tisdag 31 augusti 2010

Kulturkritik från 2001

Varje existerande kultur, hur medioker den än är, har ett behov av att skapa symboliska bilder av den nakna kvinnan och ursäkter att betrakta dessa. I själva verket är det själva ursäkterna som är kultur. Med detta i åtanke har jag under sommaren bläddrat i tidningen Cafés specialnummer Svenska Kvinnor 1990 till 2001 och hittat inte mindre än olika sex ursäkter eller kategorier. Det är inte illa med tanke på vilken liten kultur vi har i det här landet.


Kategori 1. ”Jag Borde egentligen inte ha ställt upp”. Här hamnar de flesta kvinnor fast av tre olika anledningar:

1a)
”Okej jag ställer upp men jag ska knyta ihop kroppen så att jag inte visar vare sig bröst eller sköte för det här är egentligen inte min grej och jag vet inte riktigt vad det kommer få för konsekvenser för min seriösa yrkeskarriär.” (Petra Nordlund)

1b)
”Okej jag ställer upp men ingenting på bilden får ha någonting med sex att göra och absolut inte naken för det är helt enkelt inte jag”. (Carola, Kristin Kaspersen,Ulrika Nilsson, Tuva Novotny, Neneh Cherry, Robin och Helena av Sandeberg)

1c)
”Hoppsan, jag ställde visst upp på något som jag inte förrän nu inser är så obehagligt och fotografen blir nog tvungen att trycka in mig i ett hörn där jag kan skyla mig som ett skamset djur när han knäpper.”(Anna Järphammar Sofia Eriksson)

2. "Jag vet vad jag gör för jag har varit med ett tag".
Dessa damer besitter en stark egen sexualitet. Inte vem som helst gör sig besvär att lägra dem. Kan nog skrämma bort ett gäng män. Lena Ohlin exempelvis har vridit till trosan mellan skinkorna och har en mogen kvinnas befallande blick där hon ligger och väntar på sängen.
(Lena Ohlin, Annelie Rydé, Regina Lund och Camilla Hernemark.)

3. "Nyp mig rumpan- kategorin."
"Jag är i och för sig trettio någonting men känner mig som 13 och har en helt igenom ofarlig inre passiv sexualitet och jag bara väntar på att bli använd av dig, Gubbe. Bortvända, fåniga leenden, mycket korta kjolar, gillestugeporr för de riktigt fega.
(Pernilla Walhgren, Charlotte Nilsson, Lisa Fabre)

4. De frigida snyggingarna som man måste ha rätt bra med pengar om man ska lägra men av bilderna att döma kanske inte får så mycket för hemma i sänghalmen:
(Emma Sjöberg, Vendela Kirsebom, Petra Hultgren.)

5. De mediokra: Rebecca de Ruvo, Saunet Sparrel, Alexandra Pascalidou, de har alla potential men behöver nya fotografer.

Och sist men inte minst: Victoria Silverstedt- tyvärr helt ensam i den sjätte kategorin. (Systrarna Graaf orkar inte riktigt ända fram.) Victoria krälar i jord och suger på en isbit, hon är sleazy och har sex i blicken. Hon är kvinnan som ingenting kräver tillbaka. Hon är inte en verklig person, därför är hon bäst, hon är kvinnan som har gjort karriär på att vara en tomhet. En kommersiell huldra.

(2001)

lördag 28 augusti 2010

1800-talet sörjer

Fler bilder av 1800-talets döda,

fredag 27 augusti 2010

Skammens interiörer







"Här levde de i misär." Note to self: Jag vill skriva om dessa bilder. Jag vill ställa dem emot bilderna i DN-BOSTAD och Hemnets ordnade hem med sina vita designlampor. Det här är skammens interiörer. Jag letar förundersökningar på nätet.

söndag 22 augusti 2010

Mätt, bortskämd, belåten

Nytorget: Jag retar mig på att ungdomarna med bostadsrätter och Iphones bär Ramones-kläder utan att samtidigt gå på amfetamin. Horden är mätt, bortskämd och belåten. Lämna Ramones-kläderna hemma.

tisdag 10 augusti 2010

Che suger

Det var på tiden; en motreaktion på Che Guevara-trenden. Ända sedan jag tillbringade ett par veckor på Kuba och såg personkulten där har jag lidit av att se hans ansikte på ungdomarnas t-shirtar. Förstår inte hur den ytliga medelklassens diffusa frihetslängtan kom att kanaliseras genom Che. Dags att välja en ny ikon. Eller varför inte läsa Tony Judt.

torsdag 5 augusti 2010

Hildegard Knef

onsdag 4 augusti 2010

Kvällen

Frukost med Ginger

söndag 1 augusti 2010

Pride 2010

Vid Gustaf III staty på Slottsbacken såg vi den gulliga men rätt så tunna och trötta Prideparaden. Det var ett par år sedan sist. Ju längre man står och betraktar den brokiga skara som passerar desto osäkrare blir man på vad begrepp som "pride" och "queer" egentligen står för.

Pridetemat började i och för sig tråka ut mig redan på nittiotalet men på senare tid har jag tänkt att dess fokus på individens rättigheter och "du bestämmer själv vem du ska älska"-ideologin kan spela en förnyad politisk roll då många ungdomar växer upp utan att själva få bestämma.

Jag såg dock inte några tecken på att dessa frågor har tyngd i rörelsen. Svensk knubbig medelklassungdom dominerar och slagord som "ät inte kött". Självklart var hela den politiska eliten på plats. Scandinavian Leathermen imponerar, stolta föräldrar och pantertanterna i Golden Ladies berör men homosexuella poliser och läkare får mig att gäspa. Jag tror jag har samma syn på sexualitet som på religion, ligg med vem du vill, dyrka vem du vill men keep it private.

Varför nöjer sig Pride med att vara urvattnat och politiskt korrekt? Varför såg vi inte någon slå ett slag för rätten till tecknad barnpornografi till exempel? Varför verkar de inte ens försöka vara radikala?
Förmodligen för att rörelsen för länge sedan kramades ihjäl av etablissemanget. De politiska partierna och Nissan, Statoil och SL och alla andra sponsorer torde vara väldigt nöjda med den urvattnade folkfest som omger deras varumärken.

Bäst: De välkädda transvestitdivorna. De som går ensamma, inte i flock.
Sämst: Den sure och ogine fotografen som INTE tog upp kameran och plåtade när en duktig halvnaken manlig dansare slängde sig på marken framför honom och fullkomligen GAV honom en bild.