torsdag 30 september 2010

Tavi Gevinson heter hon

Nyss fyllda fjorton, har en modeblogg med ca 50 000 läsare per dag som ni hittar här. Alla stora designers älskar henne och flyger henne gärna runt jordklotet för att hon ska se och blogga om deras kreationer. Hon sade nyligen nej till att medverka i Oprah Winfrey- show:
"Det är inte Oprah-typens ögon jag vill ha på mig. " Ett personporträtt av henne finns här.

Kvällskul

Snart kommer här även en liten film....

Morgon på norra hemisfären

Det är sol ute men vi organismer på norra hemisfären gör oss redo för mörkret. Men nu är det alltså sol. Tänker på poeten som såg sig själv som profet. Kommer aldrig hemfalla åt sådant. Att hålla långa tradiga monologer om hur livet är, känns så 1900-tal.
Varför anses han så bra? Varför står han på scen och inte jag? Att ta sig själv på ett sådant allvar är att misskänna sin ringa roll i världen. Min självbild pendlar förvisso mellan centralgestalt och hangaround men båda känslorna är lika gemytliga.
På väg till Moderna museet. Ok Samtidskonsten, här kommer jag.

Vad jag var bra på?
Att mingla.



onsdag 29 september 2010

20 spänn för en påse


Tillbringar morgonen med att läsa Lars Vilks och Anna Brodow för att förstå min samtids konstvärld och via Vilks hittar jag Dividatoriet där det berättas att konstnären Ann Liv Young var i Malmö förra året och kissade på publiken. Dessutom lyckades hon med konststycket att sälja sin egen skit till dem i små plastpåsar. Man missar onekligen en del när man sitter i sin Stockholmsförort och gör läxor med barnen. 20 spänn per påse.

måndag 27 september 2010

Dorinel Marc i min låda

Öppnade en låda och där låg han: Dorinel Marc. Alltid aktuell men särskilt aktuell nästa vår. Stay tuned. Han fyller också år i dag. Foto av Dorinel: Jonas Lindstedt.

söndag 26 september 2010

Bokmässan 2010

Bokmässan för tredje året i rad. Sprang runt och gav bort första numret av Fotografisk Tidskrift och var uppe på scen med Anders Birgersson, AD och pratade om nya grafiska profilen och min vision. Minglade på Park två kvällar i rad. Det är som att jag blir elektriferad av att möta så många bekanta. Var på Bonniers mingel, Natur och Kulturs mingel och Tidningen Vi:s mingel.

Jag erkänner: jag var en av de objudna som crashade in på Bonniers mingel. Men jag var inte ensam. Det gjorde så många att arrangörerna började jaga Bonnieranställda för att uppmana dem att lämna lokalen så att alla objudna gäster som stod i kö skulle kunna komma in.
De stackars Bonnieranställda hukade sig och fick gömma sig långt bak i lokalen så att de skulle slippa bli utslängda. När jag fick ta del av denna information greps jag av väldigt dåligt samvete och drog. Lovar härmed att jag aldrig ska crasha Bonniermingel igen...

Hamnade sent på natten i svit nummer 18 där det kindpussades 2 gånger i luften och där bland andra det partajiga Axessgänget och Peter Englund minglade och åt chips. Rummet tillhörde Akademipoeten Katarina Frostensons man Jean Claude Arnault som vi 6o-talistbrudar började kalla Klådan redan 1983.
Snackade sedan med mina utländska poetkompisar, bland andra Anisur Rahman och charmiga Ghayath Almadhoun, gick på trevlig middag med killpoeterna Petter Lindgren, Kennet Klemets, Per Planhammar och Robert Ulvede och pratade gamla minnen, bland annat om saker som hände på baren Rogers bakom Operan i början av 90-talet... fick ta del av en väldigt bra story om en överdimensionerad hemmagjord wunderbaum som hamnade på porrklubb.

Lovebombade bland andra Lena Andersson och Mian Lodalen, tog del av Björn Linells intensiva längtan efter whisky på lördagseftermiddagen, snackade om Täby med Per Svensson, UR:s framtid med Erik Fichtelius, träffade massor av trevliga fotografer och hälsade snabbt på Jens Liljestrand som fortfarande envisas med att inte känna igen mig.
Nu måste jag städa och förbereda lingonkolapaj, ajöss.


fredag 24 september 2010

Poserande dikt

Jag lyssnade på poeten UKON och artisten Caroline af Ugglas som läste högt ur den gemensamma boken "Hjälp, vem är jag". De har verkligen kemi och af Ugglas läste UKONS barndomsminnen och UKON läste af Ugglas. Varje fras började med ett "Jag minns..."

Af Ugglas vill i första hand roa, många av hennes underhållande minnen handlar om mammor och kompisars mammor som blir arga, när ungarna gör tokiga bus såsom spolar ner allt i kylen i toan och sedan hävdar att toalettfolket behöver maten bättre än den arga mamman. Hon är en entertainer, en lillasyster, en Pippi inför sig själv.

Flera av texterna handlade om bajs, och det tror jag gäller för oss flesta, våra föräldrars iver att socialisera oss och få oss rumsrena sätter säkerligen sina skamliga spår i oss.

Tyvärr nådde aldrig minnena någon botten. (Inte i mig i alla fall) Uppläsningen blev ett slags poserande i stället. UKONs minnen var rätt så...neutrala, han blottade sig inte det minsta. Förutom en gång när af Ugglas läste att han är så ledsen över att hans föräldrar dog så tidigt och aldrig fick träffa hans barn, då nästan avbröt UKON af Ugglas...som om han ville överrösta hennes fras.

Men som sagt, they play too safe, jag upplevde snarast att jag var inne i en privat sfär (deras vänskap, deras terapi).

onsdag 22 september 2010

Stoppa upp din kemtvätt

Hämtade kavajen i dag (som en kraftigt berusad kvinna hällde rödvin på förra veckan) och som jag tänker ha på bokmässan eftersom jag ska försöka vara en smula representativ.
Kemtvätt på Hornsgatan, nästan nere vid Hornstull, södra sidan.
En kvinna med slöja står framför mig i kön och lämnar in ett par jeans. När hon går är det min tur. Till min förskräckelse gör kemtvättsinnehavaren en ful min åt kvinnan som nu lämnar hans butik. Jag blir förvirrad; vad är detta?
"Jag gillar inte kvinnor med slöja" säger han.
"Nähä..?"
"De kommer hit till ett fritt land och har slöja, fy, jag gillar inte"
"Nähä, var kommer du i från?" kläcker jag ur mig.
"Jag är från Syrien", svarar han, från Damaskus, jag är kristen. Vi byggde landet."

Jag bråkar inte om att han nyss både förolämpat henne och mig BIG TIME utan betalar 95 kronor utan att få kvitto och går. Gubbe! Stoppa upp din kemtvätt.

tisdag 21 september 2010

Jag känner ingen Jimmy

Alla mina Facebookvänner rasar mot Sverigedemokraterna och jag känner inte en enda.
Däremot har jag genom att läsa till exempel journalisterna Niclas Orrenius och Maciej Zarembas exemplariska rapportering förstått och kan ta in känslan av hot och oro som den av globaliseringen missgynnade grupp som röstar på Sverigedemokraterna uppenbarligen känner. Nationalism och folkhemsnostalgi är halmstrån att gripa efter i en extremt föränderlig värld. Det är väl inte så märkligt att även vissa svenskar hemfallit åt dessa fenomen när de existerar i varje kultur i hela världen. (I USA beskylls ofta Demos för att vara protektionistiskt, rasistiskt och konservativt.) Den svenska demokratin har misslyckats med att ta den rädslan och oron på allvar och inte kunnat formulera ett vettigt alternativ. Att överrösta Sverigedemokrater med vuvuzuela hjälper ingen. Att våga formulera att nytt slags vi- här- nu- skulle kunna hjälpa. Ett nytt vi som inte kräver ett dom...

Vinden 1982

Ett starkt ljus strömmar in från det sneda takfönstret som syns till vänster i bild. Ljuset får pappas skjorta att överexponeras. Den lyser sakralt som vore den beklädnad åt en korgosse i ett kyrkrum. Det måste vara eftermiddag eftersom ljuset faller från sydväst.

Pappas polisonger och tjocka mage vittnar om att det är tidigt åttiotal. Han är fortfarande vid god vigör, är frisk i minst tio år till och har nästan trettio år kvar att leva. Som alltid i skor, hängslen och skjorta, sådan var hans klädsel, vardag som fest. Oftast slips också men inte denna dag.

Längst bort i dunklet bredvid dörren står min kostymklädda morfar lutad med händerna bakom ryggen. Hans blick är mild när den vilar på mamma som sampråkar med mormor i mitten av rummet. Det är svårt att höra vad mormor viskar mot slutet.

I scenens mitt: Mamma, i beigerutig sidenklänning, står lutad över mormor vars lilla fågelkropp, med ryggen mot kameran, endast skymtar glimtvis. Vi ser de smala benen, de ordentliga skorna, den mönstrade klänningen och det tunna, tunna håret som alltid är bakåtkammat (oftast med två kammar men de syns inte i bild).

Längst till höger med ett svagare ljus från det östra vindsfönstret står min syster Ingrids kille Björne. Han utstrålar handlingskraft, i beredskap med vänstra handen på rullstolen. Det är antagligen han och pappa som burit upp mormor på vinden.

Vi är i mitt nya rum som precis blivit iordningställt med korkmönstrad plastmatta, vita väggar och gröna växter. Min syster Gudrun skymtar bakom Björne, även hon ser högtidlig ut med blicken mot centrum där mormor och mamma befinner sig. Hela bilden andas allvar.

På väggen bakom Björne syns en målning som föreställer en jazzbandstrio med en svart sångerska i mitten som viftar med armen och spelar tamburin. Det var den första tavla jag målade som spräckte min tidigare ordning då enbart trådsmala modeller i eleganta modekläder ansågs värdiga nog att förekomma i min bildvärld. Den utlevande kvinnan har gummistövlar och är naken. Möjligen upplever mormor och morfar tavlan som provocerande. Men ingen säger något om detta.
Det kan vara sista gången mormor kom till huset i Ensta. Efter besöket på vinden äter vi tidig middag vid det stora bordet i allrummet en trappa ned.

fredag 17 september 2010

Kommunikation var det här

Från Maximidia 2010

En önskan om webbutveckling


I fall någon undrar så jobbar jag här nu och har skrivit min första ledare. Lade ned lite för mycket tid på att rätta all den tokiga formatering som uppstår när man tar text från Indesign och publicerar den på webben (rensad, ingen synlig kod, i html-läge!) Kan någon smart webbutvecklare komma på följande funktion:
"Exportera formaterad text till webben från Indesign OCH BEHÅLL formatet MEN ta bort all DOLD skräpkod."

torsdag 16 september 2010

Firman

Fundamentet jag står på. Lennart var min pappa (1931- 2009). Jag och syrrorna har startat en Facebooksida i hans minne. Goda dagar tror jag mig ha ärvt hans känsla för timing. Den fanns kvar länge i honom, trots att han hade alzheimers mot slutet kunde han kläcka en one-liner i bland.

lördag 11 september 2010

Fotografens fröjd





Bilder från Fotografisk Tidskrifts första nummer som kom ut 1888.

Här röks det och dricks det

Roe Ethridge, Elad Lassry, Alex Prager, Amanda Ross-Ho visas på en utställning om samtida amerikanskt fotografi på MOMA, September 29, 2010—Januari 10, 2011. Foto: Alex Prager.
Ett
bildspel med fler foton finns på min hemsida.

torsdag 9 september 2010

Konsum Örnsberg

Vi var sena efter karaten O och jag så jag sprang in för att köpa bröd till middag, vi skulle göra kycklingmackor med resterna från dagen innan.
De butiksbakade bröden som låg framme i korgar var hårda. Jag gick fram till en brunhårig man och frågade om det fanns nytt bröd. Han mumlade något med bortvänt huvud och fortsatte sätta upp varor. Jag frågade igen. Då vände han sig mot mig med repliken: "Hörde du inte vad jag sa? Om du väntar en kvart."
"Ok, förlåt, jag hörde inte" sa jag.
Jag tog den hårda brödbiten i alla fall, klockan närmade sig halv åtta på kvällen och vi var hungriga. Därefter tog jag en randigkaviartub och 2 avocados och en liter mjölk och gick till kassan.
Det blev 80 kronor.
Jag frågade om de inte skulle sätta ned priset på brödet eftersom det var hårt.
"Nej, så funkar det inte", sa killen i kassan.
Jag och Olle vandrade hem och åt fläskkotlett i stället.
Brödet hamnade i soporna.
Jag kommer inte handla där igen.

tisdag 7 september 2010

Kan fylla på efter hand...

"Kära flashbackare, tösen som jag för tillfället mer eller mindre är ihop med verkar ur mitt perspektiv tyvärr inte besitta något större ordförråd. Detta irriterar mig en del och jag har försökt pika om det några gånger, men vad jag främst tänkte fråga er är hur pass vanligt det är att en person på drygt 20 år inte är införstådd med betydelsen av följande ord:

implementera
robust
mitigera
rigorös
amanuens

Detta är de orden jag kommer på just nu att hon inte förstått, kan fylla på efter hand. "

söndag 5 september 2010

Jagad av arga yrkesfotografer?

Jag gör mitt första nummer av Fotografisk Tidskrift, som går i tryck mycket snart, i morgon klockan nio ska jag ha möte med Anders Birgersson som gör formen. Jag har en lång lista på grejer som ska funka före fredag och vet UNGEFÄR vad min första krönika ska handla om (marknad- kontra kvalitet) och har NÄSTAN fått in allt material.

Det värsta som kan hända? Tja, det skulle väl vara att jag har ett gäng arga yrkesprofessionella fotografer efter mig när första numret kommer. Omslaget ÄR kaxigt! Men helt i linje med innehållet. Say no more...

Nu är det läggdags för somliga. "Pojken och Tigern": här kommer vi.

lördag 4 september 2010

Ansiktet

Alla möten med världen börjar i ansiktet, denna lilla hudbit med brosk, muskler, ögon, kroppsöppningar av olika slag. Vi tror att vi blir kära i kön men det är inte sant, det är ansikten vi förälskar oss i. Ansiktet är en spelplats för allt vi varit med om och allt vi drömmer om. Den ledsna kvinnans ansikte talar. Den sprudlande mannens. Vår energinivå avspeglas i ansiktet. När vi talar, talar vi oss bort från ansiktet. Vissa hatar sina ansikten, de talar helst långt bort från sig själva. Vissa människors ansikten är öppna. Andras är stängda.

fredag 3 september 2010

Ad hoc

Gnesta. Har målat ett par timmar och ätit 2 korvar, misslyckats med att röra i hop två ägg i pannan (varför blir det alltid vit äcklig äggkross och inte gul krämig äggröra?) och druckit en alkoholfri öl. Mums. Det händer definitivt något med sömnen när man somnar utan alkohol i kroppen. Man får möjlighet att laga sig själv. En liten kemisk pilot far runt i hjärnan och mekar. Man vaknar och är i balans. Jag återkommer i ärendet, nu ska jag läsa om en underlig hjärnsjukdom i New Yorker.

Mathimlen kom loss

Två betraktelser i en hos den alltför sällan skrivande Mathimlen.