Och efter 300 sidor är jag mitt i en stor berättelse om mänsklig ensamhet och värdighet. Murakamis föredömliga sätt att tala om vad huvudpersonerna äter till lunch, lite vitkål, en tallrik soppa. Gestalternas trivialiteter beskrivs med en sådan omsorg. Jag vill vara en av dem. Jag vill också utföra mina triviala dagliga sysslor with grace i en stor stad. Jag tänker- som alltid- lite på David Lynch men denna gång även på Miranda July.

En annan sak jag tycker om: Murakami försöker aldrig vara duktig. Han är snarast lite "dum i huvudet", det vill säga han skiter i att försöka blidka de skarpsinniga. Alltför många (moderna, svenska) romaner lider av duktighetskomplex. Hans bok är snarast själv som Luftpuppan, romanen som beskrivs i boken, skriven av en dyslektisk sjuttonåring. Den härmar ingen, den vill inte likna någon annan roman.

Däremot fick jag för första gången med Murakami lite Krzysztof Kieślowski-gubbsjuksvarning i ett kapitel som beskriver ung lesbisk kärlek men det är för tidigt att döma ännu. Återkommer i ärendet.

tisdag 29 mars 2011

Bad Karma

Bilen ska lämnas på verkstad i Västertorp. Eftersom lokala politiker bestämt att det absolut inte får vara genomfart vid Hägerstensvägen mot Axelsberg kommer jag inte dit annat genom att köra runt via E4n. Vad kan det vara 7 kilometers omväg.
Vad som ska fixas? Handbromsen och spiralens fäste över höger framhjul.
Kokar av ilska i dag. Får lugna ned mig innan det är dags att köra. Varför?
För att jag inte har ett eget rum.
För att hela lönen tar slut samma dag som den kommer, alla dessa räkningar.
Inte ens H&M funkar längre.
Skulle behöva springa 1 mil.
Annars är det bra, hej hej

söndag 20 mars 2011

Jag repeterar: urtråkiga

16-åringen och 12-åringen fullkomligen exploderar i skrattparoxysmer när de diskuterar ämnet: "hur fult kan vi ha det hemma". Köksväggarnas gula färg, urful, köksbordet- urfult, de gröna kontorsstolarna vi har som kökstolar, extremt fula. Den åttiotalsfläckiga linouleummattan. Fel färgsättning och fel material. Fel, fel, fel, Jag försvarar grovsopsfynden så bäst jag kan och klamrar mig fast vid min kanske enda trosats: människor som bryr sig för mycket om hur det ser ut hemma är urtråkiga. Jag repeterar: URTRÅKIGA.

torsdag 17 mars 2011

Religionen

Man lär bara behöva två personer som tror på den.
Man behöver någon som kan agera frälsare. (Min ynste son?)
Ett par sakrament och några reliker.
Platsen är förstås Hedetorp. Huset är kyrkan. Interiören liknar ju ett kloster. Snickra på evangeliet gör jag när jag återfått energin, dvs i morgon eller nästa månad. Energi är bra om man vill att den ska bli framgångsrik, religionen. Jag får väldigt blåa ögon när jag är brun. Det påpekar ofta folk från Mellanöstern för mig. Och amerikaner. Alltså bör jag innan jag börjar missionera åka till solen och ligga helt stilla en vecka eller två.
Trosats?
Tar det i morgon.
Trosats?

tisdag 8 mars 2011

Pimpade släktbilder

En fotoaffär strax norr om Delancey Street, strax väster om Suffolk gjorde underverk med gamla svartvita bilder. Det låg ett fantastiskt porträtt av en kvinna i fönstret. Jag försökte köpa det men den gnidiga affärsägaren ville ha typ 500 dollar för den så det fick vara. Men i senaste numret av Photo Works magasin hittar jag en variant av det i Sydamerika så vanliga tillvägagångssättet: utgå från en släktbild och förbättra denna med att måla på den eller arbeta med den i Photoshop. Bild: Collection Titus Riedl


Den engelske fotografen Martin Parr har också intresserat sig för den här typen av bilder. Vill ha-bok.

torsdag 3 mars 2011

Fotografisk tidskrift

Vi visar bilder av Alex Prager som även syns på omslaget med sin finfina bild Tiffany. (Moderna museet har precis fått en av hennes bilder av en privat samlare men den har inte kommit ännu så det är första gången hon visas i Sverige. Jens Liljestrand har skrivit en essä om det heliga barnet och varför nakna barn på bild så är kontroversiellt. Jag har publicerat bilder som somliga anser är barnpornografiska. Vi får se vad som händer. Det blir debatt om detta på Publicistklubben 14 mars. Här kan man smygbläddra i tidskriften.

onsdag 2 mars 2011

Vad gör Petra?

Petra, a two tone strech satin and lace pantsuit, 1994 av Inez Van Lamsweerde, kan beskådas på Moderna där de visar fotografier ur sin stora fotosamling En annan historia, i kamerans våld som pågår nu.

tisdag 1 mars 2011

Vara den som kanske fångar

Jag är tanten vaktar shoppingvagnar när det sitter barn i mjukiskläder i dem och föräldrarna har vänt sig bort för de ska göra ett fynd på IKEA eller var de nu befinner sig. Jag står helt stilla bredvid. I bland ser bebin mig och vill snacka. Jag håller dock låg profil, vill inte dra till mig onödig uppmärksamhet. I förrgår stirrade en förälder misstänksamt på mig där jag stod i givakt vid kundvagnen där ungen satt och vred på sig.

söndag 20 februari 2011

Familje-sms 2

Familje-sms 1

Kasta boll

Vi har inte setts på 1000 år, frågar honom hur han mår och han svarar...och han svarar...minuterna går, det är ditten, det är datten. Till slut tycker han att han haft bollen tillräckligt länge, kastar den till mig, frågar:
"Hur mår du?"
"Bara bra, finemang", svarar jag.

onsdag 16 februari 2011

Nu jävlar blir det krig!


Den här smaklösa Herrgårdsosten köpte jag på Konsum, Örnsberg i går. Den var märkt som "lagrad" och kostade 99:- per kilo. Men plastigare, tristare smak har gommen aldrig känt...nu ska du tillbaka till affären, din mesost! Jag ska ha mina 68 kronor tillbaka.

onsdag 2 februari 2011

Kvinnan med det tunna håret

Kvinnan med det tunna svartfärgade håret och sidbena sitter framför mig på tunnelbanan och talar i sin mobiltelefon. På sätet bredvid står två plastpåsar, hon sitter med armen uppe på nackstödet i en avslappnad pose. Först tror jag att hon är berusad men kroppen är lite för stilla för att vara alkoholstinn, hon sitter märkvärdigt stilla. Det är som att hon inte alls lägger märke till oss två som råkar sitta på sätet framför henne. Jag försöker läsa men reagerar snart på hennes tonfall, hon talar med enorm frenesi och hon låter kränkt. Hon berättar för personen i luren om hur sårad hon känner sig. Någon som heter Alex har varit dum. Hon är i 30- årsåldern men rösten är en liten arg flickas. Denne Alex tyckte inte middagen var mysig trots att hon hade ansträngt sig så. Han hade valt någon annans sällskap och han hade sedan haft mage att säga att han inte kände sig trygg med henne. Hennes röst går upp i falsett, så förorättad hon är...det kommer vrede också.
Jag märker att jag stirrar på henne utan att hon märker något. Hon går helt upp i sin monolog om denne Alex och hans uteblivna ömhetsbetygelser. Plötsligt får jag kalla kårar, inser att det är ett litet barn hon talar om. Denna vuxna kvinna talar om sin egen son framför några helt okända människor i tunnelbanan. Detta oälskade barn med bebisröst och stripigt hår är någons mor. Och jag tänker på Bobbys mamma och jag hatar henne.

onsdag 26 januari 2011

Skavlan-intervju med syster

Jag har gjort en intervju med programledaren Fredrik Skavlan för nya numret av Tidningen Vi som är ute nu. Ett uttalande från min syster är inflätat i texten...


- Det jag är mest rädd för är att göra hundteve.
- Hundteve, vad är det?

- Ja, förra vintern bjöd vi in Skandinaviens fulaste hundar till Skavlan, i samma program som den amerikanska sångerskan Rihanna var gäst. Jag hade inte sett hundarna innan och förväntade mig två riktigt fula bestar. I stället ser jag två helt ordinära hundar komma in i studion. Labradoren, känd för en extrem tunga som brukar hänga långt ned på magen, har mirakulöst nog fått in tungan i munnen. Den ser ut som en helt vanlig labrador. Och nakenhunden ser ut som en vanlig kinesisk nakenhund. Jag håller god min och försöker ändå göra show av detta fiasko. Men jag har väldiga problem att förklara upplägget för Rihanna som sitter i sin fåtölj och ser ut som ett frågetecken.

Skräcken för att göra hundjournalistik infinner sig även hos mig när jag sagt ja till att göra en intervju med Skavlan. Min storasyster Ingrid är inte mycket till hjälp när jag ringer för att få stöd.
-Skavlan? Vad ska du prata med honom om? Han är ju inte intressant, det är ju hans gäster som är spännande, säger hon.