tisdag 13 juli 2010

Soffan är mitt djur

Jag såg en gång ett teveprogram om en autistisk kvinna i USA. Hon kunde inte visa ömhet för människor men när hon kände ett behov av närhet växa inuti gick hon in i ett rum där det stod en stor stålmackapär med päls som hon kramade om och vilade på.
Så ungefär är det med soffan.
När jag är ensam hemma vill jag inget hellre än att sova på den trots att den är trång och står i vardagsrummet som är alldeles för ljust.
Det är lite som att sova i ladugården bredvid en stor varm kossa.
Soffan är ett djur.
Kanske älskar den mig också.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida