söndag 7 februari 2010

Anders

Jag ser honom linka fram, överviktig och halt. Hur gammal kan han vara? I min ålder? Förmodligen något yngre. Han ser väldigt ung ut i ansiktet, som en liten pojke gömd inuti en alldeles för stor farbror-kropp. Jag brukar hälsa men har aldrig pratat med honom. Jag kallar honom Anders. I våras när jag solade på terassen satt han på andra sidan rosorna, på en bänk, i en stor oformlig t-shirt och drack folköl. När två fjortiskillar passerade sträckte han fram en ölburk för att de skulle slå sig ned och snacka med honom en stund. De tog inte emot ölen. Fnissade bara och gick förbi. Jag är rädd för honom, tror att han en dag kommer att "snappa". Är det förtal? Jag har precis beordrat Martin att ta reda på lite mer om honom. Jag vill inte att folk ska utstråla en sådan ensamhet som han gör. Inte så här nära.

1 kommentarer:

Blogger Space babe sa...

Jag tror jämt att folk ska snappa eller knuffa ner mig på t-banespåret. Men han låter också fin på nåt sätt. Ofta finns det ju nåt fint i svagheten när den är så uppenbar.

12 februari 2010 13:28  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida