I mitt yrke gör jag ibland intervjuer med konstnärligt lagda människor. Och jag har upptäckt att ju mer konstnärligt lagd en människa är desto större kontroll vill hon eller han ha över materialet. På min tidning får de som intervjuas nästan alltid läsa sina citat i texten innan den går i tryck, men den konstnärligt lagda människan nöjer sig sällan med detta. Den vill gärna peta i brödtext. Den vill veta vilka bilder som ska användas, vilka bildtexter som ska skrivas, vilka rubriker som ska sättas. Där får den konstnärligt lagde alltid artiga men svävande svar ty jag råder inte helt själv över materialet, när text är skriven och bild tagen, tar layouten vid och en ny process börjar.
När jag var ung gav jag ut en diktsamling och blev mediernas gunstling under en kort period. I samband med att boken kommit ut hörde tidningen Veckorevyn av sig. Jag var egentligen (ideologiskt) mot Veckorevyn men samtidigt ville jag vidga det poetiska rummet och få läsare som inte enbart tillhörde kultureliten. Jag tackade tveksamt ja. Blev intervjuad av proffsiga Margaretha Hall. En trevlig fotograf knäppte ett par bilder. Jag fick läsa och godkänna texten.
När tidningen sedan damp ned i brevlådan fick jag en chock. Bilden de hade valt fick mig att se ut som en vulgär bimbo, rubriken bredvid bilden löd: KILLAR, TA FÖR ER!
När den värsta skammen lagt sig blev jag förbannad och ringde Amelia Adamo och skällde för hon var chef där då. För mig var det ett stort nederlag- jag hade totalt misslyckats med att föra fram”bilden av mig” som är så viktig för en ung konstnär. 1-0 till medierna.
Men nu är det jag som är media. Och varje gång någon ber att själv få skriva brödtexten, välja bilden eller sätta rubrik säger jag att det inte funkar så. Jag tycker till och med att det är charmigt och demokratiskt att det inte funkar så. Så sluta styr medierna, snälla, koncentrera er på konsten i stället.
5 kommentarer:
Jag är vidrig att intervjua för jag skriver gärna om hela texten. I alla fall när det gäller intervjuer angående boken om molekylär gastronomi. Men det beror på att vissa journalister fått så mycket fakta om bakfoten att texen är totalt oanvändbar och obegriplig. Och när jag ändå är i farten petar jag nog i en del annat också.
jag skulle nog vara hemsk att intervjua, här är det jag som håller i pennan :-)
Men är det inte så att vi ständigt, mer eller mindre, jobbar på den egna bilden av oss själva? Och det är ju "mission impossible" för vi är ju bara varandras speglar. Den ene tycker att Eva är härligt, intellektuellt spänstig, den andre att hon är en akademisk snobb - man vinner aldrig alla...
Att då rent handgripligt försöka korrigera andras bild av en, är rörande och säger mycket om självkänsla och självdistans...
Så du har helt rätt, konsten ska reflektera konstnären. Det är antagligen den rättaste bilden hon kan ge av sig själv (och kanske inte alls den hon tror..eller ens vill)
Jobbigt i dag när DN ringde och det inte var jag som skrev! Texten var bra, och jag har stor respekt för andra journalisters texter. Jag petade lite, mest för syns skull. De kommer ändå aldrig veta vem jag är. Känns bra.
Maria: Kul att du ska vara med i DN söndag har annars ingen större anledning att läsa den!
Skicka en kommentar