Buskar och träd

Det kom en dag när det inte fanns ett enda papper kvar i lägenheten, inga A4, inga brevpapper, inga kollegieblock, inga oskrivna lappar. Det skulle handla om buskar och träd. Om att buskar både är väldigt unga och väldigt gamla samtidigt. Kreosotbusken i USA är över 11 00 år. Den består av genetiskt identiska skott som växer i en cirkel – den ursprungliga mitten dör, men växten fortsätter utåt i en långsam spiral av nytt liv. Innan jag visste det jag vet i dag tog jag bort nya skott på buskar. Men det är de gamla grenarna du ska sikta in dig på, förstås. Ljus måste släppas in. Det gamla ska bort för att det nya ska leva. Sen måste man ha koll på buskens växtsätt men det här är ingen uppsats. Träd kan bli gamla men de är så att säga äldst i mitten, i kärnveden. Som gammmal är jag nog mer lik en oklippt buske än ett träd. Spretig, både gammal och ung i låg formation. Fast 11 000 år vill jag inte bli. En Perovskia med sin kortare livslängd räcker.

Rymmer jag inte

Rymmer jag inte hela städer– särskilt de uråldriga. Kairos rum öppnar sig inut och dammet över de trånga gränderna. All denna hetta rymmer jag. Och de nyare städerna rymmer jag. Manhattans spikraka gator och ljuset om morgonen och vinden som får plastpåsar att flyga. Och skogen rymmer jag med alla dess stigar och berg och sjöar och i sensommaren: alla dess dofter. Rymmer jag inte även hus- särskilt de ursprungliga tegelhusen och de gröna plastmattorna, trapporna och färgade glasfönstrena. Men även nätternas enorma hus– där jag vandrar ostörd och besöker delar av huset där inga andra får vistas. Rymmer jag inte även detta hus– det som omger mig nu, det lugna knakande trähuset med en ovanvåning fylld av minnen och sängar för gäster.

Äldst och sämst

I fönstret som vetter österut, mot morgonsolen, står krukor med gurkväxter med gula blommor. Ett mjukt dis vilar över sjön. Grannhunden Vera har ännu inte setts till. Jag dricker kaffe och ser ljuset stiga. Jag studerar till trädgårdsmästare på Skillebyholm. När någon ser växterna och tar hand om en plats i många år så händer något. Så är det där. Varje träd har en historia. Och en skylt! Acer, Quercus, Prunus, Alnus, Malus. Det är som att jag får börja på nytt. Jag är äldst och kan minst. I en dikt för länge sedan skrev jag: “Ingen lärde mig blomstrens namn. Biologiläraren hade så håriga händer.” Jag blev en skrivande. Men nu lär jag mig om det som växer. Vad är en lök? Löken är en stam.

När Kairo går under går hela världen under

Passerar vattenpumparnas gata, bilkarossernas, rullstolarnas, barnklädernas, verktygens, de rostiga burkarnas gata.

Jag ser mödrar utan skor som sover under träd med sina småbarn. Jag ser alla magra katter och hundar som går över motorvägar utan att blinka. Jag hör från dunkla caféer gubbars röster mumla: welcome.

Jag ser en utmärglad häst med synliga knotor. Jag ser ett par som dricker kaffe invid ett bord och på marken bredvid dem: ett nyslaktat får Jag ser en kvinna som piskar en åsna som drar en kärra och springer mot trafiken på en motorledsavfart. Jag ser en mamm äta foul på trottoaren med två små barn. Jag ser pojke sova på trottoaren med en plasttoffla som huvudkudde.

Jag går mitt bland bilarna för att trottoarerna inte finns eller så är de belamrade eller avstängda med block så att islamister inte ska kasta bomber på kyrkor och ambassader.

Jag hamnar i de fattigas kvarter där gatorna är av jord där tupparna går och fåren.

De boende ser en främling komma gående och deras reaktion är: vad kul!
Och de tycker det är lite spännande och deras andra reaktion är att försöka hjälpa.

Gatorna är ett hem.
Staden evig.

Här hänger tvätt i ruinerna

Det sägs att när Kairo går under går hela världen under.
Rimligt. Det tror jag på

Foul är foul

Vid stora fanérbordet med fötterna på slitna parketten.
Det är morgon innan värmen slår till.

Hur kan staden vara så pulserande varm och inte lösas upp?
Det känns som en omöjlighet.

Mannen jag köpte en speldosa av frågade om jag har skrivit en dikt om katter.
"Jag tror inte det", svarade jag "Skriv om Kairos katter", de lider" sade han.

Innan han gick hemifrån tog han med sig stora skopor med kattmat som han hällde ut.
Fast katterna var kräsna. De ville hellre ha kyckling. 

Vänliga ansikten värme flockas runt mig Nu törs jag handla på marknaden Nu vet jag att foul räcker till en middag och kostar två kronor Jag anar lite av klasskillnaderna Jag förstår lite vad min lärare menar när hon skrattar gott åt en tecknad serie i vilken en gubbe piskar en pojke som säger “Green Burger” istället för “Foul” Inte göra sig förmer, foul är foul. Egypten Egypten.

Bråte och ökensand

Att komma till en gammal stad som gammal (nåja) och påminnas om att jag en gång var ung och gick och gick i en annan stor stad: New York, men inte så HÄR uråldrigt gammal!

Allt är bekant fast jag aldrig varit här; hur trottoarerna är omöjliga att gå på; de små, små kycklingarna och de taniga katterna; sladdarna, elen, kablarna. 

Utanför köksdörren öppnar sig ett mörkt djupt schakt mot en bakgård fylld med bråte och ökensand. 

Det här blev genast ett hem. Parketten som trampats, partierna i golvet där det sviktar. Hissen i trapphuset i schaktet som knakar och motvilligt rör sig uppåt och nedåt. Jag kom in här och kände igen mig. Stenmosaiken i hallen. Allt liv som har levt här före mig. De stora tunga trämöblerna. Hammershøi-vibbarna. 

 Jag är ensam och känner mig som ett ensamt barn men eftersom rummen är besjälade är jag inte ensam. 

Jag skulle kunna stanna här för alltid. Alternativt: Jag har alltid varit här.

Vad ska allt bli av? frågar man sig. Var ska gatubarnen gå i skola? Vem ska se till att biltrafiken minskar? Att de gamla stammarna i alla hus ersätts med nya? 

 Ja, inte jag Jag är bara här Som gammal är jag här och vandrar i dammet och larmet mot norr mot syd mot öst och väst.

Staden Kairo verkar aldrig slut.

(88 Al Kasr Al Aini, Kairo, hos Xenia.)

Fetma och Högmod

Den jättesnälla psykoterapeuten pratar om kris och krishantering. Jag tänker: jag må ha blivit tjock och det retar mig men jag kan allt, har känt allt. ”Tanken påverkar känslan som påverkar kroppen som påverkar beteendet.” Jo tack, innan upplysningen skalade jag potatis och diskade. Efter upplysningen likadant. Hon påpekar att vi ska lyssna till det inre barnet och att vi bör närma oss hysteriska barn genom att vara milda och förstående. Ett hysteriskt barn ligger framför mig i en mataffär.  Något har inte gått som ungen vill. Jag sätter mig inte ned och är förstående.  Att bära ut ungen skrikande och sen skälla på den är mer min melodi. Men jag säger inte det.

Rehab

Vi är 14 personer i en sal, 12 har bröstcancer, 1 är man med en annan cancer, 1 är jag. Undersköterskan säger att vi inte ska vara varandras psykologer. Undersköterskan säger att vi inte ska tala om våra sjukdomar när vi äter. Mannen vill gå på gymet samma kväll. Det får han inte förrän det varit genomgång. Hjälp!

Googles och min hemlighet

Inte förrän jag såg en bild på nätet av en vit flugsvamp som såg ut att ha LÄTT rosa skivor fick jag panik. Några timmar tidigare hade jag kaxigt mumsat en bit svamp som jag var helt säker på var en knölchampinjon - en Agaricus sylvicola eller möjligen en snöbolls­champinjon, en Agaricus arvensis. 

Den doftade mandel, den hade ljusrosa skivor, den smakade bra. Nu låg jag till sängs och kände efter. Kurrade inte magen på ett oroväckande sätt? Regeln lyder: Ät aldrig vita svampar med vita skivor. Den vita flugsvampen har detta, men champinjoner har aldrig helvita skivor. Så långt var jag med. Men den andra skillnaden: champinjoner står aldrig i en strumpa, slida eller volva. Vad var det? Vaddå volva?

Vad var det vita sladdret på stammen?  Hastigt övergav jag svamp-googlandet för giftinformartions-googlande.  Medicinskt kol är visst bra att ha hemma, det absorberar giftet. Symtom kan komma efter ett par timmar. Så kaxig var jag inte att jag åt de två svamparna som jag alltså nyss var säker på var champinjoner, de låg i soporna, jag hade som sagt bara tagit en bit. Det stod att det var bra att ha med svampen när man åkte in akut så att de kunde vara säkra och att man måste få en ny lever inom en vecka.  

Jag funderade på att säga till min familj att ta med svampen ifall jag föll i koma men ville inte skrämma upp någon. Sen somnade jag. Och vaknade dagen efter. Och det hela var överspelat. Och bara Google visste.

Det är det akuta som berör

Ett regn, en utflykt till Södertälje där skogskornell, dvärgsyren och klätterbenved inhandlades. Och ett par gröna gummistövlar på frikyrkoloppisen i Viksängen. 

Jag har precis börjat läsa Lena Anderssons bok "Dottern" och tänker herrgud, jag är ju som huvudpersonen fast i peruk och smink och med en barndom med en frånvarande pappa istället för dotterns pappa som tvingade henne att tävla. Kanske även med ett lättare sinne som dotterns bror stod för. Men i övrigt: Ja. 

Om min amerikanska vän frågade: hur var din svenska uppväxt skulle jag be henne läsa "Dottern".

Att dö är inte svårt men att fortsätta leva och åldras kommer att bli svårt. Jag är inte längre kvinna utan gumma eller gubbe som far runt med skogskornell och benved. Skillnaden mellan att vara döende och akut döende är att telefonen slutar ringa. Det är det akuta som berör. Samma när man föds förstås. Summa summarum. Det icke-akuta har inte samma beröringsgrad.

Åt lunch med min bekant S häromdagen. Hon är väldigt duktig på sin manifesterande kvinnlighet. Oftast pratar hon bara om sig själv men i går intresserade hon sig lite grann för mig. Hon sa  bland annat att jag ser bra ut. Jag tackade och svarade att jag tyvärr inte känner mig attraktiv. Jag använde både författarna Lena Andersson och Åsa Lindeborg som två poler: den ena "vägrar" spela kvinna, den andra spelar kvinna för mycket. Jag pendlar mellan dessa poler.

Att dö är lätt, att bli gammal är knepigare.

Att läsa ÅL

Vad skriver hon om? Blusar och middagar, barn. jobb, publicistiska beslut, shoppingrundor, duschkrämer, killkompisar (jag vill också vara kompis med Oisin! men kanske helst inte med Dan). Hon skriver om författarträffar, jobb, panelsamtal och sin lojalitet mot AB. Hon älskar en tjusig  äldre man i tornet på Medborgarplatsen. Hon gillar vin. Hon rör sig i begränsade och privilegierade  rum. I det här digitala rummet (i bloggens, facebooks, instagrams rum) rör hon sig inte i. Hon kollar på mello med Lena Andersson och Björn Linnell i Tensta (åh det vill jag också!) 

 Jag hade respekt för henne innan jag läste boken och jag fortsätter att ha respekt. Hon står för sig själv. Å ena sidan kritiserade hon #metoo å andra sidan deltog hon i "drevet" mot Benny Fredriksson. Tänk om andra (kultur)chefer skulle kunna rannsaka sig själva på samma sätt hon gör.  Björn Wiman? Thomas Mattson? Det är HON som skriver om och tar på sig ansvaret för BF, inte hennes chefer på AB. Respekt. 

Samtidigt är det något slags kvinnlig behagsjuka över henne som jag retar mig på. Jag skiter i hennes förfall. Ja, stackare att bli lämnade av din man men spelar det verkligen någon roll att det var en YNGRE kvinna som ersatte dig. Måste vi vara gulliga i högklackat, måste vi vara så fuckable ända tills vi dör? Kan vi inte bli mer haggiga?

Jag delar ÅLs frågetecken under läsningen av förundersökningen som gällde Klådan. Man måste kunna få komplicera saker. Alla som står där ÅL står och LA står och Ekis Ekman står är värda respekt oavsett om vi håller med eller ej. Den här offentligheten är ur led. Och som ÅL skriver, hon var med och skapade den.  Lite tradigt om socialismen, men kul med han med hotellet i Varberg och Jan Myrdahl mitt i allt. Men lite trött på att läsa om uppväxten och pappan. Och sluta köp grejer. Smörigt om ungarna. Gulliga och duktiga ungar förresten, sonen som vill äta hela tiden och hennes kyl som är tom.  Det känner man ju igen. Året med tretton månader

Om poeter och amerikaners sätt att uttrycka sig

Ok poeter först.  Hur ofta ställer de inte till sina liv och bygger upp inre raserier för att på så sätt öppna upp bakdörrarna i hjärnan till sexualiteten och vreden så att de ska kunna skriva "med våld". De älskar sånt! Om inte det går tar de till droger och mediciner. Strävan efter obalans är typisk för dem.

Amerikaner vet jag inte hur de gör men det har med deras kultur att göra. Ju mer pratig och kulturellt rik omgivningen är desto mer ordrikt svarar den lilla amerikanska hjärnan på det skulle jag säga. Har ni hört en amerikansk 10-åring från en välutbildad familj i New York? Hennes lilla hjärna kokar av språk och den svämmar över av lusten att uttrycka sig. Hon låter som Woody Allen. Vänder och vrider verbalt på världen som verkar finnas som en spegelbild inuti henne.

Dessa två fenomen hänger i hop på något vis men det får jag fortsätta undersöka i en annan text.

Krönika om cancer

Läkaren hette Anton. Bara några minuter innan hade jag skojat på Facebook om att doktorn förmodligen är jätteung eftersom han heter Anton. Sen blev det som på film: läkaren lägger pannan i djupa veck. Fast nu var det ingen skådis utan jag som satt där och inte riktigt tog in vad Anton sa. Är det sista gången jag ser syrener blomma? frågade jag till slut. Nej, det ska vi väl inte tro, sa han. Spridd äggstockscancer. Operation och cellgifter. Så trädde en som “aldrig är sjuk och kommer att överleva alla och hålla tal på allas begravningar” in i de sjukas rike. När jag sprang i korridorer för att hitta rätt till provtagningar och avdelningar låtsades jag vara fru Drusse i “Riket”. Min man och jag kunde skoja trots diagnosen men vi fick äntligen ändan ur vagn och skrev testamente. Cancer är dock en otroligt tråkig historia. Den är en stor svart yllefilt som kväser alla andra berättelser. Och ja, jag var livrädd för operation och för cellgifter. Blev tröstad av Sara Danius som i radio talade om Aischylos fabel om eken och vassen. Nej - det är inget KRIG man måste bekämpa, man måste inte vara stark, bättre att böja sig som ett vasstrå. Att ta cellgifter visade det sig sedan vara ganska odramatiskt. Alla kräks inte och tappar naglar och får neuropati. När håret lossnar i tussar lägger man ut bilder på sig själv i snaggat hår i cancerforum och får en massa likes och pepp och sedan ramlar det av och till sist inser man att håret var ens minsta problem. Man sätter på sig en turban, målar dit ett par ögonbryn och läppstift och går med en kompis på museum. Där ser man en massa pensionärer som dricker vin och äter mat. Gamla vithåriga människor som jag hittills tyckt synd om för att jag har trott att de är närmare döden än vad jag är. Men nu: De är mirakel! Att de inte rasat ihop kroppsligen? Helt otroligt! Åh, jag vill också bli så där gammal. Men livet har inte gett mig en smocka, att få cancer är en del av att vara människa, det är ingen rättighet att leva tills man blir 90. Jag skulle vilja säga till alla jag har mött som tror att det är deras fel att de får cancer: den patologiska celldelningen skiter i dig som person. Cancer är en berättelse på en nivå som inte människan kan begripa ännu. Nu har det bildats vitt ludd på kinderna efter cellgifterna. Jag går in på ett cancerforum på Facebook, kallar mig Kapten Onedin och frågar hur man ska hantera det. Det ramlar av eller så rakar du bort det, säger damerna där. Skulle jag vilja vara utan denna erfarenhet? Det konstiga svaret på den frågan är nej, det skulle jag inte. Det här är mitt liv. Och nu är det corona-tider och snart blommar syrenerna. (Publicerad i "Rädda Livet" nr 2 2020)

Corona

Märkliga tider. Beteenden blir förstorade, den rädde blir mer rädd och den hjälpsamme mer hjälpsam. Mänskligheten har trots allt fått en gemensam fiende. I höstas när jag var sjukskriven var det som att världen snurrade och jag stod stilla. Nu är det världen som står stilla.  Gatorna i stan är tomma, butiker tomma. Nu är det inte toapapper utan jäst som är slut i affären. Svensken bunkrar och bakar.

Jag läser på om själva viruset. Dessa biologiska enheter utan egen ämnesomsättning. Varken levande eller döda. Ofta hundra gånger mindre än en bakterie.

Den senaste gemensamma genetiska anfadern för alla olika typer av coronavirus har daterats till cirka 8000 f.Kr läser jag på Wikipedia. Vattnet i Venedigs kanaler är inte längre grumligt utan klart läser jag någon annanstans.

Vi lämnar staden för att vara på landet ett par dagar.  Jag ska försöka att inte läsa ALLA nyhetsartiklar. I stället flytta på stenar och gräva.

Hipp som happ med prover

Om man råkar ha genen BRCA1 och får äggstockscancer så kan man efter cellgiftsbehandling få en medicin som heter Lynparza. I somras togs gentester på mig som skulle skickas iväg för analys i Lund. Under hösten har jag med jämna mellanrum frågat läkaren om svaret kommit men har fått nej och förstått att det kan ta tid. I morse läste jag att Lynparza brukar ges till patienter med genen direkt efter cellgiftsbehandling för att återfallsrisken ska minska. Jag kom på att jag inte fått veta om jag bär på genen eller ej, så jag ringde NKS. Då får jag veta att det aldrig skickades några prover i somras (!) utan att de skickades i januari. Det hela slarvades bort. Nu har jag kontaktat patientföreningen och försökt kolla i journalen i fall remisser ligger kvar men jag hittar inget.  Min fortsatta behandling känns lite slumpmässigt hipp som happig med andra ord.

Alla nuckors klubb

Vi är mer än våra tillstånd vill jag utbrista.
Boken Nuckan av Malin Lindroth var verkligen inte bra. Sista stycket handlar om kintsugi alltså den japanska metoden att laga gamla spruckna krus med guld. Och det är ju vad Malin Lindroth velat göra med begreppet “nucka”. Synd att det inte blev guld.

När jag lägger ifrån mig texten tänker jag flera saker: att (med mig jämngamla) Malin Lindroth sitter fast i skam, att hon har sökt kärlek hos fel män och att 11-års terapi uppenbarligen inte verkar ha hjälpt alls. Och att den där häxan i USA som en gång sa till Malin Lindroth att hon var ful fortfarande håller henne i ett stadigt grepp.

Vad gör begreppet “nucka” annat än att befästa att det finns något som heter det? Jag kommer att tänka på en förening vars medlemsbrev jag ombads skriva för länge sen när jag var singel. Den hette typ “de ensamstående mammornas förening” Jag tänkte i mitt stilla sinne då att ett medlemskap skulle befästa ett tillstånd jag inte ville vara i– alltså att vara ensamstående mamma med barn (vilket jag var) – och för alltid förvandla den just då rådande omständigheten till en identitet. Nej tack.

Jag tyckte sålunda att det var en väldigt underlig förening.

Om jag ska vara konstruktiv så borde denna bok i stället heta “Alla nuckors klubb” och den (tyvärr!) humorlösa Malin Lindroth borde skrivit om hur hon försöka värva mig till klubben för eftersom hon inte vill vara helt själv i den.

Vrider och vänder man lite på begreppen är jag helt klart en presumtiv medlem även om mitt förflutna inte innehåller lika många “tack men nej tack” som Malin Lindroths. 

Ja, det var en sorglig och konstig bok som gjorde mig djupt beklämd. Vi ÄR inte våra tillstånd Malin Lindroth, vi är mer än så.

Vitt brus

Så går solen ner igen i Goa och jag har läst klart Vitt brus av Don DeLillo, en författare som jag borde ha intresserat mig för tidigare, men jag anar att den var för svår för mig när den kom ut 1985 och jag kom till USA 1986 och skulle läsa den på engelska. 

Det känns som att boken förebådar hela mitt 90-tal. Så småningom tycker jag dock att den blir alltför kompakt och pratig; långa smarta utläggningar om än det ena än det andra. Gestaltningen blir sekundär, varenda person verkar finnas till för att hålla Don De Lillo-monologer vilka absolut inte ointressanta bara alldeles för långa och för många. 

Huvudpersonen skildras som en någorlunda närvarande far men jag kan inte låta bli att jämföra med till exempel en modernare Karl Ove Knausgårds fadersgestalt. Den här pappans ungar dyker upp i raderna som sanningssägare; blott verktyg för pappas behov av att hålla sin inre monolog så de blir aldrig egna gestalter. 

Om DeLillo inte hade så stort ego skulle han både förstå det och dessutom slippa sin värsta dödsskräck för hela boken handlar om just det: rädsla för döden.

Tokarczuks och Houellebecqs likheter

Inferno heter restaurangen i Goa. Att vara här känns som att vara på ett nöjesfält, som på Gröna Lund. På väggarna eldtapeter och servitörerna har skjortor med svart botten med eldslågor på. En TV visar sport.

Ett gäng engelsmän– som alla ser gravt alkoholiserade ut– dricker vatten (!)
Det serveras en usel Palak paneer som påminner om spenatsoppa.
 Men här finns också en stadens puls och mycket att kolla på.

Jag sitter och läser Olga Tokarczuk och ser likheter med Styr din plog över de dödas ben och Houellebecqs Serotonin som jag precis läst.

1. Djurens situation och lidande. MH reser runt i Frankrike. Grisar far illa. OTs kvinna som beskriver djurens rätt, djurättsaktivist, djur som hämnas.

2. Ensamheten hos berättarna. Båda är milt sagt extrema kufar. OTs skriver arga brev till myndigheter. MHs har gett upp men beskriver alltid människor på håll, precis som OT

3. Uppgivenheten, allt är för sent, dystopiskt.

4. Utsvävningarna. OTs astrologiska, MHs naturvetenskapliga.

5. Förmågan att se andra människor. OT ger dem namn: “Storfot”. MH beskriver scener. Här finns också skillnader dem emellan.

Men herre Jösses, engelsmännens kroppar är som kompakta block: rakade huvud, breda nackar, shorts. Men det finns en annan kroppstyp också: spenslig och intellektuell med vitt ulligt hår men då tror jag att de är amerikaner.

Tänk att alla dessa ska leva längre än mig. Förlåt, men ingenting är vackert här. Allt är förbrukat.

Nu uppenbarar sig en stackars 60-årig man som vill sälja djävulshorn och blinkande treuddar. Också ett jobb. Jag vet faktiskt inte om jag VILL överleva.

Fragment av en döds- PDF

Jag ser henne ta emot dödsbudet i sin rullstol omhändertagen av undersköterskan Lukas från Eritrea i sin lägenhet på Högalidsgatan 28 på Södermalm i Stockholm. Först reagerar hon med förvåning, som att hon inte hör. Eller så krånglar hennes hörapparater och de börjar tjuta. Hon ber att få höra meddelandet igen och sedan säger hon: då slipper hon i alla fall sitta som jag, hjälplös. 

Jag sitter på ett plan till Goa när jag skriver detta, iklädd de vita stödstrumpor jag fick efter operationen på Karolinska i somras. Fysioterapeuten var desperat för att hennes arbetsmiljö var så dålig och när hon fick veta att jag var journalist ville hon delge mig sin arbetssituation. Jag försökte ge henne råd, nyopererad som jag var med magen täckt av agraffer. Sedan prackade hon på mig stödstrumpor. 

Fjun växer på skallen, håret börjar växa så sakteliga efter höstens cellgiftsbehandlingar. Om jag såg mig själv skulle jag nog också undrat vad som hade hänt och gissat på cancer. Sista behandlingen var i slutet av november. Innan jag reste fick jag veta att värdet för cancermarkören CA125 återigen har stigit men att det inte går att göra något åt det nu i alla fall och att det inte behöver betyda återfall. Njut av resan, sa doktor Caroline. 

Jag tänkte berätta mina minnen, dessa förrädiska historier. Vem talar jag till? Vad vill ni veta? 

 “Jag” är inte så intressant längre men om jag nu dör och aldrig får se mina barns barn och någon i en framtida familjeskara en dag undrar vem “den döda släktingen Jenny var” så kan jag åtminstone försöka teckna en bild: någon får langa fram denna döds PDF, I guess. 

Min mamma Birgitta är inte okänslig även om jag utmålade henne drastiskt men sedan är det inte alls osannolikt att det skulle bli exakt som jag beskriver. Hon är osentimental och arg på livet bara. Min sjukdom som har varit verklighet sen i maj förra året har hon lyckats förtränga helt. 

Det var något med magen va? Mår du bättre? 

Jo, tack det är bättre, jag har fått vård. 

Hon skulle säkert kunna förtränga att jag var död. 

Birgitta Svedberg, född Tirén, ska stå i hennes dödsannons “Och glöm inte att bjuda XX på begravningen”. (XX var ett av fosterbarnen mamma ömmade för). Hon föddes 1932 och hon födde mig 1966. Jag kommer inte gå in på min uppväxt i mexitegelvillan i Täby för då fastnar jag där och beskriver varje rum och varje korridor och varje garderobsdörr i detalj. Hur ljuset faller vissa tider på dygnet etc. 

 Jag vet faktiskt inte vad som format mig mest: huset eller min mamma. Jag gissar på huset för min mamma hade fullt upp med de andra barnen: mina fyra biologiska syskon, matlagningen, städningen, trädgården och sedan fosterbarnen och hundarna. Min mamma var aldrig stilla men nu, i sin rullstol, är hon stilla och hon undrar varför hon fortsätter att leva. Och jag som alltså kan dö innan hon dör är inte lika arg som vad hon är. Möjligen är jag lika rörlig som hon var tidigare; jag bär en stark inre energi som ständigt kräver att jag förflyttar mig. Så nu tog jag spjärn mot min gamla mamma för att berätta något. Oklart vad.

Paus

Inga synliga tumörer på röntgen sade läkaren och jag ska inte behandlas mer på 3 månader.  Kroppen är så slutkörd att den behöver vila oavsett. Att CA125-värdet hade stigit till 45 ska jag inte ta så allvarligt, det behöver inte betyda något. (CA125 är en cancermarkör för äggstockscancer: under 30 är normalvärde, i maj hade jag 250, efter operation 50, under hösten och cellgiftsbehandlingen sjönk det till 12-13). Jag har ett bråck efter operationen och får jag jätteont i magen ska jag uppsöka sjukhus. Det kan bli tarmvred. Har inte googlat bråck ännu. Nu tar jag cancerpaus.

Helst inte tänka på utan vara

När jag blev sjuk började jag ta mediciner. Förutom cellgifter fick jag en massa olika preparat som skulle hjälpa mot diverse biverkningar. Min kompis B skämtade om att jag skulle ha en medicindosa. Under behandlingsdagarna med cellgifter åt jag en massa kortison (ni vet att barn med cancer ofta är uppsvullna på grund av kortisonet) Jag fick mediciner mot illamående, förstoppning, diarré, halsbränna, magkatarr, munsvamp, smärta, för att sova, mot allergisk chock osv. När sista behandlingen var över gick jag till Apoteket med en påse full av mediciner jag inte använt. Skön känsla. Jag vill inte ha något alls framöver. Men tack för att de hjälpte.

En annan aspekt av att vara sjuk är att man måste vara vaksam på den egna kroppens signaler som jag tidigare varit väldigt dålig på att tolka eller överhuvudtaget tänka på. Tidigare i höst fick jag till exempelvis hög feber och det tog ett par timmar innan jag kom att de hade sagt att jag ska ringa då, tänkte att det skulle gå över av sig själv och hade gått och lagt mig.

Denna vecka har något varit fuffens, matsmältningssystemet krånglar och jag vet att denna typ av cancer oftast kommer tillbaka i magen. Så jag bör ju vara uppmärksam på vad som händer. Så nu har jag efter 3 dagar pratat med sjukhuset och hämtat ut ny medicin och hoppas att det bara är magkatarr. Jag måste lära mig att ha en på- och avknapp för oro.  Jag tycker bäst om att inte tänka på kroppen utan att bara vara kroppen. Den friskes privilegium.

Jan Holmberg skriver intressant i DN i dag om boken "Tragedy, the Greeks and us"  att tragedin inte lär oss särskilt mycket. Tvärtom lämnar den sina gestalter och publik med en omtumlande känsla av vilsenhet, ofta formulerad direkt i dramerna med den återkommande frågan: Vad ska jag göra?------Ett grundläggande skäl till sorg har dock vi människor gemensamt: att världen inte är skapad för oss, och inte heller vi för den. Det är en tragisk insikt som vi får leva med.

Ett slags blankhet

Cellgiftsbehandlingen gör att jag tappar namn och i viss mån ord. Och i viss mån händelser. Det episodiska minnet (heter det väl- det som gör att man kan återberätta långa haranger av något som hänt i stora episodiska sjok) har aldrig varit min starka sida. Jag var på fest i lördags och en person talade då om att vi setts på en annan persons 40-års fest. Inget som helst minne av det. Den kända kocken som bor mittöver oss försökte jag smalltalka med häromdagen och sedan fick jag för mig att han hade en Jack Russel men han har en fransk bulldogg. Ingen idé att försöka gissa känner jag. Jag är som ett blankt rör just nu med en väldigt glatt insida. Hoppas att det ska skapas lite nya hjärnceller och grejer framöver härinne. Det är också svårt att säga vad som är cellgifter och vad som är själva situationen. Hela hösten har handlat om att "skala av".  Familjen är dock här, vännerna är här, böckerna är här, hunden är här, vädret är här, ljuset är här.

Ladda pinnen

I bland tar jag upp en pinne till min hund Eddie. Eddie hoppar och skuttar och vill ha just den, inte någon annan. Så kastar jag pinnen, han springer efter, plockar upp, kommer med den, tuggar på den, njuter av att äga den.
Tar jag då upp en ny pinne släpper han raskt den gamla, det är den nya pinnen han vill åt nu, den andra glöms bort. Och när han själv ska nosa på marken efter pinnar vet han inte vilken han ska välja, liksom oförmögen att välja vilken pinne som man bör begära. Jag måste ladda pinnar med värde åt honom.
När jag gick in på möbelaffären Brandstationen på Hornsgatan igår såg jag ett bord i bambu och glas, jag tror att mina föräldrar hade något liknande, i alla fall förknippar jag det med typ bastumiljö på 70-talet. Men det var redan sålt. Sedan blev jag helt besatt av att hitta ett sådant bord på nätet. Sniffade och klickade runt, ville äga. Brandstationen hade laddat pinnen.

Cancer- det är vi

 "Lidandets konung: historien om cancer" av Siddhartha Mukherjee handlar om cancerns  och cancerforskningens historia. Jag har slukat den. Särskilt delarna som handlade om celldelning, de har jag läst flera gånger. Föredömligt pedagogiskt skrivet för mig som bara läst biologi högstadiet. Om strömbrytare i cellerna: kinaser som står på hela tiden inuti cancerceller och får cellen att dela sig utan slut.  Forskare kan fortfarande inte redogöra för skillnaden mellan frisk och sjuk celldelning. Det mänskliga genomet har cirka 500 kinaser. De flesta sköter sig som de ska. (Ja, mirakel!)

Cancercellens tillväxt är som en spegelbild av den friska cellen och lånar sin odödlighet från normal fysiologi. Cancer kan sätta i gång på grund av yttre påverkan eller börja av sig själv.  En liten kromosombit byter plötsligt plats, den skulle sitta på plats 22 men sitter plötsligt på plats 9 och mutationen är ett faktum.  Ordet onkologi kommer från grekiska ordet Onkos som betyder last.  Vi bär alla denna inneboende last i vårt genom, redo att aktiveras. Cancern, det är typ vi. C´est nous.

Susan Sontags bok "Sjukdom som metafor" från 1978 ekar genom boken och han beskriver hur föreställningarna om vad cancer är varierar över decennierna. I vår tid är det genteknik och immunterapi som ska lösa cancerns gåta.

Hela krigsterminologin att man ska "kämpa" mot cancer och att det råder ett "krig mot cancer" härstammar från efterkrigstidens USA där skickliga PR-människor deltog i att samla in pengar för forskning.

Under 1800-talet experimenterade kemister med olika molekyler för att hitta billiga sätt att färga tyg. Alla dessa experiment lade grunden för läkemedelsindustrin. Senapsgas är ett tidigt cellgift. Galet intressant!

Susan Sontag fick för övrigt en av sina cancerbehandlingar i en tid där man praktiskt taget bombade patienter till dödens rand med cellgifter. En effekt var att patienterna fick ny cancer av själva cellgiftsbehandlingarna. Inte jättesmart med andra ord. I en annan tid trodde man på radikalkirurgi och tog bort så mycket man kunde från den drabbades kropp.

2600 år före Kr skrev Imhotep i Egypten om olika åkommor och hur man åtgärdar dem. När det kom till utbuktande knölar, svullnader i bröstet  skrev han kort på en av sina papyrusrullar: "Det finns ingen bot." Mellan år 1990 till 2005 sjönk dödligheten i bröstcancer i med 24 procent. Detta tack vare cellgifter, strålning och operationer.

1975 fick 16 av 100 000 amerikanska kvinnor äggstockscancer. 10 var döda efter 5 år. 2016 fick 12 kvinnor av 100 000 samma diagnos. 9 var döda efter 5 år. Inte jättemycket har hänt på det området uppenbarligen. Det är bättre att prata om cancrar i plural än att det ska vara en sjukdom.

"Cancer är en fantastisk möjlighet att pressa ansiktet mot det fönster som står mellan dig och din egen dödlighet" skrev poeten Jason Shinder. Instämmer.

Jag tar det inte personligt

Jag tar det inte personligt. Det är inget som är riktat mot mig. Ingen vill mig illa.  Detta hände mig. 

Små svarta prickar

Att tappa håret verkar många verkar tycka är läskigast med cancer. Det tyckte jag också förut. Efter fyra cellgiftsbehandlingar har jag inget hår och inga ögonbryn och nästan inga ögonfransar. (Jo 2 på ena och 3 på andra ögat). Men när man väl är här, är hårlösheten det minsta problemet. Jo, jag lider av att inte vara snygg och ja, det är lite jobbigt med damerna på Friskis skräckslagna blickar på mig när jag (förvisso i turban) påminner dem om deras egen dödlighet.

Men i morse- vad får jag se om inte små små svarta prickar, ja nästan små strån, där ögonfransarna har varit. Det är små nya hårstrån som vill ut. Nu har jag två omgångar cytostatika kvar så de lär väl ryka igen men ändå. Det pågår något friskt därinne också.

Vovven

Hunden sitter och stirrar upp på mig. Han verkar ha blivit mer orolig efter kastreringen. När vi äter följer hans ögon intensivt våra rörelser. Han har aldrig fått människomat, aldrig tiggt. Nu håller han sig nära. De bruna ögonen håller uppmärksamt koll.

Grå dag. Jag och vovven ska gå promenad. Jag försöker gå minst 8 kilometer per dag. Nu har kortisonet släppt och tröttheten har kommit. Värk i lederna. Men jag går. Böjer mig som vass.

Nej och jag vet inte

På frågan om de där stickningarna i fötterna nyss beror på neuropati svarar jag: vet inte.
På frågan om cancern kommer att sprida sig till hjärna, lunga, tarm osv sen när jag är klar med cellgifter svarar jag: vet inte.
På frågan om varför cellerna började dela sig okontrollerat just i denna lekamen svarar jag: vet inte.
(Fast jag har alltid varit snabb, bra på att plocka upp trender, vill alltid vara först)
På frågan om jag själv ser någon orsak till cancern svarar jag: nej.
(Kvinnorna i den amerikanska gruppen svarar påfallande ofta stress på den frågan.
På frågan om jag ser cancer som en sjukdom svarar jag: nej.
På frågan om stress kan vara anledning till att man får cancer svarar jag bestämt: nej.
På frågan om vilka skador cellgifterna kommer att orsaka permanent svarar jag: vet inte.
På frågan om jag har ångest svarar jag: nej.
På frågan om det är synd om mig svarar jag: nej.
Nu ska jag läsa Haggan.

No schwung

Visst, halsen lyfter, blicken far upp mot höstskyarna men inte med samma schwung. Kroppen är tystare, köttet spritter inte till lika ofta.  

Halvvägs men genom vad

Om en timme ska jag äta fyra olika slags mediciner: Betapred, Ondansentron, Loratidin och Laritidin. Sedan beger jag mig till NKS för min tredje cellgiftsbehandling. Halvvägs i tunneln. Förra veckan gick jag (till slut) till en kurator. Det var som att sjukdomen kröp in under skinnet på både mig (och min man) när hösten kom och terminen började.

När kuratorn lyssnat färdigt på mig sade han att det verkar som att alla mina frågor är medicinska. Varför kontaktar du inte läkaren? sade han. Ja varför inte det, svarade jag.
Hon har väl annat att göra...varför ska jag störa henne med just mina medicinska frågor...?
Det där är en generationsfråga, sade han. De unga stör läkarna hela tiden. De till och med ifrågasätter de behandlingsmetoder läkarna förordar. Vissa av dem väljer till och med EGNA behandlingsmetoder med förödande resultat. Kuratorn sade även att när man inte vet saker går det väldigt mycket energi i hjärnan åt att fylla i luckor. Att det skapar omedveten stress.

Aha, jag tillhör alltså det gamla gardet. Märkligt är att jag är väldigt bra på att slåss för anhöriga inom vården och skriva lite lagom upprörda mail till läkare osv. Men när det kommer till min egen vård tar det stopp. Ordet "förmätet" kom för mig, att det skulle vara förmätet att kontakta läkaren. Kuratorn och jag kom i alla fall överens om att jag skulle ringa läkaren. Det gjorde jag genom kontaktsjuksköterskan dagen efter. Läkaren ska ringa denna vecka. Vi får se om hon gör det. Jag har skrivit ned frågor. Det är som att jag saknar en karta över var jag är. Vet ingenting om vad jag kan ha att förvänta mig. (Flera behandlingar? Prognos utifrån andra i min ålder och mitt stadium? Är jag testad för genen som ger denna cancer? Är det stor risk att bli kroniker osv)

Jag vårdas sedan ett halvår men har ingen läkarrelation. Fragmentarisk kunskap om sjukdomen får jag genom att googla och genom olika patientnätverk. Det svenska nätverket för gynekologisk cancer har en icke särskilt upplyftande toppbild på Facebook: 700 får diagnosen, 550 dör.

Det är som det är och det blir som det blir

-Hur mår du? Du har haft något problem med magen väl?

-Jag mår ok, jo jag har ju problem, opererat mig och går på cellgifter.

-Inget kul. Jag hade ju bröstcancer, det är därför det ena bröstet är mindre än det andra.

-Jo, jag minns det. Men du slapp cellgifter, det är bra!

-Jo.

-Annas pappa, vet du hur många cellgiftsbehandlingar han fick?
-Nej.

-Över 100!

-Jösses! Och du?

-Två, har fyra kvar denna omgång.

-Men du mår bra?

-Jag mår bra, lite trött bara. Och håret är borta. Men det växer ju ut igen.

-Ja, det gör det. Bra att du mår bra.

-Ja. Det är som det är och det blir som det blir.

-Precis! Förresten, jag har skrivit upp något jag skulle säga när du kom. Vänta...jo, när jag dör vill jag ha en annons i både SVD och DN och mitt flicknamn ska stå med.

-Ok, det fixar vi.

-Och så får ni höra av er till NN, hon har varken DN eller SVD.

-Ok, det ska vi göra. Men du förstår att det finns en risk att jag dör före dig...

-Nej usch. Barn får inte dö före föräldrar. 

-Det hoppas jag inte men bara så att du vet. Men vi fixar med annonsen.

-Men å andra sidan vill jag inte att någon av er ska sitta så här som jag gör nu...

-Nej precis.

Att läsa" K"

Hon saknar de gamla i akademin, de som såg henne som den unga kvinnliga begåvningen. Allt var bättre förr. Lilla K. Förmer är bara förnamnet. Men också briljant. Ovan vid konkurrens. Sara Danius och Sara Stridsberg är också briljanta, varför är de inte vänner? En tragedi att vissa kvinnor har svårt för lagspel. De lämnade SA alla tre.

Hon skriver "K" i en verklig kris och texten berör mig. Hon lutar sig mot Birgitta Trotzig och Simone Weil som sina litterära "mödrar". Marguerite Duras är inte direkt en "mamma" men hon är också med i teamet K. Med flera. Jo visst kan man ha synpunkter på att hon jämför sin förföljelse med judeförföljelse och med Almqvist och Strindberg, men kom igen, hon lutar sig mot de hon kan luta sig mot. Hon är i kris.

Om duet i texten alltid är JC prickar han in henne bra genom att säga: "Du tror dig vara allt. Kung, jag menar drottning i din värld". Hon verkar inte inse inte vilken makt hon har i världen "därute" eller rättare sagt "därnere".

Att hon blir oerhört stolt över att få Nordiska Rådets pris är tydligt samtidigt som hon säger sig inte förstå sig på tävlingar. Och hon är VÄLDIGT säker på att alla vill peta ned henne från tronen. Konspirationen på DN, de mediokra, hopen, megärorna...(Jag var tvungen att googla vem som var nominerad till Nordiska Rådets pris samma år. Debutanten Tom Malmquist...skulle han vara en fiende...?)

Och hon går aldrig nära den fråga man vill ställa: Vad har du för killsmak, K? Alla dessa kvinnor som hennes man haft sex med och/eller varit fysiskt påträngande med på sitt Billy Buttiga vis, hur har det påverkat henne? Jag var också frankofil som tonåring, kunde killen franska så dög han. Men samtidigt: självklart får hon älska vem hon vill och jag tycker att hon beskriver sin kärlek vackert. Hon påminner om Mio i Mio min Mio som är trött på att höra att hans far är en slusk. Han är ingen slusk, han är en konung! Och hennes JC har inte våldtagit någon. (Jag har för övrigt läst domen och har också mina tvivel om hans skuld.)

K är skriven efter det att kulturministern använt ordet Äckel när hon tänker på JC. Degueulasse. Det är rätt magstarkt.

Undrar om hon (precis som jag) haft Carl Johan Malmberg som lärare i filmvetenskap. Pasolini finns med och Himmel över Berlin, Stalker refererar hon till på samma sätt jag gjorde tidigt nittiotal. Als das kind ein kind war. Hon använder sig även av Reskamraten av HC Andersen, jag måste läsa den för att förstå varför. En ond saga.

Författaren till "K" är en sådan jag under en period försökte (?) bli men egentligen aldrig ville (?) eller kunde (?) bli på grund av för vulgär: jag gillar gatan för mycket. Hennes dikter säger mig oftast: "Hej, jag är ett fint konstverk med rätt referenser och fin rytm, du ska beundra mig." Hon LUTAR sig mot litteraturen men hon bröstar sig inte upp över den på det där sättet som gör att jag blir lycklig.

Hon kallar Mare Kandre ett geni (nåja, snillrik). Men Mare hade humorn och bubblet. Mare var inte rädd att skita ned sig. KF spritter inte. Att tornet rasat kan nog bara vara bra hennes framtida konstnärskap. Det är rätt roligt härnere, trots allt.

Vad jag hittills snappat upp om C

Häxkvasten på björken kan man kalla för en tumör om man vill men den ställer inte problem för trädet på samma sätt som den skulle göra i fall den satt på människan eller djuret. Växter har nämligen inget blodomlopp som cancercellerna kan fara runt i. En stor kropp borde få cancer oftare än en kort eftersom den har fler celler och risken för mutation i någon av cellerna borde vara större. Men elefanter får nästan aldrig cancer och en viss sorts valar får väldigt sällan cancer fast de borde. Cancer är sedan gammalt. Innan syret fanns på jorden i några större mängder och innan könskromosomerna hade cellerna andra strategier för att få oändligt liv. Det kan vara denna urgamla strategi som är cancer. En cell som blir cancerogen kan alltså vara en cell som återgår till ett "safe mode", en gammal metod för överlevnad. De som tror på denna teori använder syre för att döda cancercellerna. Cellerna verkar inte gilla det.

Skapa relationer

Att ta cellgifter att väldigt odramatiskt. Precis som jag tidigare kopplade "ta spruta" till sprutscenen i Pulp Fiction hade jag en bild av "ta cellgifter" från någon film där man med våld trycker in ämnen i en skrikande människas kropp. Så är det alltså inte. Man tar mediciner hemma, promenerar till Nya Karolinska, ligger lugnt och stilla på en brits med en slang i armen. Eftersom jag tagit 40 tabletter kortison innan var jag dock lite rastlös. Som tur var råkade min kompis B ta cellgifter samma dag så jag hade anledning att springa runt på avdelningen och prata med henne.Hon såg ok ut men har haft det tufft med sin behandling,  svamp i munnen och fått intravenös näring på nätterna. Vi kommer fortsätta ta cellgiftsbehandlingar samma dagar. Relationer är viktigt.

På tal om relationer. Under den tid jag varit sjuk (fick besked i slutet på maj) har jag i princip inte träffat någon läkare mer än en gång. (undantaget den stackars avdelningsläkaren på operationsavdelningen på NKS som vid första tillfället fick berätta att operationen var inställd och den andra gången berätta att operationen hade varit oproblematisk men att jag tyvärr inte kunde träffa läkaren som opererat. Och visst byggde jag lite relationer med undersköterskorna, särskilt på Huddinge.

Nu har jag visst en ansvarig läkare som jag träffat en gång men den här föreställningen att jag kan luta mig mot någon särskild som kan mer än jag, den har jag inte. Jag är ju uppvuxen med läkare- i bokform alltså: Axel Munthe, Lars Gyllensten och särskilt Oliver Sachs. Jag har till och med rått min yngsta son (men han har andra planer) att bli läkare och tänkte då främst på dessa herrar som förebilder.

Men på NKS är jag snarast underkastad ett system. Och ja, jag underkastar mig. Men det är ett system som inte uppmuntrar mig att luta mig mot någon särskild. I den amerikanska stödgruppen för äggstockscancerpatienter som jag är med i ringer sköterskorna och patienterna i väggklockor när man avslutat sin behandling, vissa står och kramar om sina läkare. Jag är inte direkt avundsjuk, jag noterar bara skillnaden. Jag är så inställd på att skapa relationer, för mig är det de som blir meningsbärande.

Det måste ju gälla alla. Det var en läkare som uttalade sig i tidningen om NKS att det var som att de här konsulterna hade förstört organisationen till den så milda grad att de inte själva kunde skapa mening. Som kolonisatörer som drar nya kartor och slår sönder fungerande institutioner. (Obs, jag orkar dock inte riktigt att "vara journalist i NKS-fallet,  jag bara anekdotiskt noterar vad jag upplever som patient.)

Sköterskorna på NKS jag träffade i går verkar  "göra sitt jobb" men inget mer. De verkar allvarligt talat inte glada. Jag försöker skoja och prata men det går inte så bra. Jag frågade en vad hon skulle göra på sin semester: "sova", sade hon och himlade med ögonen. Jag påpekade för en som passerade att det låg ett kvarlämnad provflaska på mitt handfat: "ta det med din sköterska", svarade hon surt.

Tur att Britt var där.

CA 125

Ja, vad ska jag säga om min humor? Jag tycker fortfarande det här är roligt skrivet fast jag då själv nu råkar kvala in i den grupp som inte lyckats blidka Försynen med min korta och kärnfulla storytelling. ( ja, lite töntigt skrivet att kulturen och biologin skulle liera sig men vad fan, man försöker ju testa saker)

Eller vad vet jag. Antingen sitter jag här sen och är glad och pånyttfödd med tussigt hår som växer ut. Eller så gör jag inte det. Eller så har jag en kronisk sjukdom vilket somliga i den amerikanska stödgruppen för äggstockscancer har. "Sjuk på mitt 9 år, sjuk på mitt 10 år" etc. Det är den gruppens medlemmar som lärt mig begreppet CA 125.  Deras värden går upp och ned och de är ömsom glada och ömsom ledsna.  De visar bilder på sina operationsärr och på sina kala hjässor. De tatuerar in rosa band på sina armar, de ringer i klockor när de slutfört sina sista cellgiftsbehandling. De berättar om sin monstruösa fatigue och om sitt illamående och om sina värkande muskler och lemmar. De diskuterar biverkningar och mediciner.

Gruppen består av 6443 medlemmar. I Sverige är det bara cirka  700 personer per år som drabbas. Och de flesta är tio-tjugo år äldre än jag. En närstående sa: vad konstig att just du blivit sjuk, du som lever så hälsosamt. Ja, det är ju bara otur, har inget med mitt leverne att göra.

Fick en plötslig fixering vid mina ögonbryn (allt annat hår kan jag tappa men vill för fan inte tappa dem!) och fick tips att göra 3D microblading innan jag börjar med cellgifter. Men efter ett antal samtal visade det sig att jag inte får det på grund av intar blodförtunnande medicin och börjar cellgiftsbehandlingen redan på onsdag. Surt. Får väl måla dit ett par sedan. Nu ska jag laga lasagne.

Pre op, op, postop

Operation av äggstockscancer den 18 juni på Nya Karolinska i Solna. Att vara där känns som att befinna sig på en flygplats: elegant och ödsligt, stora rum, konst, vacker belysning.  Jag skrevs in kvällen innan. Dagen för operation låg jag redo, med slangar i armarna och operationsklädd. De skulle hämta mig på förmiddagen. Men efter lunch, då jag legat och väntat  utan att få någon information, kom avdelningsläkaren in och berättade att operationen var inställd. Jag blev förtvivlad. Hon tröstade, lade sin hand på min arm, uppträdde mycket professionellt och empatiskt.

Känslan av att ha blivit övergiven var mycket stark. Hon, liksom flera andra tidigare, frågade om jag behövde prata med kurator. Nej, om vad? svarade jag. I det här fallet hade kuratorsstöd behövts på grund av hur jag blev behandlad av vårdapparaten, inte om att ha själva sjukdomen. Känslan är att man är helt obetydlig. Jag undrade hur de skulle gjort om jag hade varit kronprinsessan, hade de ställt in operationen då? Men det här var inget jag uttalade. Man slåss inte för sig själv i det läget. Läkaren gratulerade och sa att jag trots allt fått en ny operationstid snart, den 24 juni. Det var inte alls självklart. Jag frågade henne om jag kunde vara säker på att den verkligen skulle bli av. Det kan vi tyvärr aldrig riktigt lova, sade hon. Jag gick hem.

Veckan efter, den 23 juni, lades jag in igen. Min man hade ringt och talat med kontaktsjuksköterskan och de hade då lovat att jag skulle prioriteras och opereras först. På morgonen den 24 gick jag ned till operationsavdelningen på plan 6. Narkosläkare och teamet satte ryggbedövning, jag fick en komplimang för mitt personnummer. (De 4 sista siffrorna är en ovanlig kombination).God uppslupen stämning. Jag somnar in. Klockan är snart halv nio.

När jag vaknar är klockan runt halv tolv. Det första jag frågar är om jag har stomi. Det fanns nämligen en risk att de skulle ta en bit av tarmen under operation. Ingen stomi. Lyckokänsla.  Jag ligger på uppvaket, mitt i en korsning, där massor av personal och patienter passerar. Roligt att ligga och titta. Känner nästan ingen smärta. Timmarna går, studerar hur personalen jobbar, de far som skottspolar, de är vänliga och hjälpsamma både mot oss patienter och mot varandra. Jag suger på en liten svamp som jag kan doppa i vatten, är extremt törstig.

Framåt kvällen får jag flytta upp till avdelningen. Min man kommer. Jag känner mig ok och pratar glatt med honom. Men gradvis får jag mer och mer ont. Jag har en extra knapp jag kan trycka på en gång i halvtimmen  för mer smärtlindring i fall smärtan blir för stor, jag trycker hela tiden, ligger och väntar på att det ska gå 30 minuter.  Så fortsätter det hela natten. Smärtan är dock väldigt begriplig. Vet inte ens om jag kan sägas "lida" av den förutom när jag rör mig för då är det som knivar i magen. Smärtan berättar trots allt vad jag har varit med om. Den är verklig.

Men morgonen därpå blir smärtan värre  och de förstår att ryggbedövningen inte sitter som den ska. Så jag får rullas ned till narkosavdelningen igen. Där byter de slang i ryggen. Denna läkare har blåa träskor med kurbitsmotiv. Jag får återigen ligga och titta på personalen. På den här sidan är de inte lika samspelta, jag uppfattar till och med en i personalen som bitchig. Men det drabbar inte mig. Sakta försvinner smärtan helt.

Upp på avdelningen igen.  Plötsligt kan jag röra på mig. Jag går i korridoren med gåstol. Helt overkligt!  Personalen är snäll men ansträngd. Jag får höra att de stängt ned halva avdelningen på grund av personalbrist. Jag får höra att de inte trivs, att de ska byta jobb etc. Jag upplever att arbetsplatsen är dysfunktionell. Men sköterskorna är rara (de flesta) och (nästan) alla är empatiska och hjälpsamma. Jag får höra att de ställt in 18 operationer denna vecka (!).

På onsdagen får jag besked om att jag inte kan vara kvar på NKS utan ska flyttas till Huddinge Sjukhus. Man behöver mitt rum. Sjuksystrarna pratar om rehab och jag ber att få komma till Stockholms Sjukhem. Får veta att det är svårt att få plats där. Sköterskorna lägger fram det som att det inte är självklart att jag ska få plats på rehab, att jag ska överdriva min hjälplöshet så att de inte skickar hem mig. Det är liksom systrarna och jag mot systemet. Jag ber dem i alla fall skicka remiss till Stockholms sjukhem, det andra ligger i Täby, där det är svårare för mina anhöriga att hälsa på.
På eftermiddagen får jag besked om att jag fått en plats på Stockholms Sjukhem från och med fredag. Jag ska skatta mig lycklig tycker sköterskorna.

Men först Huddinge. En ambulans hämtar mig på bår och vi styr färden söderut. Ambulanssköterskan som sitter bredvid mig därbak är en trevlig ung man. Vi talar om hans jobb och om jakt med mera. Han berättar att knarkare brukar överdriva hur ont de har för att få extra morfin. Att det kan vara lite svårt att avgöra hur ont folk har. Vissa (unga ofta) kan säga att de har 10 ont (max) och samtidigt ligga och facebooka. Jag säger att jag inte kan säga exakt siffra på hur ont jag har. Men när jag ligger stilla denna onsdag är smärtan 0.

Vad jag minns mest av NKS: de futuristiska lokalerna, ödsligheten, de vackra lamporna i en ljusgård. Att jag kände mig som en rätt anonym person, en i raden. Som i en fabrik.

Huddinge är skruttigare. Åttiotalsinrett. Åttiotalsfotografier. De som tar emot mig vet inte hur ryggbedövningspumpen fungerar. De frågar mig. För att ändra styrkan i smärtlindringen behövs en kod. Den har inte Huddinge och Karolinska svarar inte på telefon. Så jag ligger kvar på samma höga dos.

Jag får en metallsäng och jag får dela rum med en äldre dam. Undersköterskorna säger: "tur du har som får dela rum med B". B har legat ensam på rummet ett par dagar och längtar efter sällskap. B har liknande cancer som jag. Hennes lunga har varit vattenfylld och hennes magsäck, hon har tömts 2 gånger. Hon längar till NKS där de ska börja cellgiftsbehandling. Hon prisar sköterskorna på Huddinge.  Hon sa senare  att de hade ändrat tiden för cellgiftsbehandlingen från måndag till torsdag. Måtte de göra henne frisk.

Under onsdag och torsdag är jag uppe och går, har inte ont alls. En av undersköterskorna utmärker sig. Hon älskar sitt jobb. Hon vill absolut inte bli sjuksköterska för då tappar man patientkontakten. Hon är en av de mest sympatiska personerna jag träffat och den som kom mig närmast.  Läkaren som opererade mig på NKS har jag inte ens fått träffa. Hon/han kom aldrig och informerade mig efter operationen. De som tjänar mest behöver inte ens träffa patienten.

På torsdagen ersätts ryggbedövning med tabletter och smärtan ökar men det är ok. De kalibrerar med långtidsverkande och korttidsverkande doser.

Vad jag minns mest från Huddinge, undersköterskan och hennes empati, min rumskamrat och hennes tacksamhet för vården.

På fredag åker jag till Stockholms Sjukhem. En kvinnlig taxichaufför hämtar mig i Huddinge. Hon är klädd i herrskjorta och byxor, mager, i 65-års åldern. Uppkavlade ärmar, ovårdat hår. Hon kör mig i rullstol till sin taxibil, bär mina väskor. Jag får sitta i framsätet. Hon kör nonchalant och alldeles för fort över gupp och det gör ont. Hon berättar att hennes man legat på Stockholms Sjukhem och att det är väldigt bra vård där. Hon övergår till att berätta att hon också har cancer, i levern. Att hon legat inne i omgångar och ska påbörja ny behandling nästa vecka. Eftersom hon är egenföretagare har hon inte råd att vara sjukskriven så hon kör taxi på heltid. Hon berättar och berättar och kör snabbt och vårdslöst. Jag mår illla. Orkar inte ta in hennes sjukdomsberättelse men hon märker inte att jag är avstängd. Samtidigt som hon kör och pratar sitter hon och pillar bort sårskorpor hon har på armarna, jag ser att det blöder, jag mår illa och försöker stänga av.  När jag väl är framme på Stockholms Sjukhem är jag helt slut mentalt och måste vila i två timmar.

På Stockholms Sjukhem är alla slangar borta. Fokus är på de primära kroppsliga funktionerna som inte riktigt fungerar som de ska. Sittgympa med skrufsiga gubbar. En tandlös gumma med ett gosedjur. En park som doftar jasmin. Vänliga sjukköterskor som kommer in och skannar min mage med ultraljud för att se om jag kissat som jag ska.

Jag är kvar här men vad jag kommer minnas: det brokiga klientelet,  sittgymnastiken, lugnet i mitt rum, dagliga rutiner, att det doftar jasmin, att hundar får komma på besök.

Diagnos

I dag går jag och M från vårt hem vid Roslagstull till Nya Karolinska genom Hagastaden. Klockan 10 ska vi träffa läkare som ska berätta hur cancern ser ut inuti mig. Jag ska vara beredd på att vara där i 2-4 timmar. De ska tala om hur den ska behandlas och har jag tur får jag veta operationsdag. (Tänk om jag får en två dagar före midsommar och alla läkare är okoncentrerade och bara vill ha semester och sedan blir det värmebölja och en massa skumma bakterier far runt i sjukhuskorridorerna och jag får sjukhussjuka!) Ja, jag känner stark oro. Detta att läkarna VET något om hur min kropp ser ut inuti som jag ännu inte vet. En bekant vars fru haft cancer sade i går: "tänk på att inte fastna vid detaljer utan försök höra helheten." Han och hans fru hade tex fått höra att bukväggen måste avlägsnas och då hade de blivit helt hysteriska för de tänkte att bukvägg är lika med magsäck. 

Nya Karolinska är så nytt. När jag röntgades där förra veckan i en stor vit trumma tänkte jag på filmen 2001.

Inte reda ut, inte googla

Jag är på väg in i de sjukas rike. Kanske kommer jag tillbaka hit sen. "Hit"? Ja, eller så kommer jag ut någon annanstans. Jag gillar när det är mening med saker. "Läs på vårdguiden bara" sa den unga allvarliga doktorn, "googla inte  i största allmänhet". Jag läser att äggstockar är utmärkt lugna platser där man kan växa i lugn och ro,  läser borttagna organ,  stomi och att man kan absolut kan komma att finna  livskvalitet...trots allt sen osv. Den som lever får se. Nu väntar jag bara. Limbo.

Något som heter saknad, något som heter kärlek

Jag har läst Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Ágota Kristóf (1935 - 2011). Hon var en ungersk författare som levde i Schweiz och skrev på franska. Den här samlingen kom ut 1986.

Handlingen: Två barn lämnas av mamma till mormor på landet i en by som kallas K. Det är krig. Barnen talar hela tiden i vi-form. Barnen är vi. Mormor kallas häxan och är inte snäll. Mormor kallar ungarna för "horungar". Barnen är inte heller helt snälla, inställda helt på överlevnad. Jag kommer att tänka på språket i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Och jag tänker på Haruki Murakami för att språket är så enkelt och korthugget. (Jag har läst att Murakami hittade sin stil genom att skriva på engelska i stället för på japanska, här har vi en ungrare som skriver på knapphändig franska. Hon lärde sig sitt nya språk med hjälp av ordböcker och lexikon.) Viet är ett effektivt grepp. Jag "tror" på varje ord. Ungarna späker sig själva för att härda sig, de straffar en tjänsteflicka för att hon är grym mot en judinna som passerar byn på väg till ett dödsläger. Barnen skriver ned vad de upplever i en skrivbok och uppfinner regler för vad de får skriva. De får till exempel inte skriva att någon är snäll, för det vet de inte, men de kan skriva att någon ger bort en karamell. Show not tell. Viets verklighet är grym och osentimentalt framskriven.

Jonas Hassen Khemiri sa något klokt på Bokmässan i höstas: slösa inte med läsarens tid. Man måste berätta det man måste berätta så effektivt som möjligt. Så är det med Stora skrivboken, Kristófs prosa är så precis och hon stjäl inte min tid i onödan. Jag suger i mig vartenda ord. Första delen slutar med ett möjligt fadersmord och att viet upplöses eftersom ett av barnen försvinner över gränsen.

Beviset, tar vid där den första berättelsen slutade. Kriget är slut och nu är det inte längre ett vi utan skrivet i tredjeperson. En av tvillingarna, Lucas, blir kvar i mormor hus och är i fokus. Claus försvann över gränsen till den fria världen. En kvinna, Yasmine, flyttar in, Lucas tar hand om hennes pojke Mathias. Yasmine försvinner, pojken dör, Lucas köper en bokhandel, blir kär i en äldre bibliotekarie som heter Clara osv. Men fakta stämmer inte med vad som berättades i första delen. Det kanske inte var deras far som kom tillbaka trots allt. Berättelsen vrids till som iett kaleidoskop.

Den tredje lögnen förvrider perspektivet ytterligare och berättas i jag-form. Lucas är den som lämnat landet. Claus som kallar sig Claus Lucas är poet och bor kvar med sin mor som blivit tokig. När Lucas söker upp honom får han absolut inte träffa deras åldriga mor som Claus har tagit hand om hela livet. Ingen vill kännas vid att det bott några pojkar i byn K.

När jag slår igen boken har jag alltså ingen aning om vad som eventuellt har hänt eller inte hänt. Var det verkligen två pojkar? Vem lämnade landet, vem blev poet? Var inte mamman begravd i trädgården?  Moder, broder, syster, godhet, grymhet, saknad, språk. Väven är skickligt vävd.

Ett vet jag: människan är ofta nostalgisk när hon berättar, hon vill "tillbaka" (är det det som är kultur kanske?) och något finns som heter saknad och något finns som heter kärlek.

Läs mer 

Ps det här såg jag publicerat nu i SVD, apropå Murakami DS

Det andra uppbådets avantgardist

Lille Zachris är den som aldrig skapar något nytt själv och aldrig tar några risker. Däremot hoppar han på de nymodigheter som börjar få vind i seglen och framställer dessa som sina egna. En andra uppbådets avantgardist, en vindflöjel. Sagan om Lille Zachris kallad Cinober skrev av E.T.A Hoffmann. Finns att läsa här på engelska.

Det är Lars Gyllensten som i Ur min offentliga sektor kallar Lars Gustafsson för Lille Zachris. Tonen är hätsk. Lika hätsk som mot litteraturkritikern Lars Bäckström som Gyllensten anser använder "modeord, tendentiöst tillrättaläggande, klyschor och slappa hugskott" när han ska bestyrka sin doktrin om nyenkelheten.

Men denna hätskhet, hur såg Gyllenstens och Gustafssons konflikt ut?  När jag läser deras texter ser jag likheter mer än olikheter. Är Gyllensten som jag? Snabb att kasta sig över skribenter som liknar honom själv? Negga om kvinnliga poeters provinsialism tex vilket jag vet att jag gjort.

Ensam på partaj

Jag är inte den som brukar gå på kulturfester och tycker att det är underligt att jag varje år blir bjuden på just Expressens Kulturfest. (Aftonbladets borde jag få gå på för där har jag ju medverkat, eller SVDs eller Tidningen Vis) Nåväl, förra vintern bestämde jag mig för att gå trots att jag inte visste om någon jag känner skulle gå dit, som ett socialt experiment om inte annat. Jag klädde upp mig och gick till Nalen. Jens Liljestrand och Karin Ohlsson stod i dörren och hälsade välkomna, de känner endast vagt igen mig.  Jag hämtade mat och ett glas vin och ställde mig vid ett tomt barbord. En kulturjournalist från Aftonbladet ställde sig vid samma bord tillsammans med sin man. Hon och jag var på AB samtidigt. Jag sa hej och försökte småprata lite med henne och maken. Det gick trögt. Hon vände till och med ryggen mot mig och uteslöt mig helt från sitt samtal. Ja, ja där stod jag i alla fall och åt gratismat. Efter en stund kom två unga kvinnor och delade bord med oss. Vi presenterade oss och började samtala, visade sig att vi har några gemensamma vänner osv. När den ene skulle gå till baren frågade hon om hon skulle hämta något till mig med.  Summan av kardemumman: De var VÄNLIGA och tog lite ansvar för den äldre damen som stod ensam vid deras bord. Till skillnad från dumma AB-tanten. Nåväl, nu är jag bjuden igen och vet inte om jag ska gå. Jag älskar ju partaj! Jag tycker även att partaj blir roligare om jag är bjuden på dem. Jag gör så att säga partajet en tjänst om jag går. Och jag fick två nya Facebook-vänner den kvällen och det blev livat i baren då jag stötte på kompisar från förr. Det lutar åt ett ja alltså. Gott slut!

X&Y

Konstnären Anna Odell och skådespelaren Mikael Persbrandt. Ett par skådisar som ska gestalta aspekter av deras två personligheter. De ska alla vara instängda i en filmstudio med uppbyggda boxar. Premissen är: ett utforskande, en lek mellan fiktion och verklighet. En lek med identiteter. Tyvärr ger mig inte filmen någon inblick i hur det är att vara människa. Jag var inte (och är inte) särskilt intresserad av den publika bilden av Anna Odell eller den publika bilden av Persbrandt eller vilka de eventuellt är "på riktigt".

Men absolut: filmen innehöll ett par roliga scener.  Onaniscenen tyckte jag var kul bland annat. Och några av skådisarna imponerar: Trine Dyrholm! Och i alla fall i början av en scen kände jag "på riktigt" när Odell tröstar den karaktär (Jens Albinus) som spelar hennes sköra jag. Men jag struntar helt i hennes och Persbrandts "konstbaby". Jag kände exakt som några av skådisarna uttryckte i filmen: var är manus och vad är meningen med detta?  Som en övning- absolut! Men inte med ambitionen att göra film. 

Sjaskiga och sorgliga liv

Jag har läst dem länge, ja så länge som internet har kunnat förse mig med dem och folk har delat dem (läs Flashback) . Jag laddar ned PDFer och bläddrar bland sidorna, beslagsprotokoll, utskrifter från larmcentraler, teknisk bevisning, vittnesmål, telefontrafik, triangulering. Mord är mest intressanta att läsa om så jag är väldigt typisk (och bör kanske sluta klanka ned på alla som läser deckare.)
Mord är så definitiva. Så orättvisa.
Ett av de första protokollen jag läste handlade om mordet i Stureby där medelklassungdomar var inblandade. Det senaste jag läste handlade om ett mord i en gångtunnel i Fagersta.

De här protokollen öppnar upp världar som jag annars inte skulle få inblick i. Gubbar som på fyllan slår ihjäl sina kärringar i sommarstugor, män som blir lämnade av sina kvinnor och då slår ihjäl dem och sedan bara är TVUNGNA att hacka dem i bitar för att dölja brottet. Vittnesmål från grannar och vänner som berättar om sina och de misstänktas liv. Bilder på brottsplatser, stökiga hem, gödselbrunnar, misstänkta föremål.

Mest intressant tycker jag det är när misstänkta mördare nekar i förhör och polisen försöker få dem att erkänna. Mördarna slingrar sig, de vet ingenting, minns plötsligt jättemånga detaljer från något de gjorde ett par timmar innan men just när mordet skedde svävar de på målet, har ingen aning. Polisen vet kanske saker som mördaren inte vet och försöker få dem att säga emot sig själva. Timmarna går. Polisen är tillmötesgående och blir kompis med den misstänkte. Polisen erbjuder öppningar, erbjuder frid kanske. Det gäller att stå emot. De flesta klarar det inte.

Och vilka är mördarna? Det är alltid så synd om dem. De är ofta så ynkliga, de förstår aldrig själva hur det kunna bli så här. De var på vippen att inte göra det men så var de tvungna. Alltid så små. Fagerstamordet är väldigt obehagligt att läsa om ur många aspekter. 28-åringens liv och tankar. Den yngre pojken. Vilket sjaskigt och sorgligt liv.

Klanen

Manhattan hösten 1986. Jag hade dejtat en kille som hette Bryan och när jag inte ville träffa honom mer kom han till baren där jag jobbade för att få svar på varför han inte dög. Han var påstridig och hämndlysten. Jag gillade inte hans stil och sa det till några av bargästerna. Genast ryckte gubbarna ut till mitt försvar. Den pensionerade polisen Steve ställde sig i dörren när Brian kom.  Jeff och Mike stod bakom honom med korsade armar. Brian fick lomma därifrån. Alla lovade hålla koll så att han inte skulle komma tillbaka.

En underlig tillfredställelse infann sig. För första gången i mitt liv hade några män ryckt ut för min skull. De såg sig själva som min "familj" och jag skulle försvaras. Jag var 20 år och jag hade aldrig i min uppväxt haft någon omkring mig som stod upp för min heder och ära. Varken min far eller bror brydde sig om vem jag dejtade eller inte dejtade.

Jag kom att tänka på den episoden i går när jag lyssnade på presentationen av antologin "Klanen".

För det första, för det andra

Jag drömde att jag oväntat fick pengar på kontot. Men inte särskilt mycket, runt 6990 kronor på ett konto och 4950 kronor på ett annat. När jag vaknade undrade jag vart mina drömmar tog vägen. Mitt storhetsvansinne? Varför drömma om realistiska summor? Känns enormt fjuttigt med ett så verklighetsanpassat drömliv.

För det andra springer det hela tiden människor över min stallplan. Jag behöver bygga ett stängsel. Tidigare i livet har jag varit bra på att försvara den stora tomma stallplanen med näbbar och klor. Nu är den en av miljontals spår genomkorsad plats. Sjunker.

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

PR-människan dödar poesin

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

Jag ser hur det tändes ett ljus i PR-människans ögon när jag presenterar en kompis känd från teve för PR-människan.

PR-människan stryker mig medhårs och smickrar mig. PR-människan bjuder på fest. När jag klär upp mig och går ser PR-människan till att jag hamnar på bilder som den kan visa sin uppdragsgivare. Så mäter PR-människan sina PR-framgångar.

PR-människan omöjliggör möten mellan människor utan avsikter.

En PR-människa inleder aldrig en relation om den inte tänkt igenom saken noga först, för PR-människan har varje relation en kostnad. PR-människan dödar poesin.

Kanske var hon fångvaktare förr. Nu behöver medelklassen nya yrken.

Längtar till min egen underjord

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Nu har jag läst de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är dum i huvudet finns kvar. Alla dessa upprepningar, att uttala allting om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget för han berättar ju handlingen igen. Han hittade sin egna litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska (Sam Anderson/ NYT).

I samma intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, och fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.

För mig är Tengos faders död central. Som att författarjaget väver just denna berättelse för att orka med att faderns död. Och fadern är den oälskande som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Little People är problematiska för de flesta recensenter. Murakami får inte riktigt till det med dem. De är små skojiga gnuer som får mig att tänka på både Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går". När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen Ushikawas hjässa ärt det som att Dostojevksij möter David Lynch minimänniskor som dyker upp i filmen Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.

Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Mitt hjärta slår långsammare. Som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig.

I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På vägen upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där 8 månader tidigare också när hon skyndade sig ned för att hinna till sitt viktiga möte. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan se strukturen på den ljusa polyestergardinen.

Publiken älskar klasshat

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

För ett par år sedan åt jag lunch med en poet. Han berättade hur mycket han avskyr insmickrande poesi. Det vill säga när poeten skriver texter så att publiken älskar honom eller henne. Han vill hellre väcka avsky än kärlek om jag förstod honom rätt. För att be om kärlek är att göra sig till hund. Så han måste ha avskytt att stå på Dramaten när publiken jublade åt hans dikter om hur man förnedrar de rika i villan i Bromma.
Under sena 90-talet när jag fortfarande var poet, skrev jag liknande texter. Där finns insprängda partier av hat mot de rika. Jag tyckte det var kittlande och edgy. Mina vänstervänner gillade det. Publiken på Arboga Festivalen gillade det. "Någon som inte älskar oss har våldtagit vårt land" hojtade en gång Maria Pia Boethius och publiken jublar.  Klasshat är publikfriande och...töntigt.


Apropå:
Jens Liljestrand
Åsa Lindeborg

Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Det här med Odysséens "värld i vardande, rörlig och vidöppen mot djurriket men lika mycket mot dödsriket och gudariket, och människorna i den verkar ofullgångna" går jag i gång på, där i det öppna dunklet vill jag vara. Tredje Mosebok stänger världen. Men innan dess var den öppen. Men den är ju fortfarande öppen! Människorna med olika slags förvridna lemmar finns ju här Min döende pappa finns ju här. Avföringen finns här. Varför ska den som lever så nära öppna världen se Cindy? Är inte då konsten till för dem bara vars värld är stängd? Vad är det i oss som stänger den? Civilisationen och Apollon, ljuset och lagen? Men allt det andra existerar ju parallellt med detta. Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna.


Apropå: http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-kan-inte-varja-sig-mot-cindy-shermans-skrackfotografier/

I ett hus i Kavala

Något otidsenligt är det med ett svenskt hus i en grekisk liten stad. Efter första världskriget: svensken ska bli internationell! Hon ska röra sig utomlands! Där ska finnas hus för den kulturelle svensken i Grekland, Frankrike, Italien och Turkiet. På ovanvåningen bor en svensk författare jag inte hört talas om tidigare.  I huset är flera forskare inhysta och ett par översättare. Vi får inte slänga toapapper i toan. Stilen är funkis. Våra middagar på restaurang kostar 100 kronor.  I dag promenerade jag och S i många timmar högt uppe i bergen. I kväll ska vi äta korvar, fetaost och sallad och dricka grekiskt rött vin. Jag har näst minsta rummet som vetter ut mot gatan.  I hallen har jag skrivit mitt namn på en lista och skrivit skribent efter mitt namn. Nu går jag till solen och läser Hemsökelsen på Hillhouse för att både Jonas Thente och Jenny Lindh har sagt att den är bra. Thente skrev om teveserien på Netflix att "Bildmediets vällingflaska har än en gång spätt ut skriftens giftampull." Det var roligt sagt. Hej då!

Skruven

Bloggtext sparat som utkast 2011. Vet ej exakt när texten skrevs eller om den ens är min.


Min dikt är en mindre skruv. Konisk med vassa gängor i fall det hon träffar på är trä. Cylindrisk med spets när hon träffar på stål. Oftast skjuter hon ut i ingenting. Alltid ren mellan gängorna och i de flesta hålrum. Hon tröstar aldrig, ser inte det som sin uppgift, hon bara vrider sig.

Om Kärlekens Antarktis

Kärlekens Antarktis är i långa stycken mycket vacker. Stridsberg kan konsten att verkligen gripa tag med sitt språk. Berättelsen är en litterär fantasi om ett kvinnomord, löst upphängd på Catrine da Costa- fallet. Jaget i boken är den mördade Inni som talar efter sin död. Oerhört vacker är berättelsen om den mördades mamma Raksha som får besök av sin förra man, Innis styvfar Ivan. Deras trasiga relation skrivs så att även jag blöder, "de hade älskat varandra som två hundar."

 Båda Rakshas barn är döda, lille Eskil som drunknade och nu den styckade Inni.

 Men greppet att tala i jag-form med den dödas röst är minst sagt komplicerat för jag hör Stridsbergs egen röst ljuda, hon skriver en berättelse om nåd och om kärlek genom den mördade kvinnan. Hon gestaltar mordet på kvinnan om och om i boken och min tanke är: det där vet du ingenting om. 

Stridsberg tror på en planerande mördare som långdraget rituellt har ihjäl huvudpersonen och dumpar hennes huvud i ett avfallshål och kroppsdelarna runt om i resväskor i Stockholm. Mördaren njuter och det är utdraget och vår stackars huvudperson hinner många gånger tänka att hon ska dö och att hon vill dö och så vidare. Men jag tror inte på det. Jag tror inte särskilt mycket på sådana mördare. Jag tror på slafs-mördare som typ börjar med att lappa till och sedan råkar gå för långt och sedan när man råkat ha ihjäl måste stycka kroppen. Jag tror på mördare som tycker enormt synd om sig själva efteråt. Inte på jägare som letar efter kvinnor som vill dö.

Nej, jag tycker inte om att hon låter Inni dö så där utdraget. Det är Sara Stridbergs fantasi. Jag älskar Sara Stridsberg på grund av hennes värme och godhet men jag tycker inte det är ett bra litterärt grepp, snarast sentimentalt. Och när det kommer till mordscenen: grymt. Minst lika grymt som de deckarförfattare jag vet att hon retar sig på som låter kvinnor dö.

Och hon förbiser också helt det självbedrägeri i princip alla jag känner med drogproblem lever i. Jag är lite tveksam till upplägget med den älskade lillebrodern Eskil som dör. Jag upplever det som stereotyp när hon ska beskriva de två utsatta barnens fosterfamiljer- hon tar den döda mammans perspektiv: Valles fosterfamilj är förstås kall.

 Lille Valle, man älskar både honom och flickan Solveig men vilka är det Stridsberg egentligen skriver om undrar jag?

Och jag har i och för sig inte tagit heroin men jag anar att heroinet gör att man faktiskt helt struntar i sin avkommas väl och ve. Inni är en älskande mamma som springer runt på stan och letar tjack med babyn. Hon lyckas båda älska sin baby och knarka. Jag tror inte på att Inni kan hysa den moderliga omsorgen som Stridsberg väver fram med sin vackra väv. Sara Stridsberg försöker skapa mening åt det meningslösa genom att fylla offret med sin egen röst. Men sorry, det blir något sliskigt av brygden.

Dikten jag närapå helt glömt bort

I dikten som jag glömt åker någon hiss
och alla tider existerar samtidigt
och någon sover i närheten av Columbia Universitetet
och kanske en flamingo eller pelikan är med och flaxar
och den som skriver dikten antingen dör eller drömmer

och jag som en gång läste den minns att dikten påminde
om att man kan fylla rummen och tiden med roliga ting och sorgliga ting och att tid kan bli rum och vice versa och som gammal kommer tid återigen bli rum, du vet den tickande klockan i rummet där du ligger och stirrar.

Jag har fått den motor jag bad om. I en annan tid delar vi bröd.

Saker jag aldrig sett

Norrsken.
En krum liten gubbe som drar en tjock gubbe i en skottkärra uppför en backe i en grekisk stad.

Vilda afrikanska djur.
Vilda australienska djur.
En raket inifrån.
En satellit inifrån.
Ett lik i skogen.

Dressman XL

1 maj 2018

På Dressman XL säljs det flanell
Där jobbar man om man är tjock och snäll
Smala och stygga gör sig inte besvär
Trind och glad ska man vara för att få jobba där

Nedanför trappan sitter poeten
mätt och nöjd och mitt i smeten,
En tjock och en smal passerar revy
den ene är låghalt, den andra är kry.
Den goda vänstern marscherar i dag
Fascismen ska krossas är deras förslag

Jag vill lustiger vara, kan ej sitta stiller
det går inte att skriva om jag ej får ett piller

Så många liv som passerar i  dikten
kärringar och gubbar
och turister som skymmer sikten

turisterna stirrar, ynglingar irrar, gubbarna vinglar
och singlarna de singlar

Det här är hålet till det allra längst in
Men djupast under svålet finns alltså ingenting
Raj raj
Bling bling

Poesin är ett slutet rum med egna kompisar och egna koder

Jag har läst ”Tapeshavet ”av Gunnar D Hansson. Detta är lärdomsdikt, dagbok, essä och dikt i ett. Jag förstår snabbt att det är en äldre lärd man som har hållit i pennan. Ramen är detta gamla ”hav” eller rättare sagt: beteckningen på en postglacial strandlinjeförhöjning vid Skagerack och Kattegatt under stenåldern och det handlar om vad som finns kvar, om kökkenmöddingar, musselbankar, benrester och slam. Poeten citerar sina vänner, låtsaskompisar, andra poeter. Jag som egentligen avskyr när poeter ska markera hur belästa de är i sina dikter köper glatt hans referenser eftersom stilen är mer essäns än diktens. Jag lär mig saker. Och han ger mig ordentliga noter.

Anslaget och det stora anspråket i dikten ”Österöd” gillar jag mycket även om han förstås måste referera till ”danskan” (gissar: Christensen). På något annat håll senare till polskan (gissar: Szymborska). Han hänvisar ofta till att någon ”klok” har sagt, alltså en diktare. Jo jo. Poesin är ett slutet rum med sina egna kompisar och egna koder.

Diktaren vet alltså om att hans publik är mycket snäv. Det är fint att han tvivlar på att det han gör betyder något för fler än en handfull läsare, men att han är en nörd, kan sålunda inte göra något annat än det han gör. Tragglar på. Om jag ska ta spjärn mot boken så kan man säga att jag blir rastlös av den på samma sätt jag blir rastlös inuti en Roy Andersson-film. Hansson har dock mer humor än Andersson, men han står inte heller på torget och spelevinkar sig och reciterar dikter för allmänheten om man säger så.

Allra mest tycker jag om hans världsbild, alltså att vi är en del av evolutionen och styckena som handlar om varför man överhuvudtaget skriver poesi. Där är vi lika, jag är med honom. Men vi har väldigt olika temperament. Tråkigast var stycket om CM Bellmans eventuella resa till Norge på grund av personlig konkurs. Jag tolkar den så här: Hanssons litteraturkompis har precis dött, kompisen var besatt av den här eventuella Norgeresan, Hansson sörjer och vill ge något tillbaka till sin kompis och har med detta om Bellman. Han tappar mig helt. Det hjälper inte att han lite putslustigt försöker dra in Leif GW Persson. Det är som att han bara talar till kompisen.

Grejen med Hanson är att han fångar mig (alltså; jag är vem som helst- en sådan han inte tror läser dikter) men sen tappar han mig när han glömmer bort att jag är här. ”Det jag nu är blir du en gång, det du nu är var jag en gång” Jag snyftar till när jag läste den sidan. Vi är många som tror på dikten.

Om jag själv hade skrivit ”Tapeshavet” hade jag låtit bullriga maskiner komma körande i mörkret för att gräva stora hål i musselbankarna. Solen hade gått upp och ned oftare över kökkenmöddingarna och dikterna hade blinkat och tjutit mer. Dikterna hade läckt som såll men åt helt andra håll. (framtiden? AI?) Men han låter också sina dikter läcka, han är inte den som vill bygga befästningsverk, han hoppar från ett ämne till ett annat och skojar men långsamt och lågmält. (Lärd humor, vad tycker jag om i lärd humor? Ja, i bokform går det bra)

Stycket om världens sämsta dikt och begreppet pekoral gillade jag. Min diktsamling som både kom för väldigt länge sedan och som definitivt satte punkt för min egen diktarkarriär hade pekoral som titel: “Som hör boskapen till”.

Jag tycker inte diktare ska vara uppgivna, nej Hanson det är inte bara dina närmaste nördkompisar som är intresserade, vi finns överallt.

Om "The Square"

Nu har jag sett filmen "The Square" av Ruben Östlund och så här tycker jag:

1. Den är inte kall utan varm. Grundberättelsen (den om att beskylla alla, lägga lappar i ALLAS brevlådor) slutar ju med att pappan inser att han gjort fel och vill ställa saker till rätta vilket är jättefint. Flickorna sitter i baksätet och vill följa med in. Rörande och varmt.

2. Nej, han påminner inte jättemycket om Roy Andersson för Östlund är inget kontrollfreak, det är ju en massa slump i filmen. Kanske till och med lite för mycket slump i bland: apscenen i all ära, vad hade den i filmen att göra egentligen? Väldigt många Hitchcock-trappor, dock.

3. Nej, han använder inte fattiga människor som kulisser, den med störst värdighet är ju helt klart den lilla killen i hyreshuset som vill ha en ursäkt från museichefen. Jätteroligt för övrigt med bitchiga "Chicken Ciabatta"-bruttan på 7/1. Och fina ögon har den tandlösa killen på slutet som inte minns att han fått någon lapp i brevlådan och som har svårt med danskan.

4. Så lajbans med PR-filmen och killarnas första presentation och resultatet.  Älskade att imamen, prästen och rabbinen var så rörande överens om hur hemsk den var i kvällstidningen sen. 10 kul! Och att museichefen (förstås) inte har något klokt att säga om sin egen ryggradslöshet. Den där journalisten på första bänk sammanfattade rätt bra vad filmen handlar om.

5. Sjukt roligt blev det när Tourette-killen hade gjort sin grej och när en av åhörarna poängterade hur viktigt det är att visa hänsyn mot folk med neuropsykiatriska störningar.  Känner för övrigt igen han som spelade honom- vem var det? 10 kul!

6. Filmen hänger inte i hop som helhet riktigt, scenerna är olika klossar, men jag tyckte det var helt ok för jag hade roligt hela tiden. Så här kan man också göra film. Allt måste inte vara så förbannat perfekt.

7. Gillade i och för sig den galet jobbiga sex och kondomscenen men tyckte inte att Elisabeth Moss-karaktären hade i filmen att göra.  Det räckte inte med att placera en apa i hennes soffa. Hade varit mycket roligare med en före detta fru till exempel.

8. Bästa scenen: presskonferensen!  Njöt varje sekund.

Tant vill ha nya vänner

Hur får man nya vänner när man är över 50 år? Enligt en ny-gammal artikel i New York Times är det kört för folk i min ålder. Riktigt nära vänner skaffade man sig när man var ung och fortfarande öppen och härligt elastisk i sina sociala preferenser och i sitt samspel med andra. I min ålder har man stelnat och håller sig till de man känt länge.  Jag vet flera personer som jag skulle vilja vara nära vän med men NÄR jag får personkemi med någon är livet alltid i vägen på något sätt, precis som artikeln hintar. Nåväl, jag ska fortsätta på målarkurs i höst, having a hobby is the shit för damer i min ålder. Och jag träffade nyligen en person som nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter många år utomlands. Hon erkände att hon känner sig ensam i bland och ville bjuda mig på lunch.

Figure men out (1990)

Kvinnorna sitter i färgglada kläder och välvårdade hår. De talar om vad de inte får äta och vad de får äta. Sodium är inte bra. Man ska dricka fettfri mjölk och det finns ett matsystem Nutra System som kostar 80 dollar i veckan. Lean Cuisine är inte bra. Bananer är inte bra. Men I can't believe it's not butter är jättebra. Equal är inte bra. Sweet&Low är bra.

Rökning är aja-baja, man dör i förtid och kommer till himlen och i klimakteriet snabbare. Att röra sig är viktigt fast det är svårt när man är gammal och hörde ni om hon som gick ned 40 kilo för att hennes man klagade på hennes vikt? Och sedan stack han med en annan kvinna som var ännu tjockare än den första. Och hon som hade blivit smal satt kvar ensam hemma och var ledsen.
Figure men out!

Att fynda är viktigt. Att hitta handväskor för en dollar är viktigt. Att bestämma vad vi ska äta i morgon är viktigt. Att hela tiden tänka på sin vikt är viktigt. Att hålla snyggt i köket är viktigt. Att hålla döden borta är viktigt. Att hålla förlusten borta är viktigt. Att oroa sig för småsaker är viktigt. Att inte låta kvinnor bestiga stegar är viktigt.

Männen är tysta för de är i minoritet. Det är bara två kvar. De andra dog av cancer i prostatan och lungorna, av hjärtattacker och av spruckna levrar. Den ena säger inte ett knyst, han är snart nittio och samlar på skrot. Den andra karln byter ut stuprännor och dricker öl. Ett litet barn sover i gungan. Den förlorade sonen ringer från Kalifornien. Den strävsamma sonen ringer från sitt Manhattan-kontor. Den misslyckade dottern ringer från villan och är full. Det unga barnbarnet ringer från Europa och ber om pengar. Den underliga svärdottern sitter inomhus bakom gardin och skriver krumelurer i en svart bok.


Massachusetts 1989-1990

Ansiktsbehandling på g

Min kompis fyllde 50. Hon fick en ansiktsbehandling. Jag ritade kortet. Klart som korvspad vad som pågår eller hur?

Sillarna i sumpen och hajarna

Under min resa läste jag Lars Gyllenstens artiklar i samlingen “Ur min offentliga sektor” på pocket från 1971. Jag har alltid gillat honom, inte hans romaner dock: mig veterligen har han aldrig lyckats aldrig få liv i någon fiktiv gestalt, men hans röst. Essäsamlingen “Lapptäcken och livstecken” läste jag som tonåring och gick tummad med till Akademibokhandeln när han var där i samband med något annat boksläpp och fick signerad.

 De här texterna roade mig likaså. Det är givande att läsa en intellektuell i en annan tid som skapar ekon till vår egen. I ett kapitel om boken “Från idéer till idyll” av Herbert Tingsten citeras den engelske historikern Arnold Toynbee. Toynbee talar om hajar och sillar och att ryssarna är hajarna och att de västerländska demokratierna är sillarna. Hajarna gör att sillarna skärper sig. För att sillar ska hålla sig pigga och friska i sumpen behövs hajen. Tingsten använder i sin tur liknelsen på svensk idédebatt och saknar själv 1800-talets stollar, de stora feltänkarna, för att debatten enligt honom har blivit så mycket tråkigare utan dem.

 På dagens globala spelplan är väl Trump och Putin hajar. Och vi är sillarna som faktiskt har chansen att bli ännu bättre på att försvara demokratin. Och i vår lilla kultur som vi gärna maskerar att den knappt finns genom att hela tiden referera till Trump (På Publicistklubben i går exempelvis) är väl en debattör som Ann Heberlein en liten nordisk haj. Oavsett om hon tänker rätt eller fel så får hon till starka rörelser i sillsumpen. Sillarna vässar sina pennor. Värna hajen.