tisdag 22 juni 2010

Säg hej för helvete

De närboende. Jag pratar rätt brett nu men snävt också för det händer sig faktiskt att jag passerar en granne på den här gården som stirrar rakt igenom mig och inte säger hej.
Första gången det sker chockas man svårt.
Hur kan de inte säga hej?
Kanske säger man hej uppfordrande.
Då kan det komma ett hej.
Men möts man igen och de fortsätter att inte säga hej slutar man att hälsa.
Man orkar helt enkelt inte lägga energi på att säga hej.
Åren går och icke-hejsägarna vinner.
Man inser sakta att gatan finns för dem och träden och gungorna och kanske barnen. Men inte grannen i porten bredvid.
Jag undrar om det finns socioekonomiska förklaringar till detta fenomen. Är det så att folk i villor och bostadsrätter i högre omfattning hälsar på varandra?
Säg hej, för helvete. Det är era liv det handlar om. Er närmiljö.

3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Äsch det är helt enkelt bara vanligt ohyfs. Troligtvis har de inga vänner heller. Rätt åt dem. / G.

22 juni 2010 16:30  
Anonymous Anonym sa...

Åh vilken klockren G kommentar! Isa tycker så klart synd om dem. Kram

22 juni 2010 17:57  
Blogger Space babe sa...

Men jo, de har vänner! Det är bara vissa de ignorerar. Jag är också en sån.

Jag undrar också om det är någon sorts socialt komplex som får dem att ignorera mig. Men de har ju verkligen ingenting för det! Eller så utstrålar jag ett socialt komplex.

Men det är faktiskt sant att folk hälsar mkt flitigare här i radhusområdet!

26 juni 2010 18:42  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida